Hoppa till innehåll

Lisbeth Palmes vittnesmål skadade Palmeutredningen

oktober 19, 2018

 

Lisbeth Palmes vittnesmål är det som skadat Palmeutredningen mest

 

Hur kunde Olof Palmes kollegor, arbetskamrater och vänner stillatigande acceptera att inte allt gjordes for att hitta lösningen, att mordet förblev olöst? Och hur kunde vissa av dem tro – eller låtsas tro – att mordet var löst och att mördaren hette Christer Pettersson? Fanns det något som var viktigare än att få fram sanningen?  Lars Borgnäs

 

Vad Lisbeth Palme ansett sig ha sett i relation till övriga vittnen

Det som framkommit av förhören strax efter mordet med det 20-tal vittnen från platsen är att ingen har sett mördarens ansikte, inte heller Lisbeth. I de tidiga förhören med Lisbeth Palme tyder allt på att hon bara har sett mördaren bakifrån. Lisbeths senare uppgift om att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. De 22 vittnen som finns på mordplatsen stöder inte Lisbeths signalement på mördaren. I de första förhören säger inte något av vittnena att mördaren skulle ha haft en haltande, linkande eller rullande gång. Mördarens sätt att springa beskrivs t.ex. som ”Ganska spänstigt”, eller ”Inte med en ung mans vighet”. Av de 22 vittnena säger med få undantag en övervägande majoritet att mördaren bar en trekvartslång rock

I förhören i direkt anslutning till morden väckte mördarens sätt att röra sig inga kommentarer om något avvikande. Senare, när medierna spekulerat i att gärningsmannen haltat, gått illa och liknande, började sådana uppgifter dyka upp i vittnesmålen. Tre år efter mordet förekom kommentarer åt det hållet från vittnen som i första skedet inte nämnt ett ord om det. Nio veckor efter mordet däremot säger Lisbeth själv enligt en promemoria som polisen upprättat:

”Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett ”spänstigt” vältränat intryck på henne.”

Det signalement på mördaren som Lisbeth lämnar vid de första förhören stämmer sedan inte med det som hon bl.a. lämnar i tingsrätten. Strax efter mordet verkar Lisbeth tro att det rör sig om flera personer som är inblandade. Att Lisbeth tror det var minst två personer sammansvurna skriver tidningen Expressen 1 mars 1986. Vidare tror Lisbeth att hennes man har fallit offer för en politisk konspiration. Hans Holmer skriver:

”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”

I samtal med Holmér nämner Lisbeth också en händelse med två mystiska män på Västerlånggatan som övervakat parets bostad en tid före mordet.

”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett ett substantiellt spår P blev ett substantiellt spår i utredningen.”

SOU 1999:88, sid 709.

Det är nämligen så att före Lisbeth Palmes utpekande av honom i december samma år finns det ingenting som ser ut att binda Pettersson till mordet.

Utpekandet tre år efter mordet.

Låt oss backa ett steg. När det sedan då blev dags för Lisbeth Palmes famösa utpekande av Christer Pettersson i december 1988 verkar det som hon kan ha förts bakom ljuset av polisen och åklagarna före utpekandet. Det är i alla fall en slutsats som är möjlig att dra av vad Lisbeth Palme senare sade  i hovrätten:

”För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder.”

”Det visste jag före att det måste ha varit på det sättet. Det är ju själva ABC.”’

Även om Lisbeth som hon antydde i hovrätten kan ha trott att hon var polisen och åklagaren behjälplig med att peka ut en person som de redan hade mycket bevisning mot så var det tvärtom. Polisen hade innan Lisbeths utpekande ingenting på Christer Petterson. Gunnar Wall redogör i sin bok Konspiration Olof Palme för bevisläget mot Pettersson före Lisbeths ”utpekande”:

  • Han var dokumenterat våldsbenägen;
  • Han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;
  • Han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;
  • och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.

Wall redogör för vad utredarna sedan spekulerade i :

  • …och om han gjort det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;
  • … och han hade kanske stannat kvar i stan till efter det att Bröderna Mozart slutade;
  • … och han hade kanske tillgång till en revolver, oklart vilken i så fall och oklart hur han fått tag i den;
  • … och det kunde ju hända att han i så fall sköt Olof Palme med den revolvern.

Gunnar Wall påpekar att en sådan ”indiciekedja” förstås inte räcker till ett åtal eftersom:

  • De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till mordvapnet som för övrigt inte var hittat;
  • De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till något skjutvapen överhuvudtaget;
  • de hade inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mor• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pett det (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);
  • De kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet;
  • De hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;
  • De hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen eller på väg dit;
  • De hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;
  • de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;
  • De kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;
  • De kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30.”

Spaningsledaren Hans Ölvebro kommenterade själv saken på följande sätt:

”Om Lisbeth Palme inte pekat ut Christer Pettersson hade han säkert fått åka hem.”

Utpekandet vid vittneskonfrontationen bröt mot alla regler och det juridiska värdet är noll och intet.

Många är bekanta med hur det dubiösa utpekandet förberedes och byggdes upp i möten mellan åklagare och Lisbeth Palme där hon vid upprepade tillfällen fick privata föredragningar med åklagarna om hur arbetet med misstänkta förlöpte. Åklagaren Jörgen Almblad hade i oktober 1988 te.x. initierat både Mårten Palme och Lisbeth Palme i utredningen. Mårten erinrar sig att han och Lisbeth av Almblad före Lisbeths utpekande har fått information om tre eller fyra huvudmisstänkta: en smugglare, en jugoslav och en alkoholist bosatt i Sollentuna. Den andra åklagaren vid den tiden Solveig Riberdahl vittnade i hovrätten om att hon själv varit med när Lisbeth Palme bl.a. fått veta att utredarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort”

‘Men jag har väl för fan inte mördat Palme, det vet väl ni också’

Christer Pettersson kan för sitt liv inte förstå varför han brevledes kallas till polisstationen måndagen den 14 december då konfrontationen skall äga rum. Han har varit ute och ”härjat” över helgen och har ont i ett ben och ringer på morgonen och frågar om han inte kan komma vid ett senare tillfälle. Polisen är angelägen om att han skall komma just vid denna tidpunkt och väljer att erbjuda Pettersson skjuts med polisbil in till stationen. Av någon anledning har pressen blivit informerad om den kommande vittneskonfrontationen och är på plats för att ta bilder.

Egentligen är det två vittneskonfrontationer som sker den där dagen, en på polishuset där Lisbeth Palme inte befinner sig. Hon har vägrat komma dit och hon pekar istället ut Pettersson vid en privat visning i riksåklagarens lokaler i Gamla stan inte långt från sin lägenhet där hon tillsammans med åklagaren ser konfrontationen på video utan att Christer Petterssons advokat får närvara. Kravet har Lisbeth själv dikterat. Andra krav som Lisbeth ställer är att ingen bandupptagning skall ske och att samt att åklagarna inte får sitta så de kan iakttaga Lisbeths ansikte vid konfrontationen. Vidare får  åklagarna inte löpande föra anteckningar medan hon kommenterar konfrontationen.  Alla de kraven tillgodoses. När hon sett videobandet med konfrontationen säger hon den numer kända frasen : ”Det ser man väl vem som är alkoholist”

Den enda dokumentation som finns från konfrontationen är promemoria signerad av de båda åklagarna där de sammanfattar vad som skedde under visningen. och den är daterad den 26 januari 1989, sex veckor efter händelsen.

Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att ”det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. ”

När hon har sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.

Rättsligt sett är detta utpekande löjeväckande i och med att vittnet fått förhandsinformation av åklagarna om den misstänkte som hon skall peka ut – att han är alkoholist. Vidare har vi det omdiskuterade faktumet att de övriga personerna som omger Christer Pettersson avviker kraftigt från hur Christer Pettersson ser ut. De övriga uppställda bredvid Pettersson är elva anställda hos olika myndigheter.

Lisbeths vittnesmål är underkänt utifrån alla aspekter

Lisbeth Palme har vägrat att som de andra vittnena att infinna sig i polishuset. Istället ges en privat visning efter stängningsdags i Riksåklagarens lokaler, där Lisbeth förbjuder Petterssons advokat att närvara. Lisbeth förbjuder även bandinspelning. Den enda dokumentationen om den märkliga vittneskonfrontationen med Lisbeth signeras av åklagare sex veckor efter konfrontationen vid ett andra tillfälle där Lisbeth ännu en gång tillåtits se på vittneskonfrontationen på video i riksåklagarens lokaler men nu bara med sekvensen med Pettersson på.

Förutom att utpekandet inte har något juridiskt värde har det heller ingen substans. Lisbeths minnesbild byggs genom åren upp i och med den information hon delges av åklagare och poliser. Vid de första förhören efter morden anger hon att hon inte har sett mördarens ansikte. Den senare tillkomna uppgiften som hon gett vid flera tillfällen gett – att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. Av alla dem som befann sig vid mordplatsen – de 22 mordplatsvittnena och Lisbeth – var det bara Lisbeth som pekade ut Christer Pettersson. Vidare fanns det ett vittne som väl kände till Christer Pettersson i och med att han bodde i samma område och som befann sig direkt i anslutning till mordplatsen som inte associerat mördarens utseende och rörelser till Christer Petterssons.Vittnet berättade detta i hovrätten. Vittnet var Lars J som befann sig i korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan när mordet skedde och som på nära håll såg den flyende mördaren. Den förste spaningsledaren i Palmeuttedningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oense om det mesta men båda hyste uppfattningen att den man Lisbeth senare trott vara gärningsmannen var vittnet Anders B. Han var klädd i en bullig täckjacka.

Utpekandet är inte bara juridiskt värdelöst och fullständigt substanslöst. Det är också utifrån utförandet moraliskt förkastligt. Lisbeth Palme har ej visat någon vilja att efterkomma rimliga krav på att vilja föra utredningen framåt. Hur kommer det sig att hon väljer att ställa krav på vittneskonfrontationen som åklagarna ha måst förklarat för henne kommer att underkänna värdet av densamma?  Hur kommer det sig att åklagarna godkänner krav som gör vittneskonfrontationen ur juridisk synpunkt värdelös? Lisbeth Palmes agerande diskuterades av en av kommissionsutredningarna:

– Det måste ju innebära, sa kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger enligt kommissionens protokoll, att hon faktiskt sätter sitt integritetsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?

-Det tror jag att hon gör, sa Riberdahl. Det är min uppfattning att hon gör det.

 

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: