Estonia- Nationens intresse

Efter att retrogradera följt och tidigare rapporterat om den uppmärksammade D-play-dokumentären- Estonia fyndet som ändrar allt- och sajten denna gång publicerat en engelsk och en tysk version av vår artikel har retrogradera fortsatt att följa debatten om Estonia nationellt och internationellt och har nu redaktionen läst kapitlet Estonia i Lars Borgnäs bok Nationens intresse 2011, Norsteds, s. 97–186.

Varför är det nu funna hålet på passagerarfärjans styrbordssida så besvärande för svenska myndigheter att det som det påstås i titeln på D-play dokumentären är ett fynd ”som ändrar allt” ? Vad är det som regeringen och myndigheterna kan tänkas dölja i och med att regeringen inte genast och skyndsammast förklarar det för självklart att vi nu skall tillsätta en ny utredning så vi verkligen får klarhet i hur och varför Estonia sjönk? Vad orsakade att 757 människor drogs ned i djupet för alltid medan endast 95 kunde återfinnas och begravas och blott 137 personer kunde räddas?

Den officiella versionen från svenskt regerings- och myndighetshåll är att vi redan har svaret på varför Estonia sjönk. Bogporten föll av, drog med sig rampen som den var fäst vid och in på det alldeles öppna bildäck strömmade vatten som av någon anledning också kunde leta sig ned på nedre däck så att luften där trängdes undan så att Estonia inte lade sig upp och ned vid sjunkförloppet och flöt upp och ned som färjan Jan Heweliusz i södra Östersjön året innan. Det tog en dryg vecka innan den sjönk till botten. Hur kunde Estonia bete sig så annorlunda?

Vad vet Carl Bildt om sjösäkerhet?

På eftermiddagen den 28 september sade Bildt och hans finska kollega Esko Aho till medierna att det ”var uppenbart att bogvisiret hade gått upp och förorsakat olyckan” Bildt ringde sedan ansvariga statsråd och kommunikationsminister, Mats Odell och sa samma sak. Bildt meddelade Estlines VD Hans Laidwa att olyckan måste ha skett på grund  av konstruktionsfel. Redan 29 september tillsatte Bildt med sina kollegor från Finland och Estland en internationell haverikommission som fick namnet Joint Accident Investigation Commission- JAIC med bl.a. den estniske transportministern och Olof Forsberg från Statens haverikommission. Efter arton dagar kunde de lämna en preliminär rapport som hävdade att ett felande bogvisir hade orsakat färjans förlisning genom att slå upp färjans ramp och öppna bildäcket för inströmmande vågor.

Vad är felet med denna hypotes?

Från fartygets kommandobrygga fanns ingen övervakning av bogport eller visir så därifrån kunde ingen bevittna att bogporten öppnats. Däremot så har de enda besättningsmän som hade uppsikt av bogporten sett på en monitor att när fartyget redan fått kraftig slagsida var bildäck inte vattenfyllt och bogporten var bara marginellt öppen. Vatten sipprade in lite i springor från öppningen. Därav kan man sluta sig till att fartygets slagsida inte berodde på ett vattenfyllt bildäck. Eftersom dessa iakttagelser stred mot JAIC:s beskrivna haveriförlopp antog man helt enkelt att besättningsmännen sett fel.

När dykare senare filmade Estonia nere på botten så visade sig bogporten vara i det närmaste stängd med bara en liten glipa. Detta menade JAIC berodde på att den måste ha gått igen när fartyget sjönk.

JAIC:s rapport kom när den lades fram att strida mot besättningsmäns vittnesmål om att bogporten inte var öppen och att det inte fanns några mängder vatten på bildäck vid aktuell tidpunkt som kunde förklara slagsidan. Den stred också mot vittnesuppgifter om att de kraftiga smällar som skakade fartyget och genast därpå började ge fartyget slagsida skedde långt före den i den officiella rapporten påstådda tidpunkten för slagsidan. Det hävdade officiella  sjunkförloppet kunde inte förklara att vatten letade sig ned på nedre däcken från bildäck vilket var en nödvändighet för att färjan skulle kunna sjunka då annars luften på dessa däck gjort att lyftkraften från dessa luftfyllda däck fått färjan att slå runt och flyta upp och ner. Ett sjunkförlopp på mindre än en timme vore utan vatten på nedre däck omöjligt . Hur vattnet kom ned kunde inte utredningen förklara. Man fann detta inte intressant eftersom man redan visste vad som hade hänt. Bogporten hade ju ramlat av som Carl Bildt redan deklarerat dagen efter katastrofen.

-För utredningen har det inte så stor betydelse hur vattnet exakt kom ner…Vi vet med full säkerhet vad som hände vid olyckan. Sanningen om det står i vår rapport. Den är kristallklar och det är alldeles kristallklart vad som hände, så långt den finske experten Tuomo Karpinnen i JAIC-kommissionen, enligt Borgnäs

Borgnäs menar att Karpinnen och JAIC borde ha undersökt fartygets skrov efter hål som kunde förklara hur vattnet kunde strömma in på nedre däck så fort. Karpinnen menar att detta var onödigt då JAIC lyckas simulera fram sjunkförloppet i datorer utan att kunna förklara hur vattnet trängde ned på nedre däck. Detta var inte nödvändigt då man aldrig får hela pusslet hundraprocentigt var argumenteringen från Karpinnen. Även om ett hål i aktern eller på styrbordssidan skulle kunna förklara hur vattnet kom in på nedre däck var dykningar för att undersöka fartygets skrov onödiga enligt den officiella utredningen.

Förslaget med övertäckning med betong

Den 28 september dagen efter olyckan sade Bildt att han ansåg att stora ansträngningar skulle göras för att bärga de döda som möjligt. Enligt Borgnäs får Bildt rådet av Emil Svensson- chef för marinens analyscentral Mana under 80-talets ubåtsjakter [ Se retrogradera Det hemliga ubåtskriget mot den socialdemokratiska regeringen https://retrogradera.com/2017/02/24/det-hemliga-ubatskriget-mot-den-socialdemokratiska-utrikespolitiken/ ]  som var Bildts säkerhetspolitiske rådgivare 1994 -att inte bärga fartyget. Ändå hade samma svenska regering satt tryck på de polska myndigheterna att bärga passagerarfärjan Jan Heweliusz som sjönk i januari 1993 utanför Rügen med sju omkomna svenska passagerare men med Estonia kom vi att se att regeringen snart skulle slå in på ett annat spår. Denna polska färja låg på 30 meters djup medan Estonia ligger på det grundaste stället på 74 meters djup. Det betyder, skriver Borgnäs att om Estonia som är av den dubbla längden mot djupet 74 meter skulle resas rakt upp från botten skulle hälften av färjan stick upp i luften över vattenlinjen. Djupet av 74 meter är en enkel sak för dykare att operera på så tekniska problem med att bärga avlidna eller att lyfta fartyget har aldrig varit något problem. Ändå kom båda projekten att överges.

Den 29 september tillträder Ingvar Carlsson som statsminister och det första han gör är att inte bara kräva att bärga kropparna utan föreslår även att lyfta hela fartyget.

Men den 15 december 1994 kommer ett beslut som går tvärs emot alla tidigare löften om bärgningar av både kroppar och fartyg. Estonia skall nu betraktas som en gravplats-förses med gravfrid och man planerar att täcka över kropparna med sand grus och betong och en internationell konvention om dykförbud skall inrättas. Kostnaderna för övertäckningen beräknades till en halv miljard.

Det etiska rådet

Det etiska rådet som Ingvar Carlsson tillsatte  i oktober var det organ som regeringen sedan hänvisade till hade haft avgörandet för beslutet om övertäckningen. Det bestod av nio personer med statsrådet, Sten Andersson, journalisten Yrsa Stenius och domprosten, Caroline Krook och barnläkaren, Lars H. Gustafsson.  Sjöfartsverkets Johan Fransson hade dock påverkat rådet med information om att när fartyget skulle vändas skulle det agera som en ”köttkvarn” och kroppar skulle massakreras. Kropparna skulle vidare vara i dåligt skick av att ha legat länge i vattnet och riskerna med traumatiserade dykare skulle vara överhängande. Caroline Krook säger idag i kommentarer till det nya fyndet av hålet på Estonia att ”Tänk om vi fördes bakom ljuset -att det var saker vi inte skulle få veta.”

