Hoppa till innehåll

Hermann Hesses estetik – ett utkast för ett liv bortom borgerligheten 

maj 6, 2017

 

20170507_00

Med anledning av alla okända missnöjda människors femtioårsdag

Han hade lärt sig mycket av det som människor med gott förstånd kan lära sig och var en ganska klyftig man. Men vad han inte lärt sig var detta: att vara nöjd med sig själv och sitt liv.

Vid hans femtionde levnadsår tampas han fortfarande med frågorna kring vad hans liv har för nytta och värde i förhållande till andra människor och till det samhälle som omger honom. Eller snarare har frågan för honom sedan han blev vad man kan kalla för en medveten människa varit den omvända: Hur kan han lära sig leva med en omgivning och ett samhälle som för honom ställer upp ointressanta och till övervägande del skadliga anvisningar för hur han skall leva sitt liv. Det bör inte vara någon hemlighet att människor som han precis som Harry Haller, protagonisten i Stäppvargen, i de längsta stunderna av deras liv har varit missnöjda människor. Och precis som Harry Haller har de varit missnöjda med både sig själva och deras omgivning, denna som vi kan kalla för den borgerliga samhällsordningen.

Den nutida borgerligheten som är nyliberalismens borgerlighet erkänner inte honom och hans konflikt med det omgivande samhället och därmed förnekar den honom hans identitet och hans missnöjda existens. Den nyliberala borgerligheten erkänner egentligen inga konflikter överhuvudtaget. Enligt denna borgerlighets naiva moral tillkommer lycka välgång, välbefinnande och harmoni varje individ rättvist fördelad utifrån individens inställning till sig själv och sin omgivning. Förhållandet mellan en individs ansträngningar och avkastningen av individens ansträngningar är alltid det rätta utfallet. Han som inte är propagandist för Svenskt näringsliv eller skriver i entreprenörsmagasin förstår naturligtvis hur absurd och djupt felaktig en sådan syn är gällande de reella och skiftande villkor som råder för olika människor utifrån deras positioner i den kapitalistiska världsordningen. Hur olika förutsättningar har vi inte att finna mål och mening och den eventuella så eftersökta framgången och erkännandet som en vinnare i det kapitalistiska konkurrenssamhället. Och såna som han som inte tror att livet kan tillskrivas mening genom ett uppräknande av hans ägodelar och han som bara kan finna halv tillfredsställelse i ett huslån som medför underskriften av ett kontrakt i livslångt löneslaveri, för såna som honom kan livet i långa stunder mer likna ett långsamt utslocknande utan större hopp om en ljusnade framtid.

I hans ansträngningar för att hänga med i ett samhälle där utbildning devalveras i samma takt som utbildningsnivån höjs har han snart tillägnat sig ytterligare universitetspoäng, den här gången i tyska. I valet av uppsatsämnen för dessa studier hamnade han i de frågeställningar som han nu med hans relativt höga ålder anses skall ha funnit ett svar på men som han börjar misstänka är för den sorts människa som han tillhör, är en typ av frågor som aldrig kommer lämna honom.  Hur han som människa skall förlika sig med den omgivning som omger honom och hur han skall kunna leva med denna omgivning utan alltför stort lidande.

Hans uppsatser som han skrev för en institutionen för tyska i sydsverige kom kanske mot bakgrund av detta bryderi att behandla verken Stäppvargen och Tonio Kröger.  Vid en analys av dessa berättelser kan han iaktta hur huvudpersonerna försöker komma tillrätta med den bana de båda har valt som romanförfattare, ett liv som i huvudsak innebär att ägna sig  åt andligt arbete.  Romanfigurerna Harry Haller i Stäppvargen och Tonio Kröger i Tonio Kröger,  novellen med samma namn, är av den uppfattningen att arbetet som författare med konstnärliga ambitioner är en djupt meningsfull sysselsättning. I vägen för den livsföring står borgerligheten och det omgivande borgerliga samhället. Medan Tonio Kröger i novellen förkunnar för sin väninna, målaren, att ” kälkborgarna är dumma” så säger Tonio i samma andetag att hans ”djupaste och hemligaste kärlek tillhör de ljushåriga och blåögda, de sorglöst levande, de lyckliga, älskvärda och alldagliga.” På andra ställen i novellen beskriver Tonio borgarna som de ordentliga vanliga människorna som han hela tiden definierar sig emot samt känner sig utestängd ifrån tills han till slut förlikar sig i en sorts bodelning mellan vad han uppfattar som livet inbäddat i en älskvärd borgerlighet och andligheten i det konstnärliga skapandet. Han finner en trygghet och glädje att kunna koppla av med vanliga ordentliga naiva och godhjärtade levande människor som han förstår som en motsats till det släkte han själv tillhör-de medvetna ofta cyniska och ironiska konstnärerna – den församling som frammanar skuggfigurer och lever livet för att tjäna konsten. I Tonio Kröger framgår det att författarjagets drivkraft utgörs av spänningen mellan dennes oförmåga att leva livet bland de levande i de alldagliga borgerliga göromålen och den högre mening och en dimension av verkligheten som han arbetar i när han skriver sina romaner. Livet som konstnär är en flykt från livet och en omväg till att känna sig levande genom att frammana och leva i en dimension som samhället förnekar och som i novellen på det personliga planet smärtsamt belyses genom att de två människor han förälskar sig i sin ungdom, Hans Hansen och den blonda Ingeborg Holm, doktor Holms dotter, tillhör de människor och en typ- den blonda levande typ människor- som inte har något bruk för konsten och anden och därmed inte har något bruk för honom, konstnären.

För Hermann Hesses romanfigur Harry Haller och den livsföring som dennes alter ego Stäppvargen för, är problemen med borgerligheten och det borgerliga samhället en plåga som aldrig får någon lösning. Slutet på romanen beskrivs ibland som ett antiklimax-  en vag förhoppning att Harry Haller en dag skall lära leva sitt liv på ett lättare sätt, bättre tillfreds med sig själv och sin omgivning. Skillnaderna i Tonio Krögers och Harry Hallers position gentemot det borgerliga samhället kan summeras upp i den titel han  gav sitt arbete:  De utanförstående, Harry Haller och Tonio Kröger -den ensamme hataren av den småborgerliga världen eller vanlighetens välsignelser

”Vanlighetens välsignelser” det borgerliga livet och de ordentliga, vanliga människorna och dess samhälle kan däremot inte Harry Haller – Stäppvargen, förlika sig med, än mindre se upp till och absolut inte hysa någon ”hemlig” och ”djup kärlek ” till så som Tonio Kröger säger sig göra. Rakt igenom romanen så känner sig Harry Haller som en främling i den borgerliga världen vilket i Traktatet beskrivs som att han är en ”satellit åt borgerlighetens tunga planet”.  Vidare heter det att han ”genom sin starka individualitet är bestämd att bli en icke-borgare” En gång i tiden var Harry Haller dock borgare uppfostrad i ett småborgerligt hem och han tror att bakom dörrarna i det småborgerliga trapphus han befinner sig i ”måste finnas ett paradis av renlighet och väldammad borgerlighet och ordning och ängsligt rörande hängivenhet för små vanor och plikter” vilket  dock är ett paradis som han genom sin bestämmelse för frihet oberoende och sin längtan efter att överskrida den borgerliga  livsformen för alltid är utestängd ifrån.

Hesses estetik som kan ses som en besvärjelse att i sina romaner frammana en parallell livsform till en värld som han ville ingjuta mer ande i och som genom hans romanfigur Harry Haller i Stäppvargen går till attack emot:

Ty det var detta jag mest av allt innerligt hatade, avskydde och förbannade: denna borgarens välansade opitimism, denna medelmåttornas, genomsnittsmänniskornas dästa, trivsamma tukt och ordning.

I arbetet med hans uppsatser kom han att inkludera germanisten Claude Hills artikel från 1948 i USA utgiven vid Rutgers universitet med titeln Hermann Hesse som kritiker av den borgerliga civilisationen.

Claude Hill kom senare vara besviken över att Hesse elva år efter sitt Nobelpris inte hade fått något genomslag i USA och inflytande på den amerikanska kulturen. För Claude Hill var Hesse då ett decennium före Hesse efter sin död blev en stjärna i motkulturens USA,  en av de sista stora bärarna av det som var värdefullt i den västerländska kulturen och Hill ansåg Hesses estetik vara ett motmedel mot den överhängande faran med ”livets teknologisering, fokuseringen på materiell komfort och kulturens allmänna borgerliga åderförkalkning.” I Stäppvargen såg Hill, Hesses stora uppgörelse med den borgerliga civilisationen. Stäppvargens missnöje och det lidande som vi som roade läsare tar del av är dock inget nöje för romanfiguren och var genom livet lika litet ett nöje för författaren själv. Förslaget som framkastas i romanen att humorn kunde rädda en karaktär som Stäppvargen genom att ”leva i världen som denna inte var världen” med ironikerns skämtsamhet och att bejaka konsten att skratta åt sig själv  var enligt Hill otillräckligt för att hitta en lösning på den konflikt romanfiguren Harry Haller och författaren  själv kände inom sig . I Stäppvargen tar vi del av av författarens

Dessa dagar, dessa dagar av inre tomhet och förtvivlan, då människornas värld och den så kallade kulturen i sitt lögnaktiga och tarvliga, tomma marknadsprål grinar emot en mittibland förstörda av bolag, utsugna marker grinar mot oss som ett kräkmedel vid varje steg, koncentrerat och drivet till det outhärdligas gräns i det egna sjuka jaget….

Hill ansåg att humorn för Hesse och hans alter ego inget annat var än ett bedövningsmedel: ”Den som inte kan sova tar ett sömnmedel och den som inte kan leva räddar endast humorn tillfälligt från katastrofen.”

