Hade vetskapen om Hydro-Quebec kunnat ändra valutgången?

Strax innan valet läser jag en ledare i GP med rubriken  ” Vänsterpartiet har rätt om elmarknaden ”

EU har som mål att integrera den europeiska elmarknaden. Elkablarna till Nordtyskland importerar i praktiken tyska priser till Sverige. Vi befinner oss därför i den absurda situationen att vi har rekordhöga elpriser samtidigt som vi – när det inte är helt vindstilla – har en rekordhög elproduktion och export av el.

Vi skulle därmed – såsom Vänsterpartiet var först ut med att föreslå – kunna avskilja exporten för att få ned de svenska priserna. I praktiken innebär det inte någon stor begränsning av själva exporten, men ett stopp för att all el sätts till exportpris. Förslaget är egentligen inte V:s uppfinning utan bygger på en modell som utarbetats av energiexperten Bengt Ekenstierna. Man bör inte sticka under stol med att det innebär en reglering av elmarknaden. Förslaget har fått viss teknisk kritik, men poängen är att vi kan om vi vill bestämma att priset ska vara betydligt lägre.

Att det marknadskritiska Vänsterpartiet anammat idén är knappast en slump. Men i detta fall har även vänner av marknadsekonomi goda skäl att köpa förslaget. El är inte vilken vara som helst utan en förutsättning för nästan all övrig produktion. Att slå undan benen för svenskt näringsliv är knappast en marknadsvänlig hållning.

Varken ledarartikeln  i GP eller Nooshi Dagostars framträdande i t.ex. 30 sekunders replikskiften i absurda Tv-debatter når förstås fram till de svenska väljarna som istället tycks köpa de blåbrunas propaganda om att de höjda elpriserna i landet beror på att ”sosseriet” har stängt ned livsviktig planerbar kärnkraft som det heter bland de blåbruna pseudodebattörena.

Några dagar tidigare har jag använt google för att ta reda på om det verkligen inte finns några statsägda elföretag kvar i världen där staten tar hand om landets energiförsörjning  med syftet att åstadkomma de bästa ingångsvärdena för hushåll och företag som är möjliga. Dvs att framställa och sälja energi så nära produktionspriset som möjligt.

Förvåningen är stor när jag direkt i mitt googlande stöter på Hydro-Quebec det delstatsägda nationella energibolaget I Quebec. Delstaten där Montreal är huvudstad. Quebec visar sig ha  de lägsta priserna på el på hela nordamerikanska kontinenten. Hydro-Quebec  exporterar grön el till New York och  är ett spjutspetsföretag i världen på den marknad som kommer växa fram kring system att lagra el i en typ av jättelika batterier. I konkurrens med Siemens tävlar det statsägda företaget om att leda den utvecklingen. Företaget visar år efter år upp vinster och anses vara delstatens kronjuvel. Ett företag som bygger den nationella identiteten i Quebec och som Quebecborna är stolta över. Hitintills har privatiseringsivrarna inte haft en chans att förstöra företaget. Hydro-Quebec  har också utsetts till årets företag av affärstidningen Bloomberg. Under hela valrörelsen hör jag aldrig att väljarna får förklarat för sig vad problemen med de höga svenska elpriserna bottnar i och jag hör aldrig ETT ord om Hydro-Quebec. Det förvånar mig inte. Här är det en dag som alla andra. Valet är över och jag ser Alice falla förbi vidare ner i hålet från positionen där jag sitter.