Hoppa till innehåll

Det återupplivade liket

april 2, 2016

Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.”

SOU 1999:88, sid 709.

”Jag har aldrig köpt att det var en missbrukare från Sollentuna som sköt vår statsminister. Delvis är det detta faktum som gjort att jag orkat jobba kvar under så lång tid.”

Lennart Gustafsson 64 år, veteran med 28 år i spaningsgruppen

Svenska folket fick nöja sig med Christer Pettersson. Ändå blir det uppenbart, när vi sätter oss in i saken, att ingen på allvar borde kunna tro att svaret på mordgåtan finns där.

Lars Borgnäs

Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättsstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dog i samband med mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi vill inte 30 år efter mordet på nytt utsättas för försök  att aktivera  Christer Pettersson-myten.

Det var många i landet som tappade hakan när Stefan Löfven på 30-årsdagen av mordet försökte återuppliva det sedan länge avsomnade teorierna om Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Vid en närmare inläsning kring Pettersson-spåret visar det sig att Löfven faller in i en socialdemokratisk tradition vilken Lars Borgnäs redan för fem år sedan kommenterade på följande sätt:

Hur kunde Olof Palmes kollegor, arbetskamrater och vänner stillatigande acceptera att inte allt gjordes for att hitta lösningen, att mordet förblev olöst? Och hur kunde vissa av dem tro – eller låtsas tro – att mordet var löst och att mördaren hette Christer Pettersson? Fanns det något som var viktigare än att få fram sanningen?

Vad Lisbeth Palme ansett sig ha sett i relation till övriga vittnen

Låt oss angripa frågorna kring Christer Pettersson-spåret metodiskt för att försöka visa på det oerhörda i Stefan Löfvens, Ulf Dahlstens och familjen Palmes och många i poliskårens anförda åsikt att mordet redan är uppklarat och att lösningen heter Christer Pettersson.

Det som framkommit av förhören strax efter mordet med det 20-tal vittnen från platsen är att ingen har sett mördarens ansikte, inte heller Lisbeth. I de tidiga förhören med Lisbeth Palme tyder allt på att hon bara har sett mördaren bakifrån. Lisbeths senare uppgift om att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. De 22 vittnen som finns på mordplatsen stöder inte Lisbeths signalement på mördaren. I de första förhören säger inte något av vittnena att mördaren skulle ha haft en haltande, linkande eller rullande gång. Mördarens sätt att springa beskrivs t.ex. som ”Ganska spänstigt”, eller ”Inte med en ung mans vighet”. Av de 22 vittnena säger med få undantag en övervägande majoritet att mördaren bar en trekvartslång rock

 

I förhören i direkt anslutning till morden väckte mördarens sätt att röra sig inga kommentarer om något avvikande. Senare, när medierna spekulerat i att gärningsmannen haltat, gått illa och liknande, började sådana uppgifter dyka upp i vittnesmålen. Tre år efter mordet förekom kommentarer åt det hållet från vittnen som i första skedet inte nämnt ett ord om det. Nio veckor efter mordet däremot säger Lisbeth själv enligt en promemoria som polisen upprättat:

Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett ”spänstigt” vältränat intryck på henne.”

Det signalement på mördaren som Lisbeth lämnar vid de första förhören stämmer sedan inte med det som hon bl.a. lämnar i tingsrätten. Strax efter mordet verkar Lisbeth tro att det rör sig om flera personer som är inblandade. Att Lisbeth tror det var minst två personer sammansvurna skriver tidningen Expressen 1 mars 1986. Vidare tror Lisbeth att hennes man har fallit offer för en politisk konspiration. Hans Holmer skriver:

Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”

I samtal med Holmér nämner Lisbeth också en händelse med två mystiska män på Västerlånggatan som övervakat parets bostad en tid före mordet.

Polisens ”utredningsarbete” kring Christer Pettersson

I april 1986 inkom tre av varandra ”oberoende” tips avseende Christer Pettersson. Två av dessa föranleddes av likheten med två av polisens offentliggjorda spaningsbilder, den s k ”fantombilden” och den andra spaningsbilden på den sk. ”skuggan” vilken är olik den kända fantombilden. Tipsen mot Pettersson kom alltså från två personer varav den ena sade att han tycker Pettersson var  lik ”fantombilden” och den andra personen tyckte att Pettersson var lik bilden på ”skuggan”. Spaningsbilderna är för övrigt kritiserade som ett av mordutredningens stora misstag. Den viktigaste av dessa bilder, ”fantombilden”, är dessutom gjord utifrån ett vittne som befann sig långt bort från mordplatsen och som ansåg att bilden till slut inte kom att likna hennes iakttagelser.

