Det hemliga ubåtskriget mot den socialdemokratiska utrikespolitiken

Bild hämtad från den tysk-franska Arte-dokumentären Täuschung die Methode Reagan 2015

De högst uppsatta militärerna, de slog fast att kränkningarna var sovjetiska fast de visste att det inte var så. De borde ställas inför rätta, åtalas för att begått de värsta brott i överträdande av nationella intressen men för att göra detta måste allt verkligen läggas fram vattentätt.         Ulf Svensson, samordnare för säkerhetspolitiken på UD  i Palmes regering

Förra hösten 2016 var det 35 år sedan U-137 gick på grund på svenskt militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Den svenska militären och den dåvarande borgerliga regeringen använde genast denna händelse till att frammana bilden av ett sovjetiskt hot mot den svenska nationen. Allehanda spekulationer om sovjetiskt krigsförberedande övningar med Spetsnazförband och liknande väckte plötsligt den gamla avsomnade rysskräcken till liv. Försvarsbudgeten tilldelades som svar på händelsen två hundra miljoner extra och åren ända fram till 1995 års ubåtsutredning drabbades nationen av militärens och högerregeringarnas påståenden om fortsatta sovjetiska/ryska kränkningar och ökade anslag till försvarsbudgeten.

U-137 Ubåtshysterin iscensätts

1996 gjorde UD en utredning som avvisade en militär operativ motivbild för U-137.

2005 ges en fyra bands utredning ut av den danska militära underrättelsetjänsten FE. Utredningen kommer fram till att tolkningen av att U-137 skulle vara en sovjetisk underrättelseoperation svårligen kan upprätthållas

Numer är det inte väl så många som tror att ubåten var på spionuppdrag. De flesta har insett att ubåten helt enkelt kom fel. Men då när det begav sig, den 27 oktober 1981, var det en annan sak. Bilden av att sovjetiska ubåtar rörde sig obehindrat i svenska vatten var efter Utöincidenten året innan väl etablerad. Och nu fanns det bevis!   Mathias Mossberg huvudsekreterare i Ubåtsutredningen SOU 2001:85  citerad ur  I Mörka vatten 2016

Avsiktsfrågan berördes men avsiktligheten togs för given i 1983 års utredning medan 1995 års utredning genomförde en fördjupad granskning I diskussionen om Gåsefjärden-incidenten [U-137, Retrograderas anm.] har det framförts en rad fakta och uppgifter som kan bidra till att ifrågasätta avsiktligheten i inträngningen.

Bland annat har anförts att ubåten gick i övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända, framdriven av bullrande dieselmotorer i god fart – cirka 8 knop, när tystgående eldrift var en möjlighet, med blåsta vattentankar som omöjliggjorde dykning, in i en fjärd där ubåten skulle haft stor svårighet att vända. Denna odyssé slutade med att ubåten körde upp på ett övervattensskär, tydligt markerat på det svenska sjökortet.”   Ubåtsutredningen SOU 2001:85

Den svenske kommendörkaptenen som skötte förhören med ryssarna och var den förste svenske representanten på U- 137 trodde aldrig på att inträngningen var avsiktlig.

Kommendörkapten Karl Andersson stabschef vid Karlskrona var den första personen från officiell svensk sida som stiger ombord på U-137. I alla år har han hållit fast vid sin bedömning att ubåten inte var på ett spionuppdrag eller trängde sig in i Gåsefjärden avsiktligt. I en intervju i den tysk-franska Arte dokumentären Täuschung- die Methode Reagan som sändes på ARD den femte maj 2015 säger han:

-Det är ju fullständigt absurt att fara in i Gåsefjärden eftersom man måste gå på grund. Man kunde chartrat en fiskebåt, försett den med svenska flaggor om man ville spionera, men en ubåt, det är ju det dummaste man hade kunnat göra.

Genom åren har det aldrig gått att få någon klarhet i varför U-137 strandade på klipporna i Gåsefjärden. I den tyska Arte-dokumentären berättar den ryske kaptenen på ubåten Pjotr Gustschin för första gången sin version för offentligheten. I hans version berättar han hur besättningen får problem med kompassen, att radioantennen blivit böjd att ekolodmottagaren är satt ur spel och att besättningen strider om var de befinner sig någonstans. I det läget tar den numer avlidne Josif Avrukjevitj som är högst i rang över manövreringen  och är den som styr in i Gåsefjärden.  Den svenska tidiga politiskt/militära bedömningen från det officiella Sverige var att U-137 var del i planerad sovjetisk operation och att ubåten var ute på ett slags spionuppdrag eventuellt i krigsförberedande övningssyfte. U-137 blev för marinen det ”bevis” som stödde  marinens påståenden om tidigare sovjetiska systematiska kränkningar av svenska vatten. Med tiden har flera statliga kommissionsutredningar underkänt alla ”säkra” konstaterande av ryska kränkningar både före och efter U-137. U-137 är den enda ”kränkning” av svenskt territorialvatten som det av naturliga skäl inte har kunnat finnas några tvivel om nationalitetsbestämmningen. Men hur skall den absurda operationen förklaras?

Varför skulle ryssarna avsiktligt styra en 76 meter lång ubåt in i en fjärd där den inte rimligen ur någon vettig aspekt kunde anses vara operativ?  Ubåten gick med 8 knops fart. Om den hade lyckats gira för land där den gick på grund hade den efter någon minut ändå kört fast i dyn där sundet endast blir några meter djupt. Hur skall någon kunna förklara att det rör sig om en avsiktlig inträngning när ubåten kör in i sundet som Ubåtsutredningen 2001 konstaterar i:

övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända, framdriven av bullrande dieselmotorer i god fart – cirka 8 knop, när tystgående eldrift var en möjlighet, med blåsta vattentankar som omöjliggjorde dykning, in i en fjärd där ubåten skulle haft stor svårighet att vända. Denna odyssé slutade med att ubåten körde upp på ett övervattenskär, tydligt markerat på det svenska sjökortet.”  Ubåtsutredningen 2001:85 s. 87

Ubåten hade inte kunnat vända med rundgir inne i bland skären utan endast med hjälp av en metod som kallas saxning, en process som skulle ha tagit tio minuter. Ubåtsutredningen 2001 problematiserar därför det officiella Sveriges och militärens tidigare fastslående om att inträngningen skulle ha varit avsiktlig. Det återstår således för den som hävdar avsiktlighet att förklara en  U-137:s barocka  infart i Gåsefjärden. Vad kan det ha funnits för rimliga motiv att genomföra en sådan operation?

Utöver intrångets osedvanligt klumpiga karaktär, och det i sammanhanget otypiska agerandet, är motivet för inträngningen höljt i dunkel. Lika gåtfullt är högriskbeteendet att med kärnvapen ombord utföra ett inträngningsföretag med så stora möjligheter för misslyckande. denna operation skilde sig på många sätt i genomförande från de gäckande, svårfångade och tysta ubåtsbesöken i territorialvatten som vi tycktes uppleva både före och efter oktober 1981. Ubåtsutredningen SOU 2001:85

Hemligheten bakom inträngningen hade kunnat avslöjats av det ansvariga ryska befälet för navigeringen. Den svenska militären beordrade dock att denne aldrig skulle förhöras.

Karl Andersson stabschef i Karlskrona var den som genomförde förhören med besättningen fick uttryckliga order att aldrig förhöra Josif Avrukjevitj alltså den person som hade tagit över navigeringen den sista biten fram till grundstötningen som skedde på grund av att besättningen som kaptenen Pjotr Gustschin menar  förlorat positionen om var ubåten befann sig. Karl Andersson berättar i Artedokumentären 2015:

-Jag fick inte förhöra honom. Det var fastslaget. Bara tjänstgörande officer, [Besedin ], kaptenen, styrman och utkiken skulle förhöras. Det var uttryckliga order.

Eftersom navigeringen fram till grundstötningen anses ha utförts med en del komplicerade manövrar förbi möjliga grund och passerat mötande båtar tagit hjälp av fyrar och styrts in i en väldigt smal passage har det från svenskt officiellt militärt håll ansetts att instyrningen måste ha varit medveten. Om så vore skulle en utfrågning av den ansvarige för denna styrning vara av högsta prioritet och denna utfrågning hade kunnat leda till att militären hade kunnat få svar på gåtan om den absurda inträngningens motiv. Nu fick denne man på den svenska militärens order inte förhöras!