Tidiga rykten

På förmiddagen den 28 september fick Säpos jour, TT och Sveriges Radio meddelanden om att fartyget sänkts i ett sabotage.

En vecka efter förlisningen hävdade de Grönas i Estland, Jüri Liim som var observatör vid den ryska flottbasen  Paldiski att han blivit uppringd av en högt placerad person i estniska tullverket som menade att fartyget hade haft en last av grundämnet osmium. Liim menade att ryska ubåtar varit inblandade i olyckan och att även svenska ubåtar befunnit sig på platsen. Veckorna efter katastrofen kom uppgifter om att området vid båten varit avspärrat och att två militärtransporter tagits ombord. Och ett vittne sade sig ha sett två lastbilar tas ombord då han kom sent till färjan. Färjan var 15 minuter sen vid avgång och militärtransporterna skall ha tagits ombord som sista fordon.

Estlands president Lennart Meri gav landets Säpo-chef, Jüri Pihl i uppdrag den  28 okt att i detalj beskriva alla fordons registreringsnummer och uppgivna last. Han ville veta om det funnits någon ej tullregisread last ombord. Behandla detta konfidentiellt var uppdraget. Lars Borgnäs har tagit del av brevet.

Den estniske Säpo-chefen Pihl rapporterade om en last av kobolt men att han ännu inte hittat bevis för smuggling. Han skulle återkomma om detta om han fick reda mer om detta. För presidenten var frågan om smuggling på Estonia en sak om  Estlands rykte och en kommande PR-förlust för den nybildade lilla självständiga nationen.

Jutta Rabes expedition- 2000

Der Spiegel-journalisten Jutta Rabe gjorde en expedition till Estonia tillsammans med amerikanen Gregg Bremis som tillhandahöll fartyget. Resultaten av Rabes expedition var att man ansåg ansåg att dykarna hittat både ett hål och att de bortskurna delarna vid hålet som senare analyserades i tyska laboratorium visade på spår av sprängning. Detta motsades dock av det i Tyskland mest renommerade labbet som vars experter ansåg att slutsatsen var för osäker. Rabe sade sig också ha hittat spår på havsbotten av hjulfordon. Rabes idé med expeditionen var  att tvinga fram en ny utredning, vilket misslyckades.

Avslöjandet från den svenska tullintendenten Lennart Henriksson

Efter att Lennart Henriksson som jobbat i tullverket i 38 år sett ett av Lars Borgnäs reportage på TV kontaktar han Borgnäs. Han har något att berätta.

Historien är känd från senare Uppdrag gransknings reportage där Henriksson framträder för kamera med sin historia: Att han några veckor före Estonias förlisning kallats upp på kontoret av sina överordnade, den närmaste chefen Stig Sandelin och Inge Lindunge, chef för tullregionen öster. På kontoret förklarar cheferna för Henriksson att det kommer en bil på  Estonia som inte skall deklareras  på den svenska sidan  vid ankomsten.  Han frågar varför och får svaret att ordern kommer från högsta ort. Henriksson ironiserar över detta och frågar om ordern är från kungen men får bara svaret att det är från högsta ort. Henriksson kan när transporten kommer den 14 september inte hålla sig från att ändå personligen se efter vad bilen innehåller och ber föraren öppna lådorna i baksätet. Där ser Henriksson utrustning som ser ut som militär elektronik. Han tar även registreringsnumret och finner att bilen är registrerad på ett företag som heter Ericsson Access Ab ett underbolag till Ericsson. Föraren har till Henriksson uppgivit att han hette Frank Larsson. Någon vid det namnet har bolaget aldrig haft anställd får Lars Borgnäs förklarat vid kontakt på telefon med bolagets chef. Och Borgnäs försök att vid samtal med överordnade på Tullverket få fram fler uppgifter om transporten blir också fruktlösa. Så även kontakterna med ÖB, Owe Wiktorin. Det visar sig med tiden att det funnits ett hemligt avtal mellan Tullverket och försvaret om transporter av materiell sedan 1992 men några detaljer kring vad avtalet går ut på går inte heller att få fram.  En vecka före Estonias förlisning sker ytterligare en transport, denna gång i en pick up-bil. Henriksson tittar på nytt i lasten och ser återigen vad han anser vara elektronisk utrustning av militärt slag. ÖB Wiktorin säger dock till Borgnäs att han inte känner till några transporter av dignitet som gått mellan Estland och Sverige. Borgnäs frågar om KSI kan ha haft sådana operationer utan att Wiktorin känner till dem? Wiktorin svarar då att det får han ta med den vid aktuell tidpunkt ansvarige ÖB.

Hirschfeldts utredning

Uppgifterna om militära transporter på Estonia slår dock ned som en bomb i det officiella Sverige då alla påståenden i denna riktning i över  tio års tid förnekats av myndigheterna som lösa spekulationer och konspirationsteorier och Göran Person och Mona Sahlin uttalar sig båda i nyhetsmedierna om hur allvarligt de ser på de nya uppgifterna och beordrar att tillsätta en utredning för att ta reda på mer om  dessa påstådda transporter på Estonia .

Johan Hirschfeldt som får uppdraget har dock när uppdraget är klart magra uppgifter att presentera. Han har fått bekräftat att militären transporterade material vid två tillfällen före olyckan den 14 och 20 september men utöver det har ”utredningen inte funnit några uppgifter om att Estonia skulle ha haft militärt material som den svenska militären ansvarade för vid olycksnatten. Bakgrundsmaterialet för utredningen har Hirschfeldt också bränt upp med motiveringen att han tolkat uppdraget att så skulle ske.

Hur har den svenska militären svarat på estniska förfrågan om de militära transporterna?

Estland tillsatte mot bakgrund av dessa uppefter om vapensmuggling på Estonia två utredningar, dels en på regeringsnivå som leddes av åklagarna Magnus Krum [denne som nyligen i medierna anser att en svensk ubåt sänkt Estonia] Han fick aldrig några svar från den svenska sidan och undersökte då istället själva sjunkförloppet.

Den parlamentariska utredningen fick tala med chefen för Must Erik Rossander som påstod för esterna att transporterna skedde på esternas inrådan och att Sverige skickat en rapport om analysen av elektroniken tillbaka till Estland då estländarna själva inte hade kompetensen att analysera materialet. Enligt Rossander hade FRA som analyserat lasterna ansett det mesta som kom som ointressant men vissa delar som ”of great interest” Den parlamentariska kommissionen försökte hitta personer på den estniska sidan i säkerhetstjänsten som kunde bekräfta vad Rossander påstått men varken rapporten eller personer i den estniska säkerhetstjänsten kunde konfirmera Must-chefens berättelse.

På vems uppdrag kan transporterna ha skett och vad kan lasten ha bestått av?

Vi kan se att estländarna själva inte fått fram några uppgifter om att landets säkerhetstjänst var inblandade i operationen. Borgnäs anför teorin att lasten troligt kan ha smugglats på färjan av den hemliga militära underrättelsetjänsten KSI[Kontoret för särskild inhämtning]  som formellt hanteras under MUST . Vid intervjuer med bl.a. Estlands förste ÖB Aleaxander Einseln och den svenske militärattachén för de tre baltiska staterna, Sören Lindman framträder ett scenario om vad som ka ha skett.

Einseln menade att Estland de närmaste åren efter Sovjets kollaps var ett vilda västern för försäljning och utsmuggling av ryskt militärt materiell.   Vidare menade den fd. estniske ÖB att transporter på färjan Estonia troligtvis inte sköttes av officiella kanaler utan sköttes av hemlig militär underrättelsetjänst och att samarbete skedde mellan olika västmakter. Enligt Einseln var den svenska regeringens plan att täcka över fartyget med betong och dykförbuden  mycket suspekta arrangemang.

-Det är ovanligt misstänkt att ett demokratiskt land som Sverige skulle agera så snabbt för att täcka över vraket… Varför så bråttom? Om de visste att det var nåt där kan det vara förklaringen till att de så snabbt täckte platsen och höll alla borta.

Sören Lindman  svensk  militärattaché för de baltiska länderna menade att han hade känt till om transporter på Estonia  sköttes av ordinarie militär underrättelsetjänst och att eftersom han inte varit informerade måste ha berott på att den hemligaste av försvarets organisationer- spionorganisationen -KSI måste ha varit inblandad. Einseln gav Borgnäs förslag på materiell som KSI och västmakterna kunde ha varit intresserade av från Ryssland: torpeden  VA-1111 Shkval och luftvärnssytemet SA-10

Det mystiska omärkta lastflygplanet på Arlanda

Lars Ångström den fd riksdagsledamoten fd ordförande i Greenpeace och Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har i utfrågningar i riksdagen bett Mona Sahlin svara på om det förekommit hemlig dykverksamhet vid Estonia dagarna mellan 28 september och 2 oktober då de  dykare som sedan visiterat platsen funnit räcken avsågade vid Estonias ramp. Mona Sahlins hävdade bara i riksdagen att några sådana dykningar kände hon och regeringen inte till. [Denna utfrågning finns med i den aktuella dokumentären på D-play]

När Ingrid Sandqvist tullintendent på Arlanda kommer tillbaka från semestern någon dag efter Estoniaolyckan får hon höra av medarbetare att ett omärkt flygplan står vid den sk. K-rampen bortom ordinarie banor. Hon åker ut för att besikta planet. Hon har aldrig tidigare varit med om något liknande. Vid ett av de tillfällen där hon åker ut till planet möter hon två personer från Generaltullstyrelsen. Hennes uppgift är att vid hemliga laster kontakta Generaltullstyrelsen. När hon ringer upp en av de högsta cheferna i bilen svarar denne undanglidande om lasten. Nästa dag kommer en representant från Luftfartsverket som klargör att man från verkets sida vet vad det är för plan och att allt är okej. Efter ett par dar lyfter planet och flyger iväg.  

Vad nya utredningar om sjunkförloppet kom fram till

Under trycket av anhörigföreningar och Uppdrag gransknings sändningar  med intervjuer med oberoende skeppsexperter växer kravet på nya utredningar fram. Två grupper kom att ingå i utredningen, dels SSPA tidigare Statens Skeppprovsanstalt och en grupp med expertens Dracos Vasslos medarbetare från Glasgow.

Den nya utredningen styrkte till viss del den officiella utredningens slutsatser då den nya utredningen konstaterade ett tänkbart scenario om hur vattnet hade kunnat tagit sig ned på nedre däck men scenariot byggde på ett antal obevisade antaganden:

Att fönstren på fartygets styrbordssida inte hade krossats och vatten inte kunnat strömma in där. Vidare så var man tvungen att antaga och placera bogvisirets lossande tidigt på sjunkförloppets konstruerade tidslinje. Fortfarande måste man antaga mot vittnesmålen från besättningsmännen  Hannes Kadak och Henrik Sillaste att bildäck inte var särskilt vattenfyllt alls och bogporten i det närmaste tillsluten när slagsidan uppträder.

Om det inte fanns stora mängder vatten på bildäck så måste den första slagsidan berott på något annat.

I simuleringen i den nya undersökningen byggdes en modell av fartyget. Vid simuleringen så slog färjan runt kort före den sjönk med aktern neråt i sjön först.

Detta stämmer inte med vittnesuppgifter som menar att båten började sjunka med aktern långt före den slår runt.

Visserligen kunde den oberoende utredningen förklara sjunkförloppet hjälpligt men det återstod frågor. Det kunde inte ”bortom allt rimligt tvivel” sägas, menade utredarna själva, att deras sjunkförlopp var överensstämmande med verkligheten. Utredningen föreslog därmed en rad åtgärder:

Att tre fönster skulle lyftas upp från skeppet för att testa hållfastheten .

Att hela skrovet skulle inspekteras och skadorna dokumenteras så man kunde utesluta hål i skrovet som förklaring.

När Lars Borgnäs frågar konsortiets ordförande Claes Källström forskningschef på SSPA om det finns några skäl för att avstå från dykningar i dessa syften svarar han:

-Det är en enkel operation och vi har rekommenderat det starkt.

-Finns det något skäl du skulle kunna acceptera för att inte göra detta? Frågar Borgström

– Nej svarade Claes Källström

Inget

–Nej