Det första tipset som kommer in om Pettersson är från den 9 april. Här är det likheten med bilden på ”Skuggan” som har fått uppgiftslämnaren att ta kontakt med polisen. En man som arbetade vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus uppger till polisen att han minns att Pettersson liknat ”Skuggan”.

Det andra uppslaget mot Pettersson var ett brev från en fånge på Hall som ansåg att Christer var ”en kopia på bilden på Palmes mördare”.I detta fallet anses mannen ha avsett att Pettersson liknade Fantombilden.

Det tredje ”spaningsuppslaget” är även detta från april 1986 men från ett senare datum, en kort samtalsanteckning från en polis som har talat talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. I anteckningen från samtalet står det bara att Pettersson satt på anstalten 1983 och att personen på kansliet minns att personen var ”fullkomligt galen”.

De två tidigare tipsen om Pettersson som kom in, klassades som högprioriterade av en kriminalkommissarie. Anledningen till att han fastnat för Pettersson för  att han tycker att denne är en ”psykopat” och därför en ”bra typ”

I maj hålls det ett kort förhör med Pettersson. Där säger han att han varit inne i centrala Stockholm under mordkvällen och att han då befunnit sig på spelklubben Oxen från klockan 19 till strax efter 22. Sedan har han gått till Centralen och tagit pendeltåget hem till Rotebro.” Att polisen nöjde sig med det och inte kom att satsa några särskilda resurser på att knyta Pettersson till mordet utifrån det underlaget är väl knappast förvånande. Vad som är betydligt mer anmärkningsvärt skriver Wall, ”är att det visat sig omöjligt att hitta några legitima och begripliga skäl uppvisa ett stort och växande intresse för just Pettersson.” Granskingskommissionen slår även fast att det är svårt att se på vilken tidpunkt och med vilka skäl polisen börjar intressera sig för Christer Pettersson.

Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett ett substantiellt spår P blev ett substantiellt spår i utredningen.”

SOU 1999:88, sid 709.

Det är nämligen så att före Lisbeth Palmes utpekande av honom i december samma år finns det ingenting som ser ut att binda Pettersson till mordet.

Polisens försök att gräva fram komprometterande uppgifter mot Pettersson

Gunnar Wall tar i sin bok Konspiration Olof Palme fasta på att en poliskommissarie Thure Nässéns roll i fallet Christer Pettersson. Thure Nässén var en gammal bekant till nattklubben Oxens ägare, Sigge Cedergren. Det är kring spelklubben och med Christer Pettersson bekanta och fiender som ett scenario kommer byggas upp som polisen och åklagarna kommer att att använda sig av för att väcka åtal mot Pettersson. I Walls skildring av saken ter sig polisens arbete med Petterssonfallet närmast som en maffiaverksamhet där man genom påtryckningar pressar redan svaga socialt utsatta människor att säga komprometterande saker om Pettersson

Den 3 oktober talar Nässén med en kvinnlig missbrukare om ett besök hon gjort hemma hos Christer Pettersson en tid efter mordet.

5 oktober talar Nässén och en kollega med en kvinna som arbetat med kriminalvårdens frivårdsinsatser med ”Spinnarn”som är en av Petterssons bekanta. Spinnarn har aldrig varit på spelklubben Oxen och hittar inte dit. Men han känner Christer Pettersson och polisen frågar efter ”Spinnarns” relationer med Pettersson och den tillgång på vapen som skulle kunna finnas i deras kretsar.

Den 11 oktober. 1988, förhör Nässén en egenföretagare som är gammal bekant till ”Spinnarn”. Nässén inleder med att be företagaren att berätta om vad han själv gjorde under mordkvällen. Sedan börjar samtalet snart handla om Christer Pettersson, som vid ett tillfälle följt med ”Spinnarn” hem till företagaren. Förhöret leder inte till något matnyttigt för polisen angående Pettersson men redan nästa dag har det blivit annorlunda.

12 oktober. Dagen efter det första förhöret tar företagaren kontakt med Nässén och säger sig ha mer att berätta sedan någon ringt hem till honom och lämnat meddelandet att han ”inte ska springa omkring och snacka skit för då kommer hans hus att sprängas i luften”. Företagaren kommer inte i detta andra samtal med något substantiellt om Christer Pettersson men han har som Wall skriver,  börjat visa sin goda vilja.

Den 14 december, när Pettersson anhållits, hörs företagaren en tredje gång och nu påstår han att han hört ”Spinnarn” säga att ”Christer hade pistolen som dödade Olof Palme hemma hos sig”

Den 13 oktober menar Gunnar Wall att kommissarien Nässén får ett ”riktigt napp” En kollega håller ett förhör med Sigge. I protokollet står det att Sigge har tagit initiativ till förhöret. Skälet är att han ”erinrat sig” saker. Tidningsskriverierna om den mystiske mannen utanför biografen Grand under mordkvällen har fått honom att börja fundera. Sigge säger att Pettersson har en otäck blick och säkert kan ha väckt uppmärksamhet. Han säger även att Pettersson har ”en mycket god vän som heter Lars Tingström, mera känd som ‘Bombmannen’”. Och ifall Tingström bett om det skulle Pettersson ”utan vidare mörda Palme”.

Gunnar Wall skriver att Christer Pettersson placeras utifrån detta underlag om än bara i form av en gissning, vid Grand. Polisen kom sedan att gå vidare med att försöka hitta vittnen som kan påstå att han synts vid biografen När Palmeåklagarna efter nederlaget i rätten lämnar in en resningsansökan , väljer de också att inkludera advokat Pelle Svenssons uppgifter om ett erkännande från den då avlidne Tingström om att denne inspirerat Pettersson till Palmemordet.

Spaningsarbetet hösten 1988

Polisen har under hösten 1988 dragit  igång  omfattande spaningar kring Christer Pettersson och hans telefon avlyssnas. Dessa spaningar leder ingenstans och Granskningskommissionen har sammanfattat saken på följande sätt:

förväntningarna på ‘spåret Christer P’ inte var påfallande höga inom utredningen vid den tidpunkten”. När Lisbeth Palme senare pekade ut Pettersson var det därför en ”dramatisk vändpunkt”.

‘Helvete! Måns är borta!’

Alf Andersson poliskommissarie i Palmeutredningen berättar om ett tillfälle när man ringt och förhört en kvinnlig kamrat till Pettersson om Palmemordet. Polisen räknar med att kvinnan vid senare tillfälle kommer nämna saken på telefon för Christer Pettersson och eventuellt göra honom pressad. Alf Andersson berättar att Christer Pettersson inte reagerar alls utan säger : ‘Du vet väl ingenting om det’ och sedan utbrister : ‘Helvete! Måns är borta!’ Måns är Christer Petterssons katt. Alf Andersson berättar att Christer är mer oroad för katten än för att tjejen blivit förhörd om Palmemordet. Så han ställer inte en enda följdfråga till henne om vad polisen velat veta.

Att polisen och åklagarna gör ett ett dåligt nästintill komiskt arbete kring åtalet kring Christer Pettersson är de flesta människor som har någon inblick i saken såhär 30 år efteråt överens om. Att vanlig rättspraxis och rutiner är flagrant åsidosatta vid förhören med Lisbeth Palme är känt men det finns anklagelser av än värre art som riktats mot polisen.

Lillemor Östlin, författaren till Hinsehäxan hävdar att hon känner till möten mellan poliskommissarie Thure Nässén och Sigge Cedergren och några av dennes bekanta och där det sagts att de skulle få delar av belöningen för avgörande tips om Palmemordet ifall de pekade ut Christer Pettersson som gärningsman. På detta möte närvarade Sigge Cedergren, Harri Miekkalinna och Roger Östlund, som senare skulle bli åklagarvittnen i Palmemålet. Ännu en person som kallades ”Ove Gotland”, blev så upprörd över överläggningarna och berättade för Lillemor om vad han varit med om. Gunnar Wall har frågat Thure Nässén om saken som dementerar Lillemor Östlins påståenden och kallar dem ”rena fantasier”.

Christer Pettersson hade alibi

Det sensationella med åtalet mot Pettersson är att han hade alibi för tidpunkten vid mordet.

Kort tid före tingsrättegången sände TV3 säsongens sista avsnitt av debattprogrammet Diskutabelt med Robert Aschberg. I programmet tillfrågas Jan Guillou vad han tror om tingsrättens kommande dom :

Vi kan säga ungefär följande att ingen människa kan dömas för ett allvarligt brott på grundval av några vittnesmål som går ut på att vederbörande kanske har varit på platsen. Den betydelse som de här vittnesmålen kan ha är bara om de kan fogas in i andra sammanhang, om de kombineras med teknisk bevisning av något slag eller om de leder till att den misstänkte faller till föga och erkänner och i sitt erkännande talar om var han har gömt mordvapnet och sånt där. Då börjar det likna någonting. Men det finns ingen som helst risk att någon skulle dömas för ett sånt här brott bara på några vittnesmål.”

Sedan frågar Aschberg Guillou om det finns risk för fällande dom i tingsrätten

”Nej. Och särskilt inte i det här fallet.”

Utpekandet tre år efter mordet.

Låt oss backa ett steg. När det sedan då blev dags för Lisbeth Palmes famösa utpekande av Christer Pettersson i december 1988 verkar det som hon kan ha förts bakom ljuset av polisen och åklagarna före utpekandet. Det är i alla fall en slutsats som är möjlig att dra av vad Lisbeth Palme senare sade  i hovrätten:

”För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder.”

”Det visste jag före att det måste ha varit på det sättet. Det är ju själva ABC.”’

Även om Lisbeth som hon antydde i hovrätten kan ha trott att hon var polisen och åklagaren behjälplig med att peka ut en person som de redan hade mycket bevisning mot så var det tvärtom. Polisen hade innan Lisbeths utpekande ingenting på Christer Petterson. Gunnar Wall redogör i sin bok Konspiration Olof Palme för bevisläget mot Pettersson före Lisbeths ”utpekande”:

• han var dokumenterat våldsbenägen;

•han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;

•han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;

•och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.

Wall redogör för vad utredarna sedan spekulerade i :

•…och om han gjort det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;

•… och han hade kanske stannat kvar i stan till efter det att Bröderna Mozart slutade;

•… och han hade kanske tillgång till en revolver, oklart vilken i så fall och oklart hur han fått tag i den;

•… och det kunde ju hända att han i så fall sköt Olof Palme med den revolvern.

Gunnar Wall påpekar att en sådan ”indiciekedja” förstås inte räcker till ett åtal eftersom:

• De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till mordvapnet som för övrigt inte var hittat;

•de kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till något skjutvapen överhuvudtaget;

• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mor• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pett det (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);

• de kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet;

•de hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;

•de hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen eller på väg dit;

• de hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;

• de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;

•de kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;

• de kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30.”

Spaningsledaren Hans Ölvebro kommenterade själv saken på följande sätt:

Om Lisbeth Palme inte pekat ut Christer Pettersson hade han säkert fått åka hem.”

Utpekandet vid vittneskonfrontationen bröt mot alla regler och det juridiska värdet är noll och intet.

Många är bekanta med hur det dubiösa utpekandet förberedes och byggdes upp i möten mellan åklagare och Lisbeth Palme där hon vid upprepade tillfällen fick privata föredragningar med åklagarna om hur arbetet med misstänkta förlöpte. Åklagaren Jörgen Almblad hade i oktober 1988 te.x. initierat både Mårten Palme och Lisbeth Palme i utredningen. Mårten erinrar sig att han och Lisbeth av Almblad före Lisbeths utpekande har fått information om tre eller fyra huvudmisstänkta: en smugglare, en jugoslav och en alkoholist bosatt i Sollentuna. Den andra åklagaren vid den tiden Solveig Riberdahl vittnade i hovrätten om att hon själv varit med när Lisbeth Palme bl.a. fått veta att utredarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort”

‘Men jag har väl för fan inte mördat Palme, det vet väl ni också’

Christer Pettersson kan för sitt liv inte förstå varför han brevledes kallas till polisstationen måndagen den 14 december då konfrontationen skall äga rum. Han har varit ute och ”härjat” över helgen och har ont i ett ben och ringer på morgonen och frågar om han inte kan komma vid ett senare tillfälle. Polisen är angelägen om att han skall komma just vid denna tidpunkt och väljer att erbjuda Pettersson skjuts med polisbil in till stationen. Av någon anledning har pressen blivit informerad om den kommande vittneskonfrontationen och är på plats för att ta bilder.