Hesse var i hela sitt liv i rörelse och satte liv lika med ett strävande efter individuation – att utvecklas själsligt och just detta är det borgerliga samhället främmande.  Detta samhälle som betonar yttre framgång och bilden av personligheten och varumärkiseringen av personligheten istället för verklig utveckling var något som Hesse i sina verk kan sägas bekämpa. Han beskrev vår kultur som feuilletonistisk -en kultur centrerad kring vad man med modern terminologi kan kalla för infotainment samt banal underhållning.

I Stäppvargen går Harry Haller bärsärk mot den omgivande banaliteten och även mot dåtidens medier.  Idag känns inte denna mediekritik inaktuell utan snarare tvärtom. Harry Hallers varningar inför det kommande andra världskriget kunde lika gärna vara en varning innan upptakten till invasionen i Irak eller den det eventuellt nya kommande invasionen i Syrien:

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag, hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig skall komma och som väl blir ännu fasansfullare än det förra[…]Det är meningslöst att tänka, säga eller skriva något mänskligt, det är meningslöst att låta goda tankar gro i hjärnan – på ett par tre människor som gör detta kommer varje dag tusen tidningar, tidskrifter, tal , offentliga och hemliga sammankomster, som alla strävar till motsatt mål och även uppnår det.

Hesses personliga öde var enligt Hill,  efterkrigstidens utanförstående intellektuella människas öde per se. Först med Glaspärlespelet hade Hesse enligt Hill övervunnit sina romanfigurers motsättning med det borgerliga samhället eftersom det Hesse kallade den feuilltonistiska tidsåldern och det tillhörande borgerliga samhället då i Glaspärlespelet blivit en historisk samhällsform.

Hesse följde i sitt liv den stig som tidigt var hans kallelse, diktarens. Vigd åt denna bana höll han envist fast vid att det vid sidan av de erfarenheter som vår kultur tillåter oss och begränsar oss i, finns en mer spännande och levande värld, dels i naturen, dels i historien, som lagrade erfarenheter och i dikter och musik och dels finns den framför oss i framtiden som kombinationen av alla tidigare kulturella erfarenheter. Varje människa är en del av en fortgående process och när det är som mörkast uppfinner Hesse med konstens magiska kraft sina egna bundsförvanter och vänner som Österlandsfararna i romanen Österlandsfärden eller gemenskapen med de odödliga i romanen Stäppvargen. En människa bör aldrig resignera för den kulturform som dominerar henne, säger Hesse till oss i sina verk. Vid sidan om det som är för handen ligger världar som människan kan uppleva under gynnsamma förutsättningar. Lidandet är en del av livet men onödigt lidande genom opassande kulturformer läggs på människan kan avlägsnas menar Hesse  som den Schopenhauerian han till viss del är, i konstnärliga upplevelser men även genom att vi hela tiden kan sträva efter att konstruera bättre kulturformer i om man så vill ändlöst upprepande utkast som föreslås i Glaspärlespelet. Romanen skrev under andra världskriget och den var Hesses försök att konstruera en vision om en förståndig framåtsyftande och icke destruktiv mänsklighet. Idag torde behovet av hoppet om en annan mänsklighet vara näst intill mer akut. Vi tycks ju befinna oss i en historisk fas som alltmer liknar tiden före utbrotten av de båda världskrigen adderat med ett apokalyptiskt miljöhot. De som styr oss och som vill sälja in bilden av fortsatt materiell expansion, tillväxt och entreprenörsfilosofi kommer aldrig inse det brådskande i att överskrida vår kulturform. Det är något vi måste arbeta för i motvals mot rådande värderingar och kanske måste den vrede som Stäppvargen riktar mot sin omgivning även vi rikta mot de som säljer in försvarar och låter sig förföras av den nuvarande materialismens förstörelse av planeten och de allt sämre livsvillkoren för de som lämnas utanför den magra ström av smulor som strilar ned från globaliseringens ödeläggelse av planeten över en i storlek krympande  medelklass. En medelklass som dock till övervägande del fortfarande visar sin  lojalitet med makthavarna. I den mån borgaren och genomsnittsmänniskan allierar sig med makten och tryggt finner sig till rätta som en däst konsument mitt ibland imperialistiska krig, miljöförstöring, ”kriget mot terrorismen” och återkommande av det som Piketty kallar 1800-tals kapitalism och de med den nygamla Dickenska klasskillnaderna så länge bör vi kanske med Stäppvargens ord med rätta förakta:

denna borgarens välansade optimism, denna medelmåttornas, genomsnittsmänniskornas dästa, trivsamma tukt och ordning.

och uppmana varandra till en gemensam omvärdering av nuvarande värden.

Han satte punkt och funderade på om livet bortom borgerligheten skulle visa sig snart eller om det skulle dröja.

 

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: