Replik till Macron och den i alla länder förenade medelklassen i media och annorstädes

Vill ”vanligt folk” ha det samhälle som fallet Zineb Redouane gör möjligt att se?

I den i fransk media mycket uppmärksammade intervjun i New Yorker utbrast Macron: ”Att det är vanligt folk som protesterar med gula västarna är rent bullshit.” I artikeln försvarade Macron även sina tidigare mycket kritiserade positioner i fallet Genviève Legay [Se. Retrogradera, 2019-07-12]

I Fallet Zineb Redouane har under de senaste veckorna på nytt ett samgående ”avslöjats” mellan åklagare, statsmakt, polisens internutredningsenhet [IPGN] och media. Fallet Zineb Redouane har likheter med Fallet Genviève Legay. I båda fallen bedyrade åklagare direkt polisens oskuld. Statsmakten vägrade redovisa kända fakta öppet och en intern polisutredningsenhet utför inte sitt arbete ordentligt från början. Etablerade medier fortsatte att uppvisa en konsekvent oförmåga att gå till botten med uppgifter som pekar på olagligt /amoraliskt/osant agerande från representanter för den franska statsapparaten. Små oberoende medier har fått göra jobbet med den undersökande journalistiken och deras avslöjanden behandlas sedan motvilligt eller neutralt i etablerade medier som möjliga polisiära och rättsliga missförhållanden utan att de stora medierna tar över stafettpinnen för att driva på och försöka påverka statens vilja att ta fatt i utredningarna kring dess eget maktmissbruk.

I den borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning måste man för att ha blivit nedknuffad på gatan av polis på så sätt att man ådrar sig skallfrakturer och brutna revben ha gjort sig skyldig till något rejält som våld mot polis eller annan gravt hotande handling riktat mot att undergräva grunden för samhället. Polis kommer inte och springer omkull dig om inget allvarligt står på spel. Att du som 73-årig kvinna [Genviève Legay] står på ett torg ihop med något 50-tal andra människor och demonstrerar mot att din demonstrationsrätt har berövats dig är inte tillräckligt skäl för att en polisman skall knuffa en gammal kvinna till backen. I den borgerliga medelklassmänniskans idévärld existerar inte statlig repression i demokratier och om det mot förmodan tycks manifestera sig ändå så måste det fördömas.  Denna normala borgerliga rättsuppfattning var också den som Gendarmeriet tycktes praktisera när det i sin rapport om omkullvältandet av Genviève Legay om sina kollegor i kravallpolisen skrev: ”Polisrusning mot folksamling-omotiverad och oproportionerlig”

Det är inte heller troligt att i den normala borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning ingår att polisen siktar upp mot en kvinna i åldern över de åttio på fjärde våningen i en privat bostad och skjuter en tårgasgranat i ansiktet på henne så att hon senare avlider i sviterna och att detta detta förfarande direkt intygas av åklagare som en olycka.  Den normale borgerlige medelklassmänniskan tycker inte heller det är gängse att polisen sedan inte samarbetar med internutredningen och att internutredningen och åklagare och regering och medier sedan väljer att tiga ihjäl saken.

Den normale borgerlige medelklassmänniskan anser inte heller att det är brukligt eller möjligt att efter sju månader då de mest flagranta missförhållanden i saken uppdagas av alternativa medier som Le Media, Mediapart och Den fjättrande ankan  att då etablerade medier och samhällets institutioner fortsätter att visa passivitet eller ovilja att få fram visshet, rättvisa och sanningen om hur en 80-årig kvinna olagligen kan skjutas till döds av polis.

I den normale borgerlige medelklassmänniskans rättsuppfattning fungerar polis-åklagare – polisens internutredningsenhet- regering-stat och medier oberoende av varandra och demokratins uppbyggnad i rättsstat med friska, dugliga, oförvitliga, moraliska medelklassmänniskor gör att samhällets och statens lagar efterlevs. Särskilt viktigt i en demokrati är fria medier som övervakar att makten och staten inte uppträder tyranniskt, omoraliskt eller olagligt gentemot sina medborgare. Men vad händer med den borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning när den i verkligheten visar sig vara en chimär? När verkligheten självt raserar bilden av hur saker var tänkta att förhålla sig? Hur reagerar den normala borgerliga medelklassmänniskan när dennes rättspatos just avkläs allt sitt patos, må det vara i åklagarens, polisens internsutrednings-förordnad, polischefens, eller mediemänniskans själ där rättskänslan inte finner sig när den behövs som mest.  Reagerar då den normale medelklassmänniskan med självrannsakan och med ett ifrågasättande av omkringliggande instanser, institutioner, och med en förödande självkritik och uppvaknande? Eller är det troligare att denne reagerar som den kände redaktören Jean- Michel Aphatie på Europe 1 med stingslighet och harm över att bli påkommen med passivitet i frågor som rör statligt och maktutövande myndigheters maktmissbruk.

I en artikel i Liberation -Apathie et la Mort de Zineb Redouane- refererar Liberation-journalisten Daniel Schneidermann till en debatt mellan bloggaren Olivier Berruye och den kände redaktören och journalisten Jean- Michel Aphatie på Europe 1.  Schneidermann på Liberation gör sig lustig över Apathies upprördhet när denne går i attack mot Berruye  och slår ifrån sig med orden: ”Så du menar att om jag skulle sitta på information om sanningen kring Zineb Redouanes död så skulle jag dölja den?”

Liberation:s Schneidermann finner Apathies utttalande larvigt. Naturligtvis skulle inte denna riddare av sanningen som Apathie utmålar sig som, dölja eller förtiga omständigheterna kring Zinebs död om denna på nåt magiskt sätt landade i redaktörens knä men poängen är att inget landar automatiskt i knät på en redaktör på ett stort MSM utan det krävs journalister på plats på fältet och det krävs journalister och redaktörer som har intresse av och vilja att granska och undersöka missförhållanden i polis- och statsmakt. Liberation slår fast att alla avslöjanden kring fallet Zineb Redouane har gjorts av alternativa medier som Le Media, Mediapart och Le Canard Enchaîné [Den fjättrade ankan] Naturligtvis menar skribenten på Liberation att Apathie har den heder att han han aldrig skulle förtiga den här typen av maktmissbruk om han blev tillsänd sanningen om Zinebs Redouanes död.  Dock är Apathie en del av en medieapparat som fungerar på det sätt att den inte driver på i undersökningar av detta slag och även ser till att avslöjanden när de framkommer av mindre konkurrenter i medielandskapet inte blir till stora uppslag som förs ut till allmänheten i Europe 1 eller blir föremål för Apathies egna krönikor där.  Åtminstone menar Schneidermann att vi inte kan beskylla mediesystemet för maskopi med makten men vi kan beskylla det för att det har placerat en man som Apathie på en viktig position i systemet som inte finner anledning att kritisera eller förfasa sig över det etablerade mediesystemets fiasko över att bringa klarhet i fallet Zineb Redouane.

Vad vi vet i fallet Zineb Redouane:

Den 1 december i Marseille skjuts den algeriske 80-åriga kvinnan Zineb Redouane av polis med en tårgasgranat i ansiktet i sin bostad på fjärde våningen. Sju månader senare är den polisman som avlossade skottet ännu ej identifierad. Zineb Redouane skall enligt hennes dotter som skall ha talat i telefon med Zineb när det beskjutningen ägde rum ha sagt: ”De siktade på mig”. Polisen har innan den tragiska händelsen just beskjutit en gula västar-demonstration med tårgas som denna dag sammanfaller med en demonstration mot avhysningar av boende samt en miljödemonstration.

Åklagare sade direkt att Zineb Redouande inte hade dött av tårgasgranaten utan av ett hjärtstillestånd på operationsbordet som resultat av dålig hälsa. Sju månader senare har det uppdagats att obduktionsprotokollet inte anger dödsorsak men att skrivningarna innehåller ”allvarlig ansiktsskada” och ”akut lungödem” [tårgasgranater kan sätta igång akut lungödem] De algeriska myndigheternas egna obduktion kom till slutsatsen att kvinnans död var direkt orsakad av tårgasgranaten. Så tidigt som 28 januari kommenterar France Soir, Macrons uttalande att polisen inte har orsakat något dödsfall i samband med gula västar-protesterna i rubriken: Har Macron glömt Zineb Redouane?

Sju månader efter dödsskjutningen har ingen av de fem poliser som finns filmade i närheten av händelsen erkänt eller identifierat den kollega som avfyrade skottet. Internpolisen IPGN skall ha begärt in de fem tårgasgevären för identifikation av skytt men fick beskedet av det aktuella polisbefälet för männen att inlämning av vapnen inte kunde göras då gevären behövdes i på gatorna mot gula västarna och att frånvaron av dessa fem vapen skulle allvarligt skada polisens operativa förmåga. Med detta lät sig alltså interutredningspolisen sig nöja. [Då skall man veta att vid den tidpunkten hade polisen nästan 100 000 poliser utkommenderade i Frankrike] Zineb Redouanes advokat menar att interutredningspolisens påstående att den övervakningskamera som var närmast händelsen var ur bruk är påhitt för att kunna dölja vilken polis som avfyrade det dödande skottet. Vidare anklagar advokaten åklagaren i Marseille för att dels medvetet ljugit om dödsorsaken-att kvinnan dog av hjärtstillestånd på operationsbordet på grund av svag hälsa och att kvinnan inte träffades direkt i ansiktet. Kvinnans son har för Le Media visat mobilbilder på sin mamma som visar ett gravt svärtat vanställt ansikte med bruten käke och skadad näsrygg. Sonen säger till Le Media att han inte vill ha pengar utan att han vill ha rättvisa av den franska staten och att sanningen om vad som hände hans mamma skall bli offentlig. Och vad vill den normale borgerlige medelklassmänniskan i det här fallet? Är det så att denne egentligen önskar sig att inget få veta. En inställning som i alla fall svenska medier bönfaller denne med. I Sverige har väldigt lite skrivits om den franska statens polisvåld, påtalade repression, rättsröta eller politiserade ”rättvisa”. Medierna ger medelklassmänniskan och bäraren av systemet vad den behöver, sin Törnrosasömn. Skall man leva i den bästa av världar får inte verkligheten störa illusionen. En 80-årig algerisk kvinnas liv väger lätt mot syftet att skönmåla den nyliberala rättsstaten i Frankrike. Det tryck staten nu möter i form av sociala protester och protesterna mot regeringens miljöpolitik kan bli farligt för den borgerliga självförståelsen av samhällets funktionssätt. Showen måste fortsätta. Sanningen kan inte berättas om den sabbar föreställningen.