Detta är ett faktum som tycks vara svårt att förstå och tolka och lämnar den svenska militären med en fråga att besvara. Varför gavs en order om att den som ansvarat för grundstötningen inte fick förhöras? Idag är Avrukjvitj död så framtida svenska utredningar kommer aldrig få någon klarhet kring hans motiv eller få höra hans version  om  varför han tog över navigeringen och hur han uppfattade båtens framfart eller för den skull på vilkas order han framförde båten in i Gåsefjärden.

Ett sätt att förklara den till synes medvetna strandningen av ubåten som blir den logiska följden av att hävda att ubåten med skicklighet fördes in i sundet där den var dömd att köra fast är att den som styrde hade avsikten att föra den just på grund. Ett sovjetiskt motiv till detta går inte att hitta men väl ett amerikanskt-svenskt.  I Artedokumentären från 2015 Täuschung – die Methode Reagans antyds att U-137 från början kan ha varit en samoperation mellan USA:s militär och delar inom den svenska militären. Som vi senare skall se är det plausibelt att anta att hanteringen av majoriteten av ubåtskränkningarna går att förklara på detta vis.  I den tyska dokumentären ställs frågan om det var så att även U-137 ingick i Reaganadministrationens hemliga krigsföring mot Sovjet och då eventuellt accepterades av samarbetande högt uppsatta svenska militärer som såg sin chans att utnyttja situationen för sina syften?  I Arte-dokumentären antyds det att den ansvarige  för U-137:s navigering, Avrukjvitj eventuellt arbetade för amerikanarna. Ett indicium som talar för hypotesen att Avrukjitj styrt båten upp på grund med flit är att ubåten efter strandandet fortsatte att driva motorerna med full kraft framåt och ubåten därmed arbetade sig längre upp på klippan och att den sedan enligt den svenske sakkunnige forskaren som var med i ubåtsutredningen 2001 Ola Tunander även ”lades på sidan så att den inte skulle kunna glida av”. Sanden vid propellern på botten som filmats av svenska dykare anses enligt Tunander bevisa att ubåten aldrig försökte backa [som Retrogradera förstår det] vilket vore ett klokare beslut än att fortsätta driva båten upp på klippan.

I den tysk-franska dokumentären intervjuas för första gånger högt uppsatta medlemmar inom Reagans Deception Operation Committee. Den åldrade amiralen, biträdande marinchef under 80-talet, James Ace Lyon svarar på direkta frågor om U-137:s inträngning i Gåsefjärden

Reportern:

Gåsefjärden [U-137]var det en amerikansk operation?

James Ace Lyons:

-Det kan det ha varit.

Jag ser likheten med andra skenoperationer.

-Ja så kan det ha varit.

Men du får inte prata om det?

-En del saker behåller man för sig själv.

Har den svenska marinen samarbetat i de hemliga operationerna med ubåtar som ni förde i svenska vatten?

-Tja, de fick åka med. De höll våra rockar åt oss. De fick så att säga åka med. De stod vid sidan av spelfältet

En möjligt mutad politisk rysk officer som med flit styr U-137 påstått kärnvapenbestyckad på grund i svenskt militärt skyddsområde förklarar mycket bättre varför en sådan märklig operation som U-137:s ägde rum än att ryssarna medvetet skulle styrt sin ubåt på grund i svenskt skyddsområde. Även om förklaringsvärdet är högre så är bevis i den här frågan idag omöjligt att få, delvis för att den ansvarige själv på svensk militär order aldrig fick förhöras om sin navigering och på grund av det faktum att Avrukjitj idag är avliden.

Om vi lämnar teorin om att även U-137 skulle ha varit en amerikansk sk. false flag-operation därhän så går det inte att komma ifrån att oavsett om förklaringen till inträngningen är felnavigering pga. av trasig gyrokompass, fylleri eller som den svenska militären märkligt har hållit fast i alla år, medveten sovjetisk planerad operation med ej klarlagt syfte så blir händelsen startpunkten för svenskarnas paniska kalla krig mot ryssarna. Efter den händelsen så tas alla marinens uppgifter av sovjetiska framfarter i svenska vatten okritiskt och tacksamt emot på Face value-nivå av dåtidens medier som sätter landet i vad som inte är överdrivet att kalla en masspsykos. Andelen svenskar som uppfattar Sovjetunionen som ett hot stiger från 10% till 34%  Det påstådda ryska ubåtshotet som före U-137 avfärdats som militärens budgetubåtar är så gott som bortblåsta. Sovjet har kränkt svenska vatten systematiskt under en längre tid och fortsätter efter Gåsefjärden 1981 att systematiskt kränka vatten, så långt dåtidens militära/officiella berättelse.

Idag vet vi att bakom påståenden om sovjetiska ubåtar fanns en utbredd verksamhet med västubåtar i svenska vatten som militären kände till men som den aldrig delgav de socialdemokratiska regeringarna som redan från början misstrodde uppgiften som militären lämnade dem. Vidare vet vi att det finns fysiska bevis på kränkningar från västsidan medan sådana aldrig har kunnat uppvisas i någon form mot ryssarna. Historierna om de ryska kränkningarna är i många avseenden fabricerade. Bevis och indicier som talar mot västsidan har försetts med dubbel hemligstämpel, dolts undan i arkiv, raderats samt vad som är än mer allvarligt fördes den regering på vars uppdrag Försvarsmakten arbetade bakom ljuset av anställda militärer i Försvarsmakten. Landets regering och riksdag, landets medier och landets medborgare fördes medvetet bakom ljuset av sin egen Försvarsmakt. Det är den bestämda uppfattning som huvudsekreteraren i Ubåtsutredningen 2001  Mathias Mossberg framför i sin 2016 nyutgivna utökade bok I mörka vatten samt framför i ovan refererade Arte-dokumentär.

I Mörka vatten  berättar Mossberg att den aktuella Arte-dokumentären köptes in av SVT 2015 och att den var översatt och klar för visning men att det inte då boken Mörka Vatten gavs ut 2016 hade visats av svensk television, vilket den fortfarande 2017 inte har. Ironiskt undrar Mossberg vad motiven till detta kan vara. De som 2016 ser SVT:s dokumentär om U-137: U-137 på grund förstår möjligen varför. SVT tycker tydligen att dess uppdrag på 35-årsdagen av U 137:s grundstötning består i än en gång att okritiskt föra ut de militärers 80-talsversion om saken. Filmen är en sorts nationalistisk tillbakablickande retrokick för försvarsromantiker där bilden av vad som har hänt 1981 ses genom en lins modell 1981. Den oinitierade och okritiske tittaren ges bilden av att U-137 grundstötning skedde med medveten rysk planering och att den hade ett militärt uppdrag och att den tolkningen skulle vara okomplicerad. Dessutom låter man en Wilhelm Agrell framträda med ett logiskt motsägande snömos hävda att den diskussion som senare startades i Sverige om kränkningarna var fråga om tro från båda sidor. Uppdrag gransknings gedigna arbete i frågan har bla. visat att det finns tekniska bevis för Nato-kränkningar bla. vid Hårsfjärden-incidenten. Försvarsmakten har avslöjats  med att ha hållit information hemlig fram till  att den 2001 uppdagades i samband med Ubåtsutredningen.  Den information som har hållits hemlig  talar för att inträngningen i Gåsefjärden inte var en planerad avsiktlig sovjetisk manöver. Men sådana fakta lämnar denna ”dokumentär” därhän. Filmen är en partsinlaga för just de militärers syn som Ulf Svensson tidigare ansvarig för säkerhetspolitiken på UD under Palmes regering vill se åtalade för förräderi. Så långt SVT och dess oförmåga i den här dokumentären att förvalta sitt public service- uppdrag.

Hemlighållen information kring ryskt sökande utanför Bornholm upptäcktes 2001

När Ubåtsutredningen gick igenom FRA:s arkiv i samband med utredningen 2001 hittade utredarna dokument som visade på att både U-137 hade meddelat till hemmabasen i Sovjet att den befann sig 20 nautiska sjömil öster om Bornholm i dess senaste meddelande. Så när ubåten körde fast var ryssarna osäkra på var ubåten befann sig. Det första den sovjetiska militären gjorde var att skicka en jagare i 55 knops fart mot Bornholm och två sovjetiska flygplan sökte i området utanför Bornholm i sex timmar. FRA hade avlyssnat rysk kommunikation kring detta och även kunnat iakttaga de ryska planens flygningar samt de Nato-plan som också började söka i området. FRA har rapporterat detta till försvarsstaben men fram till 2001 hade denna information aldrig inkluderats i frågan om avsiktsfrågan kring  U-137:s inträngning i Gåsefjärden. I Ubåtsutredningen 2001:85 skrivs:

I utredarens granskning av Gåsefjärdeincidenten har framkommit uppgifter rörande U 137:s inträngning som tidigare inte redovisats och som tyder på att det verkligen rådde viss osäkerhet på sovjetisk sida om var ubåten befann sig när den körde fast.” s.90

Eftersom Sovjet från officiellt håll redan 28 oktober hävdade att gyrokompassen på U 137 gått sönder 6.30 på morgonen  så skulle teorin om att ryssarna sysslade med en sken-sök operation som de svenska militärerna har försökt förklara bort dessa uppgifter med efter deras avslöjande 2001 ej hålla för logisk prövning. Om det vore en sken-sök operation som skulle ha simulerats , en teori som Ubåtsutredningen redan behandlade 2001, skulle ryssarna från officiellt hålla på med en sken-sökoperation som i så fall inte gick ihop med den officiella sovjetiska förklaringen att gyrokompassen gick sönder 6.30. Utredningen skriver:

Den senare möjligheten förefaller stämma illa [Utredningens egna resonemang om en möjlig sken-sökoperation]med det faktum att man från sovjetiskt sida redan den 28 oktober i det första officiella svaret hävdade att gyrokompassen gått sönder 6.30 samma dag. Om så var fallet, kan man rimligen inte samtidigt söka sprida föreställningen att båten har varit i området öster om Bornholm. Då skulle den svårligen ha hunnit fram till Gåsefjärden till morgonen. Om det varit så att man med denna operation skulle ha velat ge en medvetet falsk bild var man trodde att ubåten befann sig, skulle man sannolikt också sett till att uppgifter som man uppgav till den svenska sidan stämde med detta. Det tyder på att operationen öster om Bornholm var en genuin sökoperation.

När vi skriver 2017 så har inga officiella utredningar hittills kunnat ge ett svar på hur U 137 hamnade där den gjorde eller varför en ubåt skulle föra fram på det absurda sätt vilket till sist oundvikligen förde den på grund.

Varför skulle en medveten planerad sovjetisk hemlig operation ske på detta sätt?

Att i: övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända, framdriven av bullrande dieselmotorer i god fart – cirka 8 knop, när tystgående eldrift var en möjlighet, med blåsta vattentankar som omöjliggjorde dykning, in i en fjärd där ubåten skulle haft stor svårighet att vända. Denna odyssé slutade med att ubåten körde upp på ett övervattenskär, tydligt markerat på det svenska sjökortet.”  Ubåtsutredningen 2001:85 s. 87

Påstådda ubåtskränkningar före och efter U 137 visar på hur försvaret medvetet spridit bilden av sovjetiska kränkningar mot bättre vetande

De högst uppsatta militärerna, de slog fast att kränkningarna var sovjetiska fast de visste att det inte var så. De borde ställas inför rätta, anklagas för begått de värsta överträdande av nationella intressen men för att göra detta måste allt verkligen läggas fram vattentätt.           Ulf Svensson,  samordnare för säkerhetspolitiken på UD i Palmes regering

 Om de va en Natoubåt som Bror Stefensson visste om och som hade fått tillstånd att agera den här natten då passade, då stämde plötsligt allting…så jag kan så här på gamla dar med självironi se…och efter 1987 kände jag mig som en nyttig idiot och jag tror också att Bror Stefenson såg mig så. Det tror jag.                 Lars Hansson, brigadgeneral  i Arte-dokumentären 2015

 Det är något som oroar mig…  att i ett sånt utvecklat nordeuropeiskt och upplyst land som Sverige i detta bålverk för demokratin kunde vara  är så lätt att föra majoriteten av befolkningen bakom ljuset, att zombifiera dem.       Boris Pankin,   dåvarande sovjetisk ambassadör i Stockholm

Vi hade inte tillräckligt med bevis men vad skulle vi göra? Dyka själva? Vi måste ju tro på vår militär.  Anders Thunborg, socialdemokratisk försvarsminister, 1983–85

Det svenska parlamentet den svenska allmänheten, regeringen, medierna fördes bakom ljuset. Då frågar man sig vad för slags värld lever vi egentlige i?         Mathias Mossberg      huvudsekreterare i Ubåtsutredningen 2001 :85 i Arte-dokumentär 2015

De svenska ubåtsincidenterna före och efter U-137

Utö  1980

Vid Utö ett år innan U 137:s grundstötning upptäcker marinen vad de anser vara främmande ubåtsverksamhet. I Mörka vatten skildrar den den ansvarige generalsekreteraren i utredningen Mathias Mossberg följande händelseförlopp.

Militären noterade ubåtsverksamhet i två veckors tid. Den marina analysgruppen Mana som med Emil Svensson i spetsen senare under 80-talet kom att spela en avgörande roll i militärens utpekande av ryssarna som ansvariga för ubåtsoperationer i svenska vatten håller i utredningen. Mana uppfattade att det rörde sig om två ubåtar där en optisk observation tydde på att masten liknade en mast på en rysk ubåt av Whiskeyklass-samma ubåtstyp som U-137. Den andra ubåtsobservationen tydde på en liten miniubåt som rörde sig kvickt och i snäva cirklar. Detta ansåg försvaret kunna vara fråga om en sovjetisk sk. Alfa-ubåt men detta borde ha avfärdats pga. av informationen om att sådana ubåtar inte fanns i Östersjön. Den andra ubåten som kunde komma ifråga enligt försvarets analys var en västtysk ubåt av typ 206. Hypotesen om en västtysk ubåt avvisades dock utan förklaring samt att den information som skickades till ÖB resulterade i ÖB:s analys att ubåtarna inte kunde nationalitetsbestämmas men att ”indicier” tydde på att det var fråga om en alltigenom sovjetisk operation. Till intäkt för detta togs information från FRA som påvisade ökad signaltrafik i området. Trots att FRA rapporterat att denna ökade radiotrafik kom från en redan tidigare meddelad sovjetisk flottövning i Pommerska bukten tolkade ÖB denna trafik i samband med ubåtsindikationerna som intäkt för att ubåtsoperationerna skulle ha varit ryska. Mathias Mossberg skriver i Mörka vatten att Bror Stefenson – senare stabschef ett av de andra namnen tillsammans med Emil Svensson spelade en stor roll i försvarets konstanta och autistiska utpekande ryssarna skall ha diskuterat kränkningarna med västtyskarna men att all information som pekade mot andra håll än Sovjet redan 1980 sorterades bort. Detta blir ett mönster, menar Mossberg som fortsätter igenom åren och som vi skall se accelererar till  ett medvetet bedrägligt beteende av Försvarsmakten i ubåtsfrågan där senare även landets statsminister på 1990-talet gör sig till medskyldig i bedrägeriet. Carl Bildt reser på 90-talet med en svensk delegation till Ryssland för att försöka pressa Boris Jeltsin på ett ryskt erkännande kring ubåtskränkningarna. Med sig har han från försvaret, Emil Svensson och i bagaget inspelade ljud som från Försvarets sida anses vara ubåtsljud som  vid senare ljudanalyser visar sig vara en taxibåt i Nynäshamn med namnet Amalia. Incidenten kring UTÖ 1980 resulterar i att Försvarsmakten erhåller 50 miljoner extra i anslag.

Utö  1982 Försvaret trollar bort uppenbara observationer som pekar på västtyska intrång

Mossberg berättar i Mörka vatten  att den, 10 februari 1982 är förmannen vid Utö skjutfält Stig Norman uppe på  Sillviksberget på södra Utö. Han är till yrket skeppare på bevakningsfartyg. Han gör en observation av en fullt synlig ubåt på ytan och tar upp sin kikare. Han är bekant med svenska ubåtsflottan och han gör observationen att ubåten har ett karakteristiskt utseende och ej är svensk. Fören är längre än aktern och högre och  bakre delen går  över i en utbuktning som var avrundad

Bild, hämtad ur I Mörka vatten av Mathias Mossberg,  föreställande tidigare hemligstämplad skiss föreställande en västtysk ubåt.

Norman åkte till en säkerhetschef som ej förde vidare iakttagelsen. Vid ett möte på Berga dagarna efter berättade han igen samma historia och en rapport skrivs där det noteras  MYCKET LIK VÄSTTYSK UBÅT av typ 206. Texten ”mycket lik västtysk ubåt” är understruket. I en annan rapport nämns om samma incident är  beskrivningen att analysen utesluter rysk ubåt av Whiskeyklassen  Örlogsbaschefen bedömer ubåten som västtysk. Rapporten ansågs så känslig att den försågs med dubbla hemligstämplar 70 år!

Denna observation nationalitetsbestäms aldrig och ubåtsobservationen hamnar under kategorin möjlig ubåt i statistiken. Inte först 2002 upptäckte den säkerhetspolitiska utredningen Fred och säkerhet SOU:108 dessa hemlighållna observationer och rapporter. Observationerna är därför inte beaktade i Ubåtsutredningen 2001.

Den 21 mars några veckor senare samma år utanför Galterö väst om Göteborg  pågår en Natoövning. Ubåtar kränker svenskt vatten och militären rapporterar till ÖB att det kan röra sig om västtysk övningsverksamhet. Ändå görs ingen nationalitetsbestämning.

Dessa västtyska observationer varav den ena fick den tyngsta hemligstämpeln kommer alltså att döljas för alla fram till 2002 då den påträffas och i dåtidens utredningar är observationerna obeaktade. I den första statliga kommission som tillsätts i Ubåtsskyddskommisssionens rapport  1983 läser man  ”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato.” och vidare: det ”framstår som klart att kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980-1982 utförts av ubåtar tillhörande Warzawapakten”

Operation  Notvarp – ett amerikanskt flottbesök-upptakten till Hårsfjärden

Mossberg skriver om en liten krets invigda i Marinstaben och kustflottan som inleder hemliga ubåtsövningar som är hemligstämplade. En viktig aktör är Emil Svensson och inte ens chefen för kustflottan Bror Stefenson säger sig ha varit informerad.  I området Kanholmsfjärden-Sandhamn skall det hela äga rum. Övningen anses planerad i detta område mot bakgrund av statistik från tidigare påstådda ubåtskränkningar. Dessa är så få till antalet att andra prioriteringar måste ha varit skälet till övningarna hävdar Mathias Mossberg i sin bok Mörka vatten. Övningen planerades till månadsskiftet september-oktober . Huvuddelen av den svenska marinen deltar vid tillfället i övningar i södra Sverige. Första oktober skall ledningen för det svenska försvaret bytas ut och Bror Stefenson chefen för kustflottan utses då till stabschef. Den 8 oktober kommer Sverige att byta regering och Olof Palme och socialdemokraterna kommer åter ta ledningen över den politiska makten. På grund av denna ommöblering i både den politiska och militära makten så kritiserade Ubåtsutredningen 2001 valet av tidpunkt för Operation Notvarp. Hade övningarna verkligen resulterat i att en Ubåt hade tvingats upp hade diplomatiska förvecklingar för nationen tillstött som en ny försvarsledning och en ny politisk ledning varit oförberedda på att hantera uppstått. Oavsett om försvaret tvingat upp västtyska ubåtar eller ryska ubåtar måste tidpunkten för övningarna ansetts som illa planerad.

Tre marina Natoövningar sker i Östersjön i september till i början av oktober

Den lilla krets inom som planerat övningarna i Operation Notvarp har åtminstone träffat rätt vad det gäller tidpunkten för övningarna. Eftersom ubåtsindikationer genast uppstår och redan dagarna innan övningen skall gå av stapeln. Men miniubåtar siktas mot förmodan inne i centrala Stockholm i anslutning till de amerikanska flottbesöken och inte mot vad man får förmoda utifrån östersjön och genom Kanholmsfjärden eller vid Sandhamn dit övningarna var planerade.

Notvarp var planerad den 30 september men redan 26 september observeras ett periskop vid Kastellholmen inne i Stockholm i närheten av ett amerikanskt fartyg som låg för ankar. Det gjordes en teckning av detta periskop och den teckningen anses numer inte ha några likheter med någon känd sovjetisk ubåt. Sovjet har nämligen aldrig haft några miniubåtar i Östersjön. Den 29 september observeras ett litet ubåtstorn utanför Lidingö. Natten till den 30:e september då operation Notvarp skall inledas följer en polisbåt något som den uppfattar som en ubåt utanför Lidingö. Och den 30 september dagen då övningen officiellt inleds får militären utslag vid minspärren vid Oxdjupet utanför Vaxholm bara några timmar efter att övningen officiellt inletts. Den lilla kretsen militärer som är ansvariga för övningarna mobiliserar också beredskap vid Kanholmsfjärden. Det som är märkligt i sammanhanget är att inga svenska ubåtar tillåts agera i undervattensläge i inre Stockholm eftersom de är de effektivaste vapnen för att spåra främmande ubåtsverksamhet framstår detta som mycket anmärkningsvärt menar Mathis Mossberg i sin bok I Mörka vatten. Vid Oxdjupet den 30 september har militären indikationer längre ut i vattnen . Signalspaning och oljefläckar. Signalspaningen anses röra sig om två västtyska ubåtar och eventuellt en sovjetisk. Militären skriver i en krigsdagbok: ”bedömning möjlig västtysk ubåt som kan ha slunkit ut ur kanan[Kanholmsfjärden] Detta stör ej Notvarps ritningar. Bör dock undersökas…utan att rapport till ÖB göres.”

Mathias Mossberg frågar sig vad var dessa ”ritningar” som fanns för Operation Notvarp och varför skulle inte den lilla krets militärer som planerat övningarna inte meddela ÖB om indikationer på västtysk ubåtsaktivitet?  Här hade marinen den tredje indikationen på västtysk ubåtsverksamhet på några månader. En verksamhet som i alla år skulle hållas dold för den svenska regeringen, det svenska parlamentet och de svenska medborgarna. Dagen efter att Notvarp inletts avbryts hela operationen då nationen utsätts för vad som  kan anses vara den allvarligaste och långvarigaste ubåtskränkningen i svensk historia. Vapeninsatserna med verkanseld är en unik händelse i kalla krigets historia.

Hårsfjärden- Hur visste marinen att 500 journalister skulle få nåt att se?

Frågan som Mossberg ställer sig behöver besvaras. Generalsekreteraren beskriver militärens märkliga arrangemang som ser ut att vara ett PR-jippo än en verklig ubåtsjakt.

Mossberg berättar att 1 okt 1982 mitt på dagen siktas ett ubåtperiskop och en mast vid Berganäs i Hårsfjärden i det hemligaste området vid marinbasen vid Muskö. Svenska militärer i båt ser periskopet i en minut någon meter från dem. En timme senare följs den förmodade ubåten med helikopter. Samma kväll förbereder försvarsstabschefen ett presskvarter för 500 journalister. I två veckor därefter matas Sverige med bilder på militären fällandes sjunkbomber, körandes med patrullbåtar och helikoptrar som fäller sjunkbomber. Den verkanseld som sätts in är en unik händelse i hela kalla krigets historia.

Händelsen har beskrivits i Konteramiralen Gunnar Grandins rapport, Grandinrapporten  Marina analysgruppens rapport,  Ubåtsskyddskommissionen 83,   Ubåtskommissionen 95 Ubåtsutredningen 2001.

Vad vi vet idag så har marinen bl.a. kritiserats för att:

Normala ordervägar inte följdes

Det mesta ur arkiven som dokumenterat händelsen har försvunnit.

Eldförbud gavs i situationer då operativa befäl på marken hade säkra indikationer på ubåtsverksamhet och hade kunnat tvinga upp ubåtarna med minor och sjunkbomber

Svenska Näckenubåtar sattes aldrig in i jakterna på de främmande ubåtarna.

Civila västtyska fartyg tas bort ur krigsdagboken. Civila fartyg kan härbärgera miniubåtar.

Teknisk bevisning finns på en signal från ubåtar som var konstaterande som bara tillhörande ubåtar av västtyp. Signalen hade en strömförsörjning på 400 Hz som var ett typiskt signum för Natoubåtar. Uppdrag granskning avslöjade detta i ett av sina program. FRA-forskare bekräftar uppgiften i programmet.

Norska avancerade släphydrofoner som erbjöds den svenska marinen avböjdes

Originalen för fem års verksamhet helikopterbasen i Berga saknas

Krigsdagboken saknar två sidor från natten den 13/14 oktober då en skadad ubåt passerar ut ur fjärden

Kronologi hämtad från Mathias Mossbergs I mörka vatten

7 oktober

En ubåt rör sig ur Hårsfjärden. Ubåtsnätets bojar rör sig och näten flyttade sig 50 meter. En helikoptrar tar upp ekon och fällde sex sjunkbomber, olja kommer upp till ytan. Det  släpps i vattnet en magnetisk sändare som sjunker och  fastnar på den förmodade ubåten och signalen följs av   helikopter i  40 min. En patrullbåt ligger i skottlinjen  men  eldförbud utfärdas.

11 oktober

En ubåt rör sig mot minspärren i Mälsten Klockan 12 20 markerar sensorer magnetfält. En 600 kg mina sprängs.

När klockan 12 20 på dagen minspärren ger ett 10 sekunders utslag och  den 600 kg tunga minan sprängs kastas en 60 meter hög vattenpelare upp i luften. Strax efter minsprängningen sker vi gör söderut amerikanskt spaningsflyg i närheten en ljudbang

Smällen har fått fönsterrutorna inne i Nynäshamn att skallra. Efter ett tag flyter en grönaktig märklig färgfläck på vattnet och slemmig oljefläck norrut med strömmen.  Oljeprover görs 13 05 och prover på den gröna fläcken tas. Inga av dessa provresultat finns kvar idag.

14 00 vid Måsknuv minstation vid Mälsten observerades ett gult moln i vattnet norr om minsprängningen.   Fläcken utvidgades och 14 35 fotograferade en helikopterförare den starkt lysande gröna fläcken. En DN-reporter passerade också fläcken i båt. Inga foton och inga prover finns idag kvar men helikopterföraren gjorde en skiss som hittades i ett arkiv i samband med  Ubåtsutredningen 2001. Skissen visar på en grön fläck på vattenytan med storleken 450X150. Färgskiktet beskrevs som tunt och höll samman bestående av en finfördelad massa som ej blandades med vattnet. Försvarsstabens krigsdagbok avfärdade rapporten som bottenslam. Till Ubåtsutredningen 2001 säger ÖB att det kan röra sig om gammal färg som legat på båten och sprängts upp.  Uppdrag granskning påvisade för allmänheten i ett antal program att endast Nato-ubåtar under den här tiden just använde sig av ett system med gröna färgfläckar som en nödsignal. Denna färg var även radarkänslig och kunde således upptäckas såväl optiskt som med radar. ÖB väljer dock i sina rapporter att betrakta färgfläcken som gammal behållare med färg som legat på båten och sprängts upp. Trots att försvarsstaben skrev i sin krigsdagbok att färgen var av den typ som ubåtar använder sig av när de är i nöd så avvisade ÖB den rapporten.

Under natten hörs knackljud skrapningar spelas in och konstaterade som ubåtsljud   Den elfte oktober får dock de militära enheterna eldförbud för hela natten

Lars Hansson brigadgeneral i marinen kommenterar händelsen på följande sätt i Tv-dokumentären: Der geheime U-Boot-Krieg der Supermächte 17.09.2011:

Jag hade misstanken att någon inte ville att vi skulle få upp någon ubåt, att kustartilleriet inte skulle vara framgångsrikt

 Ubåtstredningen 2001 vände sig till Norge för att få klarhet i om bandet tagits till Norge. Utredningen erhöll ett skriftligt svar från norrmännen där de svarade att med hänvisning till frågans känslighet i relationerna med USA så kunde inte norrmännen samarbeta med svenskarna i den här frågan.

12 oktober

Något rör sig vid en hydrofonstation. Metalliska ljud och knackningar hörs vid 16 30 och två timmar framåt. Ett ljudband spelades in av erfaren hydrofonist. Bandet gick tillförsvarsstaben via FOA och till Försvarsstabschefen bror Stefanson som for till ÖB Lennart Ljung efter att ha först besökt chefen för marinen, Per Rudberg. På bandet konstateras  låga varvtal som anses vara resultat av en stor propeller.  Inga Warzawapaktsubåtar har en så stor ”snurra”   enligt chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning. Ett band på  3 min 47 sekunder spelas in som senare visar sig dränkt i havsbrus. Det påstås att mikrofonen skulle stängts av vilket hydrofonisten förnekar. Ubåtsutredningen 2001 hittar bandet i arkiven. Talkanalen med hydrofonistens kommentarer finns kvar men bandet uppvisar andra ljud och  kommentarerna  går ej ihop med inspelat ljud

Ubåtsutredningen 2001 vände sig också till Norge för att få klarhet i om bandet tagits dit för analys. Utredningen erhöll ett skriftligt svar från norrmännen där de svarade att med hänvisning till frågans känslighet i relationerna med USA så kunde inte norrmännen samarbeta med svenskarna i den här frågan. Jan Ingebrigsten i den norska militära underrättelsetjänsten har dock bekräftat för Uppdrag granskning att banden varit i Norge och funnit det mycket märkligt att den svenska försvarsmakten förnekar detta.

14 oktober

Den operative chefen vid Hårsfjärden överstelöjtnant Sven Olof Kviman får nya indikationer.  Han har eldförbud för undervattensminor. Istället tar han upp jakten i helikopter.  Vi närmar oss 100 meter ifrån, med patrullbåtarna som är i position. Vi är 50 meter ifrån målet och vi väntar bara på att bomberna skall fällas. Då går örlogsbasen in på radion och meddelar båtchefen:  – Ni vet väl att ni bara får fälla en mina. I förvirringen släpps två sjunkbomber. Efter denna händelse får enheten fem timmars eldförbud tills den främmande ubåten försvunnit. Den frustrerade operative chefen och överstelöjtnanten talar upprört om det förbud som har pålagts honom i den tyska dokumentären  Der geheime U-Boot-Krieg der Supermächte 17.09.2011. Sven Olof Kviman  överstelöjtnant berättar:

Det som ytterligare förbryllar mig är att banden från 11/10 finns kvar men det finns inget  inget att höra på dem  och en  ytterligare omständighet är att krigsdagboken saknar två sidor från den aktuella natten den 13/14 oktober…så jag är ju…lite konfunderad

Vid operationerna visar det sig att försvarsstabschefen Bror Stefenson har en nyckelroll vid utfärdandena av eldförbud under den aktuella jakten. Grandinrapporten talar om indikationer från både väst och östsidan.  FRA pekar ut svårigheterna att överhuvudtaget kunna avgöra verksamhetens nationalitet med signalspaning. 1995 års ubåtskommission kommer fram till att ingen nationalitetsbestämning kan göras. Men på 80-talet i Marina analysgruppen sitter Emil Svensson som är befryndad med försvarsstabschefen Bror Stefenson som är ansvarig för eldförbuden i Hårsfjärden. Marina analysgruppen är helt och hållet övertygade om att ubåtarna i Hårsfjärden är sovjetiska. Marina analysgruppen skriver att ”resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om Warzawapaktubåtar” Uppgifter om västtyska ubåtar är ”feltolkning i den automatiska datautvärderingen.”  Analysen görs trots att de optiska observationer av ubåtar talar om ett torn högre än brett och inga Warzawapaktsbåtar har detta utseende.  Ändå säger Marina analysgruppen att det rör sig om sovjetisk Romeoubåt som inte heller var operativ i Östersjön.

Transponder hittas på botten

En månad senare uppfattar marinen signaler från vad man tror är en transponder på botten   ÖB privata dagbok noterade detta noggrant och man vill avgöra transponderns ursprung.  En föredragning för statsministern görs eftersom ärendet är känsligt. Dykare skickar ned och där siktas ett föremål som man uppfattar som en transponder. På botten finner man också spår från två parallella larvband och ett kölspår. Bottenspåret gör marinen ett stort nummer av men transpondern tigs sedan ihjäl. Ubåtsutredningen 2001 hittar en skiss av transpondern vilket talar för att föremålet togs upp. Ubåtsskyddskommissionen 1983 avfärdar transpondern med att undersökningen ”inte givit några resultat i form av fynd eller föremål som härrör från främmande ubåt eller annan materiel tillhörande främmande makt.”

Efterhand har marinen förklarat bottenplattan som transpondern var fäst vid som gamla granater övervuxna med sjögräs men på 40 meters djup finns inget sjögräs och det ljud som uppfattades komma från transpondern förklarar man komma från elnätet i Mälsten. Elnätet kan dock inte avge de signaler som pejlades in och som ledde dykarna till föremålet.

De bottenspåren man fann på fyndplatsen överensstämmer med de spår den brittiska ubåten Oberon som har köl skulle ha lämnat efter sig. Det framgår efter att hemligstämpeln lyfts kring materialet och måtten på spåren har kunnat uppskattas.

Bomö-Bevakningsområde Malmö skall även ha skrivit en rapport att en västubåt sågs bogseras ut genom Öresund dagarna efter Hårsfjärdenincidenten. Den rapporten har aldrig återfunnits men den förre arméchefen Nils Sköld har berättat om rapporten för journalisten Anders Hasselbohm.

På 14 dar i Hårsfjärden och runtomkring fälldes 50 sjunkbomber. Man räknade att under andra världskriget behövdes 150 i snitt för att sänka en ubåt. I Hårsfjärden släpptes sjunkbomberna mot normalt reglemente en och en eller två och två istället för i mattor.  Grandinrapporten kritiserar detta förfarande.

När Ubåtsskyddskommissionen 1983 gör sina analyser av kränkningarna under det tidiga 1980-talet påstår kommissionen.

”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato.”

”…klart att kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980-1982 utförts av Warszawapakten”

Trots att signalspaning från FRA har fyra indikationer där två är bedömda som västtyska så kommer kommissionen fram till slutsatsen att ”resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om Warszawapaktubåtar”

Ubåtsskyddskommissionens sammansättning 1982–83 bestod av den för eldförbuden i Hårsfjärden ansvarige stabschefen själv, Bror Stefansson som uppträder i egenskap av militär expert, utrikesminister Sven Andersson och Carl Bildt. Det underlag som låg till grund för gruppens analyser var det underlag den fick från den Marina analysgruppen där Bror Stefensons vän Emil Svensson ingår.

Alla Ubåtsskyddskommissionens indiciekedjor som presenterades 1983 avvisades 1995 av den Ubåtsutredning som presenterades samma år.

1984 utfrågas amiralen och chefen för den amerikanska marina underrättelsetjänsten  John Butts i kongressen i om kränkningarna i de svenska vattnen. Han säger att U 137 är bekräftad men allt annat han säger är hemlighetsstämplat.

 Fortsatta kränkningar under 80-talet

 Jurij Andropov statschef i Sovjetunionen ber  Mauno Koivisto att  föra fram det sovjetiska budskapet till svenskarna  ”bomba på bara det är inte våra ubåtar”  Mauno Koivisto berättar  i Svenska Dagbladet 2008

Lennart Bodstörm tvivlar liksom Palme har gjort men aldrig delgav offentligt på marinens uppgifter. Bodström talar om ”ubåtshysteri” En misstroendeförklaring ställs av borgarna i parlamentet och Bodström tvingas i den nationella yran att avgå.

Den del av den svenska befolkningen som tror Sovjet är ett hot mot nationen har stigit från 10% på 70-talet till de höga siffrorna 1981 mot bakgrunden av u 137 från 34%  till 40% efter Hårsfjärden 1982.

Sundsvall 83

Ett periskop och en tornkam siktas vid  Almön 250 rapporter kommer in. Försvaret har

ekokontakter sjunkbomber fälls. En minsprängning sker och man besiktar ubåtsnät med hål

Ett ubåtsljud med två propellrar spelas in.  Nato-ubåtarna, Oberon och NR-1 har två propellrar  bara den ryska Whiskey-typen har två propellrar. Ljudbandet med inspelade propellerljud försvinner.

Karlskrona 84

Vapeninsatser med allt utom minor görs. Lokala befälhavare använder hopbuntade sprängladdningar för att kringgå eldförbud Marina analysgruppen tillkallas och det bestäms att insatser skall ledas av örlogsbasen och inte chefen för marinen vilket leder till protester inom försvaret. En svensk ubåt svensk lyssnade in en fembladig propeller i Karlskornabassängen och en ubåt utanför.  Inga band finns här heller kvar.   Fem propellerblad hade både väst- och östubåtar. En representant  för Sovjetunionen undrade varför inte större vapenmakt sattes in från svensk sida.

Klintehamn 86

I juni -86 ser två personer från kustbevakningen ett föremål försvinna ner i vatten. Efter ubåtsjakten hittar man ett 1100 meter långt dubbelspårigt bottenspår som ser ut som ett hjulspår.  Det är det säkraste beviset för undervattensverksamhet med bottengående farkost i svenska vatten någonsin. Ingen sovjetisk ubåt har hjul men den amerikanska NR-1 är försedd med två hjul och kan transportera sig på botten över långa sträckor.

Kappelhamn 86

Också här hittas hjulspår på botten. Uppgifter som ÖB väljer att tala tyst om. Den enda kända bottenfarkosten med hjul är vid tiden den amerikanska NR-1.

ÖB får dra tillbaka rapport 1987

ÖB vill på nytt peka ut Sovjetunionen som ansvarigt för kränkningarna under 80-talet. Aktstycket är försedd med dubbel hemligstämpel på 70 år och får begränsad spridning men en person som får läsa den är riksdagsmannen Carl Bildt.  Den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson misstror utredningen som återigen liksom i den numer helt avfärdade utredningen från 1983 där även då Carl Bildt ingick grundade sig på Marina analysgruppens rön.

Långnabba 1988

Vid Långnabba spelar marinen in ubåtsljud.

Chefen för Musac- Marinens undervattensanalyscentral besökte Storbritannien.  Han spelade upp band från Långnabba för britterna varpå  svaret blir: -Men det är ju en av våra båtar !

Musac-chefen rapporterade detta  till chefer i Stockholm efter detta försöker marinen visa att detta inte var en ubåt.

Ubåtsutredningen 2001 får av militären svaren att inspelade ljud är från en minsvepare som Utredningen sedan med hjälp av krigsdagboken kan visa låg för ankar vid det aktuella tillfället. Efter denna händelse fryses Musac-chefen ut av sina kollegor.

Tvivlen på de svenska rapporterna tilltar internationellt

Mossberg skriver i sin bok att  nationer som Finland, Storbritannien, Västtyskland börjar tvivla på svenskarnas jakter på påstådda ryska ubåtar.  I London 1988 säger en högt uppsatt marinofficer att det inte finns sovjetiska ubåtar med larvfötter. En UD-rapport från Bonn berättar att en västtysk marinofficer anser att svenskarna jagade spöken. I militär internationell expertis är det känt att Sovjetunionen inte har några miniubåtar i Östersjön. Den svenska linjen blir då ad hoc-hypotesen att det måste röra sig om ett ryskt kommando från andra hav som opererar utan den sovjetiska marinens vetskap. Trots att detta avfärdas internationellt hindrar det inte Carl Bildt att hålla ett anförande vid  svenska krigsakademin 1990.  Det är den utförligaste beskrivningen av sovjetiska miniubåtar som någonsin skrivits. Problemet är anser Mossberg att Bildts uppgifter inte har någon referens till kända fakta i verkligheten.

Den borgerliga regeringen under Carl Bildt försöker tvinga ryssarna till erkännande i samtal. Samtalen slutar i en rad fiaskon och i uppdagande av svensk oredlighet

Mossberg  skriver att 1992 åker en grupp svenska representanter för att på nytt diskutera frågan om ryska kränkningar. Den som leder gruppen är den Emil Svensson som nu placerats i statsrådsberedningen vilket gör att   statsminister Carl Bildt hålls underrättad.