Egentligen är det två vittneskonfrontationer som sker den där dagen, en på polishuset där Lisbeth Palme inte befinner sig. Hon har vägrat komma dit och hon pekar istället ut Pettersson vid en privat visning i riksåklagarens lokaler i Gamla stan inte långt från sin lägenhet där hon tillsammans med åklagaren ser konfrontationen på video utan att Christer Petterssons advokat får närvara. Kravet har Lisbeth själv dikterat. Andra krav som Lisbeth ställer är att ingen bandupptagning skall ske och att samt att åklagarna inte får sitta så de kan iakttaga Lisbeths ansikte vid konfrontationen. Vidare får  åklagarna inte löpande föra anteckningar medan hon kommenterar konfrontationen.  Alla de kraven tillgodoses. När hon sett videobandet med konfrontationen säger hon den numer kända frasen : ”Det ser man väl vem som är alkoholist”

Den enda dokumentation som finns från konfrontationen är promemoria signerad av de båda åklagarna där de sammanfattar vad som skedde under visningen. och den är daterad den 26 januari 1989, sex veckor efter händelsen.

Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att ”det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. ”

När hon har sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.

Rättsligt sett är detta utpekande löjeväckande i och med att vittnet fått förhandsinformation av åklagarna om den misstänkte som hon skall peka ut – att han är alkoholist. Vidare har vi det omdiskuterade faktumet att de övriga personerna som omger Christer Pettersson avviker kraftigt från hur Christer Pettersson ser ut. De övriga uppställda bredvid Pettersson är elva anställda hos olika myndigheter.

Lisbeths vittnesmål är underkänt utifrån alla aspeketer

Lisbeth Palme har vägrat att som de andra vittnena att infinna sig i polishuset. Istället ges en privat visning efter stängningsdags i Riksåklagarens lokaler, där Lisbeth förbjuder Petterssons advokat att närvara. Lisbeth förbjuder även bandinspelning. Den enda dokumentationen om den märkliga vittneskonfrontationen med Lisbeth signeras av åklagare sex veckor efter konfrontationen vid ett andra tillfälle där Lisbeth ännu en gång tillåtits se på vittneskonfrontationen på video i riksåklagarens lokaler men nu bara med sekvensen med Pettersson på.

Förutom att utpekandet inte har något juridiskt värde har det heller ingen substans. Lisbeths minnesbild byggs genom åren upp i och med den information hon delges av åklagare och poliser. Vid de första förhören efter morden anger hon att hon inte har sett mördarens ansikte. Den senare tillkomna uppgiften som hon gett vid flera tillfällen gett – att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. Av alla dem som befann sig vid mordplatsen – de 22 mordplatsvittnena och Lisbeth – var det bara Lisbeth som pekade ut Christer Pettersson. Vidare fanns det ett vittne som väl kände till Christer Pettersson i och med att han bodde i samma område och som befann sig direkt i anslutning till mordplatsen som inte associerat mördarens utseende och rörelser till Christer Petterssons.Vittnet berättade detta i hovrätten. Vittnet var Lars J som befann sig i korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan när mordet skedde och som på nära håll såg den flyende mördaren. Den förste spaningsledaren i Palmeuttedningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oense om det mesta men båda hyste uppfattningen att den man Lisbeth senare trott vara gärningsmannen var vittnet Anders B. Han var klädd i en bullig täckjacka.

Utpekandet är inte bara juridiskt värdelöst och fullständigt substanslöst. Det är också utifrån utförandet moraliskt förkastligt. Lisbeth Palme har ej visat någon vilja att efterkomma rimliga krav på att vilja föra utredningen framåt. Hur kommer det sig att hon väljer att ställa krav på vittneskonfrontationen som åklagarna ha måst förklarat för henne kommer att underkänna värdet av densamma?  Hur kommer det sig att åklagarna godkänner krav som gör vittneskonfrontationen ur juridisk synpunkt värdelös? Lisbeth Palmes agerande diskuterades av en av kommissionsutredningarna:

– Det måste ju innebära, sa kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger enligt kommissionens protokoll, att hon faktiskt sätter sitt integritetsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?

-Det tror jag att hon gör, sa Riberdahl. Det är min uppfattning att hon gör det.

Alibivittnena som trollades bort

Algot Å arbetade som vaktmästare vid Stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20. Var det sant innebar det att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.

Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebo. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Tiden stämde med aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49 och överensstämde med Christers uppgifter.

Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och även hans vittnesmål på avfärdades på liknande sätt.

I domarna anges en rad skäl till underkännandet av vittnesmålen. Det hela går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet på grund av att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.

Det parodiska i detta är att åklagarsidan egna huvudvittnen än mer är icke idealiska samhällsmedborgare, där flera är kriminella och missbrukare som dessutom som Gunnar Walls uppgifter talar för, är vittnen som övertalats av polisen att skalda historier om Pettersson. Dessutom har ju åklagarsidan stött sig på ett vittne som brutit alla normer kring sin vilja att avge vittnesmål och gå rätten till mötes, det vill säga Lisbeth Palme.

Gunnar Wall skriver :

Om tingsrätten ansåg att ett vittne som ville göra anspråk på trovärdighet måste visa prov på rationellt, samarbetsvilligt och socialt ansvarsfullt beteende i samband med rättegången borde det vara svårt att fästa någon obetingad tilltro till Lisbeth Palme.

Wilhelm Agrell gav redan hösten 1989 uttryck för sitt missnöje med rättens tolkningar. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet. Skrev han:

”Alibivittnena från Upplands Väsby och Rotebro kom inte fram som ett led i förundersökningen, men förundersökningen var desto effektivare när det gällde att med kort varsel mobilisera motvittnen som skulle styrka att alibivittnena mindes fel om tider och platser eller annars saknade trovärdighet. Motsvarande behandling vederfors inte de av åklagarsidan åberopade vittnena.”

 I sin bok Konspirationen Olof Palme, utgiven 2015, sammanfattar Gunnar Wall turerna kring   Christer Petterssonspåret på föjlande sätt:

På ett sätt har förstås processen mot Pettersson mest ett historiskt intresse även för den som anser att åtalet hade inslag av rättsövergrepp.

Han kunde då inte drömma om att socialdemokratin självt ett år senare på 30-årsdagen av mordet skulle väcka liv i det döda liket, Christer Pettersson-sagan.

Först ut är spindoktorn Ulf Dahlsten med  en artikel några dagar före 30-årsdagen av mordet http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/och sedan kommer Stefan Löfvens skandalösa uttalande på årsdagen av mordet.http://www.dn.se/nyheter/politik/stefan-lofven-jag-tror-att-det-var-christer-pettersson-som-skot/ Förmodligen anade Daniel Suhonen vad som var på gång i det egna partiet och skyndade sig att långt före båda dessa herrar ge sin syn på mordet i Expressen.

http://www.expressen.se/kultur/daniel-suhonen-vi-mordade-olof-palme/

Trots att det borde finnas starka skäl för den svenska staten och inte minst för svensk socialdemokrati att försöka ta reda på den politiska bakgrunden till mordet har detta inte skett. Förmodligen är det här den politiska omläggningen kommer in. En omfattande debatt om 1980-talets politiska motsättningar skulle tydligt visa den ideologiska resa socialdemokratin gjort efter Palme. I praktiken står dagens svenska socialdemokrati närmare de krafter som önskade få bort honom 1986, än den politiska linje Olof Palme själv förde.

Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dött efter mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi borde nu börja arbeta för att häva  lägga ned mordutredningen och därmed häva förundersökningssekrettessen. Detta skulle öppna för att alla handlingar kring mordet som nu är dolda.En ny generation jurister, utredare och historiker som med färska ögon kan föröska finna dels vad som har skett i statsapparaten under de här tre decennierna men också med största sannolikhet finna uppgifter om vem eller förmodligen vilka som konspirerade mot Olof Palme. Om det är nåt som kunde få några som har information i anslutning till mördaren att träda fram är det vetskapen om straffrihet för egen räkning. http://www.aftonbladet.se/debatt/article22316574.ab

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: