Förundersökningen angående Julian Assanges påstådda sexbrott – helt enligt ordinarie förfarande?

Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den ”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige.”

Om medierna och allmänheten är verkställande juridiska instanser i konungariket Sverige så är saken redan avklarad. Assange har redan blivit karaktärsmördad och den domen har avkunnats från en enig mediakör från höger till vänster. Inte minst har systemkritiska vänstertidningar som t.ex. ETC skyndat till statens och landets rättsvårdande myndigheters försvar. ETC:s agerande illustrerar vilken särskild enögdhet som dominerat landet i den här frågan.

Länge vinklades historien som att Assange höll sig undan den svenska rättsvisan och flydde från anklagelser som han förmodligen var skyldig till – varför skulle han annars hålla sig utom räckhåll från den svenska rättvisan? Argumentationen fördes efter linjen att det svenska rättsväsendet inte kunde göra avsteg från sina orubbliga principer om att förundersökningsintervjun som åklagaren behövde för att överhuvudtaget kunna starta utredningen måste ske i Sverige. Och eftersom alla i Sverige är lika inför lagen så kunde inga undantag göras för Assange.

Naturligtvis var detta en löjeväckande argumentation redan vid den tidpunkt när den tagit över varje spalt och varje röst i medierna. Helt enkelt av den anledningen att Assange fruktar att överlämnas till USA för åtal som kan ge ett decennielångt fängelsestraff och detta för att den organisation han företrädde har försett världens medborgare med information om hur deras stater begår allvarliga brott och därigenom naturligtvis blivit mest ovän med USA eftersom det är det land som internationellt gör sig skyldigt till flest brott mot de lagar som FN:s konventioner för mänskliga rättigheter och folkrätten anger. I USA har akademiker och politiker i olika TV-program uttalat att de vill se Assange mördad. Sverige har hårdnackat sagt att de inte kan ge garantier för att inte utlämna Assange till USA. Argumenten som har presenterats för detta är att…ja här sviktar minnet – att det skulle var ministerstyre? Hursomhelst, är poängen att Assange hade goda skäl att inte inställa sig till förhör i Sverige som inte hade ett dugg med den pågående förundersökningen om sexbrott att göra utan handlade om hans rättmätiga oro kring den svenska statens förhållande till utlämning till USA.

I den allmänna meningen om den går att utläsa från de iakttagelser man gör privat sammanvägt med det som har synts i medierna så köpte en helt övervägande majoritet av svenskarna åklagarnas linje. Det fanns avvikande röster såsom Folkpartiets talesman i rättsfrågor Johan Pehrson som i TV-programmet Agenda menade att Assangefallet var speciellt och att åklagaren borde ta ärendet vidare och ”vända på alla stenar” för att börja inleda processen. För denna avvikelse från den sanktionerade statsnormen tillrättavisades han av riksåklagaren: ”Det strider mot den grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige,” sade riksåklagaren Anders Perklev i pressen.

Riksåklagaren Anders Perklev har däremot genom åren aldrig sett någon anledning att kritisera Sveriges dåvarande statsminister, Fredrik Reinfeldt för uttalandet som gick ut via TT:”Låt oss inte glömma bort vad som riskeras här. Det är ju rätten för kvinnor att få prövat huruvida det har varit ett övergrepp som de har varit utsatta för.” eller för den delen uttalande från socialminister Göran Hägglund om att Assange är en ”fegis”, ”verkar vara en ynklig stackare”. Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom att ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige”

Den 28 oktober 2014 läser svenskarna i Expressen att den brittiska regeringen gärna ser att den svenska åklagaren kommer till London: ”Välkomnar Ny för förhör i London”. Som av en tillfällighet meddelar Hovrätten, den 20 november samma år i ett tillkännagivande på sin hemsida att undersökningen stannat upp och anmodar åklagaren att påskynda ärendet på andra vägar än hitintills: ”Hovrätten konstaterar emellertid att utredningen om brottsmisstankarna har stannat upp och anser att åklagarnas underlåtenhet att pröva alternativa vägar inte stämmer överens med deras skyldighet att – i alla berördas intresse – driva förundersökningen framåt.” I pressen kan man även läsa att Hovrätten inte utesluter förhör i London. En representant för rätten svarar vid ett senare tillfälle på en fråga om hur utredningen skall kunna gå vidare:

TT: Vad menas med alternativa vägar?

-Det avgör åklagaren. Ett sätt vore ju att förhöra honom i London.

Den ansvarige åklagaren gör sedan inte så mycket överhuvudtaget fram tills 13 mars i år 2015 då hon meddelar i ett pressmeddelande att hon har för avsikt att åka till London för förhör. Då har det gått nästan fyra månader sedan hovrättens anmodan att föra ärendet vidare. En av anledningarna till att hon säger att hon ändrat sig är att det börjar bli bråttom. Tre fjärdedelar av anklagelserna mot Assange riskerar att preskriberas i mitten av augusti i år. I mitten av juni påstås det från svenskt håll att Sverige har skickat personal till London men att den inte har släppts in på Ecuadors ambassad. Vidare sägs det att ”vi var ju inte precis där och knackade på dörren” men vi fick inga garantier för att bli insläppta. Sedan tar den svenska delegationen flyget hem. Tidningen The Guardian hävdar att de svenska myndigheterna säger att det är semestertider och att åklagarmyndigheten har svårt att driva ärendet på grund av detta, vilket naturligtvis senare förnekas. Den som kom på den ursäkten om den nu var sann, kan inte ha fått mycket mediaträning. Den svenska åklagarmyndigheten invecklar sig sedan i ett ordkrig med Ecuadors ambassad om vem som har sagt vad och vem som har gjort fel ända fram tills preskriptionstiden för ärendena löpte ut i mitten av augusti i år. Efter detta skyndar sedan den brittiska regeringen till statens Sveriges försvar och skyller ärendets förhalning på Ecuadors beslut att ge asyl till Assange som därmed uppenbarligen endast har lämnat den brittiska regeringen med valet att under fyra års tid investera 12 miljoner pund i att se till att Assange förblir instängd på denna ambassad. Naturligtvis har Storbritannien inte heller kunnat lämna några garantier för att inte utlämna Assange till USA.

Rättsfallet Assange är drivet av politiska agendor. Inte minst har Sveriges tyngsta argument att landets lagar och praxis inte tillät förhör utomlands just i dagarna pulverviserats i och med nyhetsorganisationens the Hazel Press news organization genom en sk FOI-ansökan – Freedom of Information request – en lagframställan om att få ut information från myndigheterna i Storbritannien, lyckats få ut uppgifterna att Sverige sedan 2010 har intervjuat 44 personer i Storbritannien, medan man sagt att detta var omöjligt i Assanges fall.

Den svenska åklagarmyndigheten har således bevisats att just göra avsteg från svensk rättspraxis till Assanges nackdel. Den svenska officiella linjen har varit att det här rättsfallet aldrig har handlat om något annat än kvinnornas rätt att få sitt ärende prövat. Frågan är snarare om ärendet någonsin handlat om påstådda sexförbrytelser mot Assange. Från början ville inte ens de båda kvinnorna anklaga Assange för något brott och den anmälan som den poliskvinna upprättade, som för övrigt var bekant med en av de båda kvinnorna, ledde först till att åtalet lades ned av åklagaren Eva Finné för att sedan öppnas av den nuvarande åklagaren Marianne Ny på grunder som aldrig har angetts. Svenskarna har all anledning att fråga sig vad den här historien har handlat om. Vill det sig illa kan farsen fortsätta fem år till då den svenska statens allvarligaste misstanke mot Assange gäller den om våldtäkt och den avskrivs först om fem år. Assanges akvokat Carey Shenkman har gett en möjlig förklaring om vad ärendet egentligen har handlat om:

”And after all these years that Assange has been detained you have to ask yourself what this case is actually about – it is about the United States.”

Vi kanske skulle våga prata om det?