Emil Svensson chef var ju tidigare chef  för Marina analysgruppen. Den grupp som genom alla år mot all fakta pekat ut Sovjet som ansvarigt för alla kränkningar i svenskt vatten. Mana låg ju också bakom underlaget för den sedan 1995 tillbakavisade Ubåtsskyddskommisionens rapport där även Carl Bildt hade varit medlem

Det svenskarna har med sig till Ryssland är det sk. Kavitationsljud  och ett  3.47 minuter lång bandinspelning från Hårsfjärden. Ryssarna går med på att ljudet på bandet kan härröra från en ubåt såvida ytan är fri vid inspelningstillfället men att det som i så fall hörs är en propeller med fyra blad Alla sovjetiska ubåtar har fem propellrar säger ryssarna. Senare kommer det svenska försvarets experter konstatera att ytan inte alls är fri vid tillfället för inspelningen utan att ljudet som svenskarna spelat upp för ryssarna kommer från taxibåten Amalia från Nynäshamn samt att det sk. Kavitationsljud som svenskarna har med sig i härrör från mink. Ubåtsförband hade märkt att ljudet upplöstes och försvann plötsligt och redan långt tidigare undrade man om ljudet inte kunde vara av biologisk art.  Hösten 1994 utför försvarets ljudexperter prov med simmande mink och det visar sig överensstämma med det sk.  kavitationsljud som 42 rapporter från 1985 av försvaret ansetts vara indikationer på ubåtsverksamhet

Carl Bildts Regering ger sig dock inte

25 maj 1994 skriver Bildt brev till Jeltsin. Mossberg som är tidiagre svensk ambassadör bla. i Ryssland anser att Bildts agerande mot  rysarna är ett lågvattenmärke i svensk ”diplomati”.

I ett brev anför Bildt det redan ifrågasatta tekniska beviset, den komprimerade kavitationseffekten  som ÖB vid tidpunkten har omformulerat till  ”inga eller ringa bevisvärde”.  Jeltsin ger Carl Bildt fullständigt kalla handen och föreslår en internationell  utredning under  OSSE, Östersjörådet alternativt Internationella domstolen. Carl Bildt hör inte av sig igen. 1994 förlorar hans regering regeringsmakten till socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen  tar upp en  ny Ubåtsutredning redan i  regeringsförklaringen.

1995 års utredning avvisar alla indiciekedjor i Ubåtsskyddskommissionens rapport 1983 som påstod att Sovjetunionen bar ansvaret för kränkningarna. Den protest som då riktades mot Sovjetunionen behövde inte Sverige dra tillbaka då Sovjetunionen inte längre existerar och inga krafter heller krävde att så skulle ske.

2000-talet. USA:s förre försvarsminister chockar det militära etablissemanget och Carl Bildt

7 mars 2000 ger Capar Weinberger försvarsminister i USA åren 81-1987 en intervju med Jonas Olsson på SVT. I intervjun berättar han att ubåtar från Nato regelbundet testade svenska försvaret på svenskt vatten. Och att detta skedde i samförstånd överläggningar med svenskarna. Mossberg berättar att Carl Bildt omedelbart efter intervjun  ringde till Weinberger och försökte intala honom om att han inte visste vad han talade om och Bildt påstod utåt att Weinberger blivit ”gaggig”. Caspar Weinberger fortsatte dock i flera år efteråt att vara anlitad expert i amerikanska medier. Förvaret liksom Bildt är också oroade av Weinbergers uttalande och den press de sätter på den svenska militären. Före Ubåtsutredningen 2001 som tillsätts bland annat mot bakgrund av Weinbergers avslöjande finner Mathias Mossberg ett skriftligt dokument där det talas om att militären måste samordna sina svar kring frågor om samarbete med amerikanarna. Ubåtsutredningen 2001 finner att samövning med ubåtar med USA diskuterades redan 1960

Bevisen för Natoverksamhet väller fram

”Vi lyssnade på dem och de lyssnade efter oss. Sen utbytte vi erfarenheter ” sade Åke Linemalm förre marinchef till Ubåtsutredningen 2001. Utredningen fann också att gemensamma övningar hade även förekommit med örlogsbesöken men samövningarna framställdes inte officiellt

Försvarsdepartementet och Försvarsmakten tillsatte egna utredningar som svar på Weinbergers uppgifter. Dessa fann ingen grund för hans påståenden. Men utredningarna redovisade uppgifter om ”vissa övningar med främmande makt” där formellt regeringstillsänd saknats.  Övningar som enligt utsago alltid bedrevs utanför svenskt territorialvatten.

Två veckor efter intervjun med Weinberger sänder SVT  en intervju med den tidigare brittiske marinministern Keith Speed. Han berättar att brittiska styrkor försökte penetrera det svenska territorialvattnet. Det rörde sig om  Oberon och Popoise-ubåtar. Sunday Times frågar Keith Speed återigen 2008 om britterna opererade i svenska vatten och han svarar ännu en gång, Ja  på frågan.

John Walker tidigare  chef brittiska militära underrättelsetjänsten  säger år 2000  till AP att vi  ”fått tillåtelse till ett visst antal inträngningar under en given period”    ”man ville ha garantier för att svenskarna inte skulle använda torpeder.”

Europachefen vid State departement  i Washington Helmut Sonnenfeldt  sade på frågan om USA var i svenska vatten:  ”klart vi var där vi var överallt”

Redan 1984  sände ABC news ett program där hemliga källor berättade om  USA:s ubåtar regelbundet kränkte andra länders territorialvatten även allierade vänligt sinnade länder.

En expert i Pentagon Dov Zackheim  talade om en  hemlig allians med Sverige och besök i svenska försvarets mest känsliga anläggningar ”Mycket diskreta gemensamma utbildningsövningar”

I Cooperation and Conflict citerade Dov Zackheim, Elmo Zumwalt som påstod att Sverige från  50-talet till  in på 70-talet hade ”ett speciellt förhållande till Sverige som inkluderade topphemliga orienteringar av den svenske marinchefen till den amerikanske marinchefen besök till hemliga svenska anläggningar, utbyten…rörande… strategi och taktik…samt mycket diskreta gemensamma utbildningsövningar”.

Enligt Lennart Ljung förre ÖB skall Kissinger ha sagt att det var smart att ni släppte ut ubåten på det sett som hade skett.”

William Perry amerikansk försvarsminister till Thage G Peterson   ”om det är en ubåt så behöver den ju inte vara rysk”

James Schlesinger amerikansk försvarsminister berättade för Ola Tunander om en skadad amerikansk ubåt 1982

Kjeld Hillingsö chef Natos Baltop-kommando talar om ett   ”legitimt Natointresse”

Den danska utredningen Danmark under den kolde krig-Den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991      beskriver kränkningarna på svenskt vatten som huvudsakligen västliga operationer

Mathias Mossberg skriver att de ”som var med” gillade inte den danska utredningen.  Två av dessa amiraler besökte den danska ambassadören och krävde ändringar i utredningstexten och att svenska UD skulle ta avstånd. De gick också till motoffensiv i artiklar med det roliga namnet på artikeln i SVD   ”Sanningen” där  Per Rudberg, Bror Stefenson, Göran Wallén  och Emil Svensson påstår att ryssarna sedan länge haft miniubåtar. Detta var inget annat än gammal desinformation i form av skåpmat från underrättelsetjänstskafferiet skriver Mossberg.

I Witness to history  delger Mauno Koivosti Finlands president vid den här tiden  att han hade svårt att förstå att någon kunde ta rapporterna på allvar.  Bush den äldres kabinettschef som tid varit chef för sjätte flottan  delade Koivistos skepsis

I Koivisto Grannar 2008 säger han att ”Ubåtsjakterna på 1980-talet gjorde att relationerna mellan Sverige och Finland nådde ett lågvattenmärke”

Peter Huchhausen Alexandre Sheldon-Duplaix kända ubåtsexperter ger 2009 ut  Hide and Seek. Här skriver experterna  att inga   kända  större miniubåtar som motsvarar de allmänna beskrivningar som givits av Sverige  var kända att vara i bruk i den sovjetiska Östersjöflottan  perioden  1980-1988.

2005 ges en fyra bands utredning ut av den danska militära underrättelsetjänsten FE. Utredningen kommer fram till att  tolkningen av att U-137 skulle vara en sovjetisk underrättelseoperation svårligen kan upprätthållas

Norsk forsvarshistorie allianseforsvar i endring 1970-2000  (2004)  skriver att ubåtskränkningar i Norge  kunde vara västliga ubåtar och att  bara det svenska  försvarsetablissemanget tror att kränkningar bara kommer från Sovjet.

Hösten 2000, direktiv till nya utredningar

Rolf Ekéus får till uppdrag att undersöka det militära agerandet från 1980 vid ubåtskränkningarna samt den politiska hanteringen av frågorna. EN säkerhetspolitisk utredning som läggs fram 2002 leds också av Ekéus och Mathias Mossberg är huvudsekreterare i  båda utredningarna. Dessa utredningar ges full insyn i alla militära arkiv vilket visar sig att de dock i praktiken inte kommer att få. Mossberg menar att militären motvilligt samarbetar med utredningen. Utredningen gavs direktiven:

Utredaren skall ta del av all tillgänglig skriftlig och muntlig information i ärendet, både politiskt och militära källor

Huvudsekreteraren Mathias Mossbergs beskrivning av arbetet var att Must satte bestämda ramar  för arbetet. Att Must och Mana också  hänvisade till pågående verksamhet. Försvarsmakten var tillmötesgående men behöll kontrollen. Utredningen fick be om specifika dokument men fick ej självmant gå igenom arkiv. Manas arkiv förblev stängda. Försvarsmakten visade inte självmant de mest intressanta delarna

Mossberg undrar I Mörka vatten  om det är så att Försvarsmakten inte är beredd att öppna sig för en utredning tillsatt av den regering under vilken Försvarsmakten lyder,  vem svarar myndigheten då för?”  Har den några andra uppdragsgivare?  Något annat uppdrag?

FRA beskrivs av Mossberg som mer tillmötesgående. Personalen på Muskö arkiv örlogsbas var först tillmötesgående. Senare hade de innan utredarna återvänt sorterat ut material och utredningen fick inte längre ta kopior. Carl Bildt vägrade att svara på alla frågor. Mossberg menar att utredningen Ubåtsutredningen blev  en kompromiss som stannade vid skrivningen att det ej gick att utesluta ubåtar från väst och motiven för kränkningarna var jämnt fördelade.Carl Bildt gick till attack mot Ubåtsutredningen 2001 och anklagade den för oredlighet och slarv i den borgerliga pressen.

Mossberg låter oss veta att Den Säkerhetspolitiska utredningen 2002   gick vidare och fick tillgång till Högkvarteret och  ÖB:s hemliga och  kvalificerat hemliga arkiv och UD:s arkiv. Utredningen hittade bland annat uppgifter om västtyska ubåtar som hade försetts med dubbel hemligstämpel, 70 år. Uppgifter som pekade mot väst var så känsliga att de inte redovisades i Den säkerhetspolitiska utredningen utan i en särskild promemoria till UD 2002 som gick till statsrådsberedningen och försvarsdepartementet.  SVT begärde ut promemorian 2008 och fick ett exemplar med strykningar som  implicerade enskilda länder och källor.

 Den säkerhetspolitiska utredningen fann att ryska ubåtar hade order om att inte gå närmare än 30 kilometer från svensk territorialgräns. 1996 gjorde UD en utredning som avvisade en militär operativ motivbild för U-137.

Den säkerhetspolitiska utredningen fann också att USA sedan 70-talet hade avlyssningsapparatur i Östersjön som USA underhöll med miniubåtar. Sedan andra hälften av 80-talet samarbetade Sverige med USA om den.

De svenska försvarets hanterande av ubåtskränkningar kan ses som ett hemligt krig mot socialdemokratins utrikespolitik och en medveten ansträngning att föra nationen närmare Nato.

Bild från Täuschung die Methode Reagan 2015 som SVT har köpt in  men aldrig har visat

I den tyska Arte-dokumentären från 2015 Täuschung- die Methode Reagan, som SVT har köpt in men som företaget sedan inköpet har lagt i malpåse, läses speakertexten:

 I Sverige finns en ärkekonservativ elit i militären, näringslivet och aristokratin som är helt på den amerikanska linjen och som misstror det socialdemokratiska Sverige å det djupaste.

Två högt uppsatta svenska militärer delger i dokumentären sina tankar om att de utsatts för svek inom försvarsmakten och har manipulerats att misslyckas i sina arbeten på grund de order de fick från den grupp av svenska militärer som tog kommandot om de svenska ubåtsjakterna ofta mot uppsatta ordergångar och mot reglementen och praxis för krigsinsatser. Den ene militären förstår i efterhand att om det var så att han jagade Natoubåtar så stämde ju plötsligt alla order som han fick som innebar att ubåten i Hårsfjärden kunde komma undan. Lars Hansson brigadmajor vid kustartilleriet:

Jag hade misstanken att någon inte ville att vi skulle få upp någon ubåt, att kustartilleriet inte skulle vara framgångsrikt

Om de va en natoubåt som Bror Stefenson visste om och som hade fått tillstånd att agera den här natten då passade, då stämde plötsligt allting…så jag kan så här på gamla dar med självironi se…och efter 1987 kände jag mig som en nyttig idiot och jag tror också att Bror Stefenson såg mig så. Det tror jag.

Lars Hansson berättar detta i anslutning till ett möte  han kallades till  inne  på Bror Stefensons kontor och denne berättade för honom att du kanske har hört om rykten som florerar att det skulle vara en Natoubåt. Det är rykten som vi å det bestämdaste måste dementera.

I dokumentären berättar även den ansvarige insatsledaren vid Hårsfjärden överstelöjtnant Sven Olof Kviman om de eldförbud han delges vid kritiska situationer i ubåtsjakten som gör att ubåten kan försvinna och att marinen än en gång går bet om att fånga en ubåt. Kviman är förstås också väldigt förbryllad över inspelade band med ubåtsljud som manipuleras och att sidor ur ÖB:s krigsdagbok har försvunnit under den natt då han gavs de absurda eldförbuden. Han säger:

Det som ytterligare förbryllar mig är att banden från 11/10 finns kvar men det finns inget  att höra på dem  och en  ytterligare omständighet är att krigsdagboken saknar två sidor från den aktuella natten den 13/14 oktober…så jag är ju…lite konfunderad

Retrograderas sammanställning av de svenska ubåtsjakterna har förmodligen fört läsaren till slutsatsen att försvaret eller snarare  delar av försvaret som var ansvariga för ubåtsjakten dolde information som de hade om västintrång och spekulerade istället hejvilt om sovjetiska ubåtar. Materialet från 35 års svenskt ubåtsletande visar att det finns tekniska bevis som såväl starka indicier för intrång från Nato men väldigt lite av den varan som kan peka mot Sovjetunionen. Det är svårt att dra någon annan slutsats än den som den ansvarige huvudsekreteraren för Ubåtsutredningen Mathias Mossberg gör:

Det svenska parlamentet, den svenska regeringen, medierna fördes bakom ljuset och då undrar man  vad för slags värld vi egentligen lever vi egentligen i?  undrar Mathias Mossberg

”I en värld där landets militär konspirerar mot sin statsminister?”    läser sedan den tyska speakern i den av SVT stoppade Arte-dokumentären och konstaterar att vi även lever i en värld där Olof Palme skjuts till döds två veckor före sin resa till Sovjetunionen där han skall tala med Sovjetledarna om sin avspänningspolitik och om sin tredje vägen-politik för världen, Gemensam säkerhet.

Den tyska dokumentären för tesen att den delar av svenska militären förmodligen deltog i Ronald Reagan-regeringens hemliga operationer under dennes  Deception Committee och att framställandet av hotet med de sovjetiska ubåtarna hade syftet att öka på spänningarna mellan väst och öst. Alternativt skulle den svenska militären ha varit utsatt av inträngningar från Nato som Nato visste att den svenska militären var villiga att peka ut som sovjetiska.

Ronald Reagan hade efter han installerats som president, satt igång en upprustningsplan för att höja försvarskostnaderna och därmed rasera det sovjetiska imperiet. Sovjet spenderade nämligen 50% av sin BNP på militären och var ekonomiskt vid bankruttstatus. USA spenderade vid denna tid ca endast 15% på försvaret och de amerikanska upprustningarna hade för avsikt att helt enkelt knäcka och destabilisera Sovjetunionen. Olof Palmes ansträngningar för nedrustning i Norden och ett utträde ur Nato från Danmark och Norge och en Gemensam säkerhet med Ryssland gick totalt i konfrontationskurs med Reagans ansträngningar att trasa sönder Sovjetunionen.

I filmen uttalar sig  Ulf Svensson samordnare för säkerhetspolitiken på UD i Palmes regering:

De högst uppsatta militärerna, de slog fast att kränkningarna var sovjetiska fast de visste att det inte var så. De borde ställas inför rätta, åtalas för begått de värsta brott i överträdande av nationella intressen men för att göra detta måste allt verkligen läggas fram vattentätt.