Har Uppdrag granskning tappat det?

Västmediernas samarbete kring den sk. Panamaläckan började ifrågasättas redan från första dagen.Det märkliga fenomenet i publikationer över hela västvärlden med Putins ansikte avbildat en masse och de tecknade bilderna över världens ”skurkar” i Süddeutsche Zeitung skapade starka reaktioner utanför det västerländska titthålet. Även de sk. sociala medierna i väst reagerade på en framställning som medborgarna uppfattade som propagandistisk, speciellt mot den bakgrund att Putin faktiskt inte förekom i papperna utan medierna fick försöka befästa skuld vid hans namn via associationer till hans nära vänner och en ”krets som omöjligt hade kunnat bli rik utan hans beskydd”. När man som häpen läsare tar del av hur The Guardian försöker bygga upp denna anklagelse med rubriken: Revealed: the $2bn offshore trail that leads to Vladimir Putin, låter det såhär:

Även om Putins namn inte finns i papperna så har hans vänner tjänat miljoner något som de troligen inte hade kunnat göra utan hans beskydd.

Tänk er att ni deltar i den största gemensamma kraftansamlingen i den publicistiska historien och med den största läckan i någonsin, större än Wikileaks största, klappar sig Süddeutsche för bröstet med och ni har samarbetat mer era vänner med ca 100 massmedieföretag ett år med 11, 5 miljoner dokument och det ni beslutar er för när den stora dagen är kommen är att sätta Putins ansikte på alla framsidor med så lösa anklagelser. När sedan diskussionen om denna massmediekampanj kommit igång och inom loppet av en vecka ifrågasatts så klart av Putin själv, det officiella Ryssland, Kina och av Wikileaks och sedan senare när nästan alla tidningar börjar försöka förklara varför det inte finns några amerikaner eller tyskar eller överhuvudtaget representanter för den västerländska eliten i dokumenten förutom Cameron i läckan så kommer den västerländska massmedieelitens nya genidrag. Slaget om Putins skuld är inte förlorat. En skarp hjärna på det sk. Brookings-institutet kommer med en fantastisk teori som är så knäpp så att den vore lustig om det inte vore för att Washington Post , Newsweek och Bloomberg behandlade den seriöst: ”Om nu inte Putin finns med i Panamapappren så kan det ju bero på att den anonyma mystiska läckan faktiskt var läckt av ryssarna? För hur förklara annars att inte Putin är med med sitt namn där? För er som inte har följt med på de här turerna förstår jag att ni tror att författaren till den här artikeln skarvar, hittar på, drömmer fram ett aprilskämt men så är inte fallet. Washington Post, Newsweek och Bloomberg refererar denna teori på fullaste allvar. Man kan gissa att ett sådant beteende nog härrör från att dessa publikationer vill ta initiativet från de funderingar som man förstår snart skall komma. Backlashen på rapporteringen om Panamaläckan började ta fart med te.x. Al Jazeeras eminenta inslag: ”Panama papers a desinformation campaign” och den kände visselblåsaren som avslöjade den schweiziska skandalen med UBS kommer fram och säger att CIA förmodligen låg bakom läckan och sedan kom självaste Bill Gates häromdagen ut med samma fråga som många häpnat över sedan första dagen: Var är alla amerikaner som borde finnas i papperna?

Hanteringen av läckan att svartmåla fiender till Pax Americana med undantag av att nämna Cameron och Porosjenko, som för övrigt västpressen lämnat i skuggan av rapporteringen, pekar ju uppenbart på att hanteringen av läckan har en agenda. En agenda som tydligen Uppdrag Granskning också deltar i. Det är Uppdrags granskning märkliga sändning med den sk. intervjun med den isländske statsministern som skapar den största mediedramaturgin hitintills i rapporteringen kring Panamadokumenten.

UG:s sändnig som skall leda till den isländske statsministerns avgång har ett scenario som byggs upp kring att den svenske reportern målar upp den medverkande isländske reportern som en förföljd journalistisk hjälte som sparkats från TV av de elitistiska krafter som verkar på den lilla ön. Bilden av en bananrepublik skapas där den stackars åsidosatte isländske journalisten sitter gömd med nedrullade persienner i en liten lägenhet . Hans modiga arbete med Panamapappren får honom också att frukta för sitt liv tycks det i framställningen. Han är djupt oroad över vad som kommer hända med honom när läckan skall offentliggöras. Den sk intervjun med den isländske statsministern är i linje med detta ingångsvärde inte heller någon saklig intervju utan en kupp för att skapa en effekt som det kommer visa sig leda till statsministerns avgång. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson säger i en intervju i isländsk TV i en kommentar att Uppdrag granskning hade sagt till honom att deras möte skulle handla om bostadssituationen på Island jämfört med Sverige. Mitt i den fejkade intervjun byter ”journalisten” Sven Bergman ämne och börja ställa frågor kring brevlådeföretag och skatteflykt och ställer frågor om statsministern inte minsann har haft ett sådant företag i sitt eget namn. Sven Bergman ger sedan en stol till den isländske ”journalisten” som med en näve papper, förmodligen något ur Panamadokumeneten börjar anklaga ministern för än det ena än det andra. Ministern tycker det hela är obehagligt och reser sig och går därifrån. BINGO. Nu vet hela världen att det är så här politiska skurkar gör. Inte ens en man som har räddat den isländska ekonomin från katastrof och struntat i att lösa ut de havererade isländska bankerna med skattebetalarnas pengar är förstås en hjälte. Han är lika korrupt som alla andra. När röken har lagt sig och Sigmundur Davíð Gunnlaugsson har avgått och vi nu ser på saken med de svar han efter UG:s reportage har gett i isländsk TV så verkar det grova brott Uppdrag granskning har velat beslå honom med bestå i att statsministern var gift med en rik kvinna som ärvt många miljoner. Innan 2008 visste inte paret om de skulle bo utomlands eller bli kvar på Island. Frun hade flyttat sina pengar utomlands i enlighet med landets lagar och bådas namn stod på ett konto. De hade aldrig brutit någon lag och de hade skattat på pengarna enligt gällande lagar och inte därmed undanhållit skatt på något brottsligt sätt. Själv säger ministern att det hade ju förstås varit bättre för honom som politiker om inte hans fru hade varit rik.

I västvärlden brukar ju inte detta att ha en rik fru normalt utgöra ett brott och eftersom Panamaläckans rapportering i övrigt koncentrerar på skattefusk är det väl en hund begraven här någonstans? Är budskapet i denna kampanj att de västerländska medborgarna kan lita på sina undersökande medier som avslöjar de fula byken som finns i hela världen. Författaren till den här artikeln med flera undrar förstås om det är mer än en slump att det inte tycks finnas några fifflare bland dokumenten från det land där läckan dumpades i, alltså i Tyskland och inte heller i landet varifrån arbetet med läckan har koordinerats, alltså i USA. Om nu inte den undersökande journalisteliten på UG tycker att detta faktum verkar mystiskt och om inte journalisterna på UG snarast sätter igång och granskar sin egen medverkan i den här affären är det nog många som undrar vad slags intressen UG medvetet eller omedvetet har börja tjäna? Eller tänker hela Sverige så dåligt som man numer verkar göra på UG och tycker att allt i den här skötseln med Panamadokumenten är bortom kritik och att Uppdrag granskning med sitt ”avslöjande” faktiskt gjort världen en tjänst ? Jag har väldigt svårt att se något värde i deras pseudoavslöjande och deras agerande mer än ett negativt. Jag tycker det pekar mot att UG deltar i en desinformationskampanj vars syfte är att sälja in bilden av att västvärlden har ett fungerande undersökande mediesystem och att alla stora skurkar i världen verkar vara sådana som har intressen som går emot Pax Americana med undantag av då blessyrerna på det nödvändiga bondeoffret David Cameron. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på hur man skall kunna se saken annorlunda?