Retrograderas utsände övervakade uppslutningen av den franska proteströrelsens genomslag i Sveriges kulturella huvudstad.
Vid tvåtiden till halvtre på morgonen var staden lugn. I och med att vår spanare inte var ute tidigare under kvällen hade han det svårt att avgöra hur omfattande anslutningen hade varit tidigare under aftonen. Vår rapportör kunde blott se mänskliga aktiviteter i form av taxibilar, en cyklist och en nattvandrare. På Spångatan syntes dock en städare dammsuga en matta inuti en affärslokal. Vår utsände tvekade mellan uppfattningen att detta var en iscensatt happening i protest mot nattarbete och låga löner eller om det bara var en vanlig nattstädare som förmodligen bara utförde sitt arbete vilken söndag natt som helst. På Spångatan hade reportern ett tag sällskap av en yngre fiskmås men annars inga andra levande varelser. Sträckan som var utsätt för kvällens mönstring av proteströrelsens omfattning löpte via Spångatan ner mot Gustav Adolfs torg med slutpunkt för Stortorget som torde ha varit rörelsens logiska slutmål för att driva protesterna genom natten. Gustav Adolfs torg befolkades av en färggrann gräsand och en råtta modell fetare men var annars helt tom på folk. Vid ankomst vid Stortorget vittrade vår reporter människor via livligt sorl och en del exalterade röster. Detta visade sig dock vara ljudet från de rökande gästerna vid stans ofta nattetid öppna bar Centiliter och gram. Det var inte de upprymda rösterna från nattens socialrevolutionärer. Här drogs slutsatsen att demonstranterna avbrutit kvällens och nattens protester och att de istället ställt in sig på kommande kvällars upptåg. Vid ankomst till redaktionen fick vi emellertid erfara att vår man hade varit nöjd med sin nattpromenad och att bl.a. det fina blomsterarrangemanget utanför konditoriet Hollandia glatt honom samt den fina gräsanden, fiskmåsen och råttan hade visat honom stadens spännande djurliv nattetid. Dessutom gladdes han åt vår sajts tilltagna ersättning för obekväm arbetstid. Däremot var det svårt tyckte vårt sändebud att dra slutsatsen att Malmö denna kväll var i solidaritet med världens proteströrelser. Med reservation då för att uppslutningen tidigare under kvällen kan ha varit omfattande.
For the record, I do not work for any government or intelligence agency, directly or as a contractor, and I never have.
Så John Doe har bestämt sig för att prata fast att fortsätta vara anonym. Varför just nu? Han bemöter fortfarande inte den kritik mot papprens hanterande som bl.a. Bill Gates i enighet med en hel värld riktat: Var är alla amerikaner? Varför finns inga tyska eller amerikanska framstående politiker eller affärsmän i läckan? Och historiens viktigaste visselblåsare i bankläckor, mannen bakom UBS-läckan som påstår att Panamapappren är en CIA-operation honom vill du förmodligen bemöta. Den kritik som Al Jazeera, Rysslands, Kinas, Panamas samt andra regeringar har framfört, vars anfallsmål läckorna för en kritisk värld tycks ha varit, den bemöter du fortfarande med tystnad.
Så när du skriver att att inkomstskillnader och förmögenhetsskillnader är ett enormt problem och att vi alla är slavar i ett kapitalistiskt system för att snabbt flytta ditt fokus till advokatfiffel och skumma affärer så undrar man ånyo vem du egentligen är? Du skriver dessutom att debatten efter Panamaläckan har handlat för mycket om undandragande av skatt som är legalt vilket du förvisso skriver är ett problem men att vi inte får förlora siktet på det som är illegalt. Jag vet inte om du missat det, men din läcka har mest kritiserats för att den i huvudsak används för att smutskasta USA:s fiender, särskilt Putin. Var det nåt du hade velat? Och ”debatten” har just handlat om just fusk av omoraliska individer. I mitt land Sverige har kritiken mot de legala skatteparadisen t.e.x. den svenska statens beslut att ta bort förmögenhetsskatt och arvsskatt endast aktualiserats av de vanliga en till två debattörerna och renderat i en artikel i en vänstertidning som heter ETC och har några tusen läsare. Svenskarna är upprörda över att några av dess banker har öppnat i och för sig legala brevlådeföretag åt sina kunder i länder som dina papper så att säga har hjälpt till att smutskasta.De är inte upprörda över att deras eget land har förvandlats till ett skatteparadis för kapital.
Så att när du nu sent väljer att prata så ställer du dig bakom dina samarbetspartners Süddeutsche Zeitung och ICIJ utan att gå in på den kritik som riktats mot dem heller bl.a. som jag tidigare påpekat- att de använt dina papper till att smutskasta USA:s fiender, att de använts till att stigmatisera andra länders skatteparadis utan att rikta kritik mot USA där faktiskt ett brett spektrum av medier från Bloomberg till vänstertidningar slagit fast att där ligger världens största skatteparadis, i Delaware. Är du omedveten om det? Och varför är det viktigare att tala om skumrask och små länders skatteparadis än det största i världen?
Jag undrar för övrigt varför du valt att läcka till Süddeutsche Zeitung? Var det för att Wikileaks inte svarade på sin tipstelefon som du skriver? Jag kan upplysa dig om att den man på SZ som har hanterat din läcka är Stefan Kornelius . Stefan Kornelius kanske du inte visste kallas för en Alpha-journalist i Tyskland. En medieforskare har undersökt sk elitjournalisters nätverk och Stefan har visat sig ha intima band till amerikanska och tyska försvarsintressen och är bl.a. medlem i den sk. Atlantikbrücke. Detta skulle ju kunna förklara varför vare sig tyska eller amerikanska namn har nämnts i samband med din läcka. Vidare har ju ICIJ och dess samarbetspartners kritiserats för att vara finansierade av Soros, Rockefeller, och Kellogs? Den form av pengar som de flesta av oss i väst förknippar med pengar som gärna flyr skatt. Hur ser du på det? T.om. den amerikanska regeringen genom USAID stöttar ju ICIJ:s systerorganisation. Du tror inte att sådana samarbetspartners och sponsorer skulle kunna påverka arbetet med läckan om man t.ex. skulle hitta oroande information som var knuten till nåt intresse som stod på kant med Soros, Kellogs, Rockefeller eller USAID ?
Tacksam för svar,
din vän, John Doe
Västmediernas samarbete kring den sk. Panamaläckan började ifrågasättas redan från första dagen.Det märkliga fenomenet i publikationer över hela västvärlden med Putins ansikte avbildat en masse och de tecknade bilderna över världens ”skurkar” i Süddeutsche Zeitung skapade starka reaktioner utanför det västerländska titthålet. Även de sk. sociala medierna i väst reagerade på en framställning som medborgarna uppfattade som propagandistisk, speciellt mot den bakgrund att Putin faktiskt inte förekom i papperna utan medierna fick försöka befästa skuld vid hans namn via associationer till hans nära vänner och en ”krets som omöjligt hade kunnat bli rik utan hans beskydd”. När man som häpen läsare tar del av hur The Guardian försöker bygga upp denna anklagelse med rubriken: Revealed: the $2bn offshore trail that leads to Vladimir Putin, låter det såhär:
Även om Putins namn inte finns i papperna så har hans vänner tjänat miljoner något som de troligen inte hade kunnat göra utan hans beskydd.
Tänk er att ni deltar i den största gemensamma kraftansamlingen i den publicistiska historien och med den största läckan i någonsin, större än Wikileaks största, klappar sig Süddeutsche för bröstet med och ni har samarbetat mer era vänner med ca 100 massmedieföretag ett år med 11, 5 miljoner dokument och det ni beslutar er för när den stora dagen är kommen är att sätta Putins ansikte på alla framsidor med så lösa anklagelser. När sedan diskussionen om denna massmediekampanj kommit igång och inom loppet av en vecka ifrågasatts så klart av Putin själv, det officiella Ryssland, Kina och av Wikileaks och sedan senare när nästan alla tidningar börjar försöka förklara varför det inte finns några amerikaner eller tyskar eller överhuvudtaget representanter för den västerländska eliten i dokumenten förutom Cameron i läckan så kommer den västerländska massmedieelitens nya genidrag. Slaget om Putins skuld är inte förlorat. En skarp hjärna på det sk. Brookings-institutet kommer med en fantastisk teori som är så knäpp så att den vore lustig om det inte vore för att Washington Post , Newsweek och Bloomberg behandlade den seriöst: ”Om nu inte Putin finns med i Panamapappren så kan det ju bero på att den anonyma mystiska läckan faktiskt var läckt av ryssarna? För hur förklara annars att inte Putin är med med sitt namn där? För er som inte har följt med på de här turerna förstår jag att ni tror att författaren till den här artikeln skarvar, hittar på, drömmer fram ett aprilskämt men så är inte fallet. Washington Post, Newsweek och Bloomberg refererar denna teori på fullaste allvar. Man kan gissa att ett sådant beteende nog härrör från att dessa publikationer vill ta initiativet från de funderingar som man förstår snart skall komma. Backlashen på rapporteringen om Panamaläckan började ta fart med te.x. Al Jazeeras eminenta inslag: ”Panama papers a desinformation campaign” och den kände visselblåsaren som avslöjade den schweiziska skandalen med UBS kommer fram och säger att CIA förmodligen låg bakom läckan och sedan kom självaste Bill Gates häromdagen ut med samma fråga som många häpnat över sedan första dagen: Var är alla amerikaner som borde finnas i papperna?
Hanteringen av läckan att svartmåla fiender till Pax Americana med undantag av att nämna Cameron och Porosjenko, som för övrigt västpressen lämnat i skuggan av rapporteringen, pekar ju uppenbart på att hanteringen av läckan har en agenda. En agenda som tydligen Uppdrag Granskning också deltar i. Det är Uppdrags granskning märkliga sändning med den sk. intervjun med den isländske statsministern som skapar den största mediedramaturgin hitintills i rapporteringen kring Panamadokumenten.
UG:s sändnig som skall leda till den isländske statsministerns avgång har ett scenario som byggs upp kring att den svenske reportern målar upp den medverkande isländske reportern som en förföljd journalistisk hjälte som sparkats från TV av de elitistiska krafter som verkar på den lilla ön. Bilden av en bananrepublik skapas där den stackars åsidosatte isländske journalisten sitter gömd med nedrullade persienner i en liten lägenhet . Hans modiga arbete med Panamapappren får honom också att frukta för sitt liv tycks det i framställningen. Han är djupt oroad över vad som kommer hända med honom när läckan skall offentliggöras. Den sk intervjun med den isländske statsministern är i linje med detta ingångsvärde inte heller någon saklig intervju utan en kupp för att skapa en effekt som det kommer visa sig leda till statsministerns avgång. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson säger i en intervju i isländsk TV i en kommentar att Uppdrag granskning hade sagt till honom att deras möte skulle handla om bostadssituationen på Island jämfört med Sverige. Mitt i den fejkade intervjun byter ”journalisten” Sven Bergman ämne och börja ställa frågor kring brevlådeföretag och skatteflykt och ställer frågor om statsministern inte minsann har haft ett sådant företag i sitt eget namn. Sven Bergman ger sedan en stol till den isländske ”journalisten” som med en näve papper, förmodligen något ur Panamadokumeneten börjar anklaga ministern för än det ena än det andra. Ministern tycker det hela är obehagligt och reser sig och går därifrån. BINGO. Nu vet hela världen att det är så här politiska skurkar gör. Inte ens en man som har räddat den isländska ekonomin från katastrof och struntat i att lösa ut de havererade isländska bankerna med skattebetalarnas pengar är förstås en hjälte. Han är lika korrupt som alla andra. När röken har lagt sig och Sigmundur Davíð Gunnlaugsson har avgått och vi nu ser på saken med de svar han efter UG:s reportage har gett i isländsk TV så verkar det grova brott Uppdrag granskning har velat beslå honom med bestå i att statsministern var gift med en rik kvinna som ärvt många miljoner. Innan 2008 visste inte paret om de skulle bo utomlands eller bli kvar på Island. Frun hade flyttat sina pengar utomlands i enlighet med landets lagar och bådas namn stod på ett konto. De hade aldrig brutit någon lag och de hade skattat på pengarna enligt gällande lagar och inte därmed undanhållit skatt på något brottsligt sätt. Själv säger ministern att det hade ju förstås varit bättre för honom som politiker om inte hans fru hade varit rik.
I västvärlden brukar ju inte detta att ha en rik fru normalt utgöra ett brott och eftersom Panamaläckans rapportering i övrigt koncentrerar på skattefusk är det väl en hund begraven här någonstans? Är budskapet i denna kampanj att de västerländska medborgarna kan lita på sina undersökande medier som avslöjar de fula byken som finns i hela världen. Författaren till den här artikeln med flera undrar förstås om det är mer än en slump att det inte tycks finnas några fifflare bland dokumenten från det land där läckan dumpades i, alltså i Tyskland och inte heller i landet varifrån arbetet med läckan har koordinerats, alltså i USA. Om nu inte den undersökande journalisteliten på UG tycker att detta faktum verkar mystiskt och om inte journalisterna på UG snarast sätter igång och granskar sin egen medverkan i den här affären är det nog många som undrar vad slags intressen UG medvetet eller omedvetet har börja tjäna? Eller tänker hela Sverige så dåligt som man numer verkar göra på UG och tycker att allt i den här skötseln med Panamadokumenten är bortom kritik och att Uppdrag granskning med sitt ”avslöjande” faktiskt gjort världen en tjänst ? Jag har väldigt svårt att se något värde i deras pseudoavslöjande och deras agerande mer än ett negativt. Jag tycker det pekar mot att UG deltar i en desinformationskampanj vars syfte är att sälja in bilden av att västvärlden har ett fungerande undersökande mediesystem och att alla stora skurkar i världen verkar vara sådana som har intressen som går emot Pax Americana med undantag av då blessyrerna på det nödvändiga bondeoffret David Cameron. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på hur man skall kunna se saken annorlunda?
Also, was zeigt auf, dass die Panama Papers eine gigantische westliche Desinformationskampagne sei?
- Der seltsame Stille und die nicht diskutierte Frage, wen hinter dem Hack steht? Weil keine Diskussion darüber entstanden ist, führt dass in Richtung zu Spekulationen über die fragwürdige Quelle . Da es klar wurde, dass das „Leak“ eigentlich ein Hack war könnte man sich dazu schließen dass das wahrscheinlichste Täter wäre ein Nachrichtendienst.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
2) Die Frage, warum sollte jemand, der die Welt in Bezug auf die Steuerumgehung zu ändern will, die gigantische Last von Informationen zu einer neoliberalen pro-amerikanischen Zeitung wie die Süddeutsche Zeitung geben. Warum nicht eher zu Wikileaks. Wer nicht ganz naiv ist hätte schon gewusst dass dies zu ”damage control” führen würde. Jetzt sind keine US-Politiker oder Persönlichkeiten des öffentlichen Lebens weder keine deutschen Persönlichkeiten des öffentlichen Lebens oder Politiker veröffentlicht worden.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
3) Experten meinen dass die extreme Menge an Informationen die gehackt wurde, führt zu einigen oder jemand mit extremer Leistungsfähigkeit. Der bekannte Internet-Guru John Mc Affe, der Mann hinter dem populären Anti-Virus Programm hat festgestellt:
”I think the biggest thing that is hiding there is that this is a smear campaign orchesterated by the US Government”
4 )Die Art und Weise die Informationen mit den Hinweis auf Staatsführer die Pax Americana entgegensteht behandelt worden ist, mit dem offensichtlichsten Beispiel von Putin. Da sein Name und Person in den Dokumenten nicht existent waren, wurde er trotzdem verdächtigt und skandalisiert.
http://time.com/4281652/panama-papers-companies-blacklisted-us-sanctions/
The US OCCRP can do good work, but for the US govt to directly fund the#PanamaPapers attack on Putin seriously undermines its integrity. Wikileaks
5) Die nicht diskutierte und fragwürdige pro-amerikanische Establishment Organisationen die die Koordination läuft weil Stefan Kornelius in der Süddeutschen die Informationen, ihnen gegeben hat – ICIJ, Center for Public Integrity, OCCRP. Die Sponsoren würden normalerweise für höchst verdächtig gehalten werden. The Ford Foundation Rockefeller , nicht zu erwähnen, dass der US-Regierung, die Arbeit direkt durch USAID fördert. OCCRP hält auch Mitglieder von Radio Free Europe
https://www.publicintegrity.org/about/our-work/supporters
https://www.occrp.org/en/panamapapers/overview/intro/
6) Die Koordination des Betriebs des Journalisten verantwortlich für die Außenpolitik der Süddeutschen Zeitung Stefan Kornelius, eine neoliberale , eine so genannte Transatlantiker, mit Verbindungen zur Elite wie militärische Establishment in Deutschland und in den USA
https://www.youtube.com/watch?v=5_c2-Yg5spU http://www.neopresse.com/medien/deutschlands-alpha-journalisten-nato-atlantische-initiative-bilderberg-und-co/
7) Die traurige Analyse der ”Dinge zu lernen” aus den Dokumenten von Stefan Kornelius:
Dass ”schlechte Zustände” ”schlechtes Geld” und ”schlechte Menschen” stehen in Opposition zu den demokratischen Gesellschaften , die für Transparenz mit freien Medien, stehen. http://www.sueddeutsche.de/politik/panama-papers-drei-politische-lehren-aus-den-panama-papers-1.2938465
8) Die ganze Propaganda, dass die Panama Papers ausgebreiten haben könnte sich durch eine sehr einfache und offensichtliche Tatsache widerlegt werden. Die größte Steueroase der Welt ist in den USA.
9) Die Steuerparadiese und die Steuerflucht der Reichen wurde von Pro elite, pro 1% Regierungen in den letzten drei Jahrzehnten nach Verwendungszweck zugelassen worden. Wir sollten uns nicht über Umleitungen von Elite-Medien befassen, sondern mit der rechtlichen und absichtlichen Übertragung des Reichtums von den Armen zu den Reichen. Die Staat des Schwedens und die Staat der USA haben Steuern für die Reichen in den USA und in Schweden auf einem historischen Tief gesetzt.
Wenn die Medien wollten, könnten sie sich mit den Themen beschäftigen, die die Welt in ein Paradies für die Reichen machen und ein Problem für den Rest von uns machen Dies erforderte , dass sie für die armen Völker der Welt treu waren und nicht für Washington arbeitete.
http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/oct/24/1percent-pay-tax-rate-80percent
Mainstreammedia verkar ha slutit upp bakom en av de största samordnade desinformationskampanjer som vi sett hittills har sett. Detta är mycket farligt och vi bör vara vaksamma för vad som kan hända I fortsättningen.
Så vad talar för att Panamadokumenten är en gigantisk väststyrd desinformationskampanj?
1)Den märkliga tystnad och ickediskussion kring frågan vem, eller snarare vilka som ”läckte dokumenten”. Frånvaron av diskussioner om detta fick omedelbart människor att börja spekulera om den tvivelaktiga källan. Eftersom det stod klart att läckan faktiskt var hackad information och inte ett insiderjobb så torde den mest sannolika boven i dramat vara en underrättelsetjänst, vilket få medier har varit villiga att skriva något om. Svenska Yle har dock påtalat märkligheterna.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
2) En fråga som bör ställas är varför skulle någon som vill förändra världens syn på skatteflykt ge den gigantiska mängden information till en nyliberal proamerikansk tidning som Süddeutsche Zeitung istället för att ge den till Wikileaks? Den som inte är helt naiv kunde ha gissat att denna överlämning skulle ha lett till skadekontroll och det resultat vi nu lever med: inga amerikanska politiker eller offentliga personer, inga tyska offentliga personer eller politiker har hängts ut i medierna.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
3) Den extrema mängd information som blev hackad pekar enligt dataexperter på någon eller några med extrem kapacitet. Den kända internetgurun John Mc Affe, mannen bakom den populära antivirusprogrammet säger t.ex..:
”I think the biggest thing that is hiding there is that this is a smear campaign orchesterated by the US Government”
4) Hur informationen har behandlas, dvs att medierna valde att peka ut icke västerländska ledare som motsätter sig PAX Americana där det mest uppenbara exemplet och det mest löjliga var utpekandet av Putin som en skurk anfört av de löjligaste av insinuationer då hans namn och person inte ens återfinns i dokumenten.
http://time.com/4281652/panama-papers-companies-blacklisted-us-sanctions/
The US OCCRP can do good work, but for the US govt to directly fund the#PanamaPapers attack on Putin seriously undermines its integrity. Wikileaks
5) Faktumet att få har ifrågasatt de tvivelaktiga proamerikanska organisationer som samordnat den gigantiska mediaoperationen. Stefan Kornelius på Süddeutsche Zeitung gav den enorma mängden hackad information till dessa organisationer – ICIJ, Center for Public Integrity och OCCRP. Organisationerna har sponsorer som normalt i alla fall från ett socialliberalt perspektiv anses som högst suspekta så som Ford Foundation, Rockefeller för att inte nämna att USA: s regering som sponsrar arbetet direkt via USAID. OCCRP har också medlemmar som jobbar för Radio Free Europe
6) Samordningen av operationen inleddes av den journalisten som är chef för utrikesjournalistiken på Süddeutsche Zeitung, Stefan Kornelius en känd nyliberal som I Tyskland kallas för “transatlantiker”, dvs. En USA-Nato vänligt sinnad person med anknytning till det militära etablissemanget i både Tyskland och USA
https://www.youtube.com/watch?v=5_c2-Yg5spU http://www.neopresse.com/medien/deutschlands-alpha-journalisten-nato-atlantische-initiative-bilderberg-und-co/
7) Den sorgliga analys av Stefan Kornelius på SZ : ”saker att lära”
Att ”dåliga stater, ” ”dåliga pengar” och ”dåliga individer” skapar en skurkordning i motsats till de demokratiska samhällen som står för insyn, fria medier som gör arbetet med undersökande journalistik för rättvisa och upplysning och som avslöjar sanningen för de västerländska medborgarna
8) Den anförda propaganda som riktar allt sökarljus från USA motsägs av det av mycket enkla och uppenbara fakta som ingen verkar vilja prata om: att det största skatteparadiset i världen ligger i USA http://www.bloomberg.com/news/articles/2016-01-27/the-world-s-favorite-new-tax-haven-is-the-united-states
9)Skatteparadisen och de rikas skattelättnader och den enorma ökningen av de rikas makt och inflytande över opinionen har avsiktligt tillåtits och understötts av pro-elit och pro- 1% regeringar i hela västvärlden under de senaste tre decennierna. Ofta påhejade av de elitmedier som nu deklarerar att de bryr sig så mycket om skattefusk, ja i alla fall om det finns rykten om skattefusk som fiender till USA kan smutskastas med. Elitmedia borde snarare koncentrera sig på den avsiktliga överföring av rikedom från de rika till de fattiga som som har lett till att den svenska staten och staten i USA idag har skatteintäkter som är på en historiskt låg nivå precis som i världen över. Om medierna ville kunde de engagera sig i de frågor som gör världen till ett paradis för rika och till ett problem för resten av oss.Detta krävde förstås att de var lojala med de fattiga folken världen över istället för med Washington.
http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/oct/24/1percent-pay-tax-rate-80percent
The mainstream media seems to have joined up behind one of the greatest coordinated disinformation campaigns that we seen so far. This is very dangerous and we should be aware for the future.
So what points to that the Panama papers is an gigantic western disinformation campaign?
1)The strange silence and not discussed issue who was behind the leak and the question who “leaked it” in the first place. The absence of discussions of this, immediately lead people in the direction to speculations of a dubious source. Since it became clear that the leak actually was a hack the most probable culprit would be an intelligence service.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
2)The question, why would someone that wants to change the world regarding tax avoidance give the gigantic load of information to a neoliberal pro-American News Paper as the Süddeutsche Zeitung instead of Wikileaks? Anyone not totally naive could have guessed that this handover would have lead to damage control and the result: no US politicians or public figures neither no German public figures or politicians has yet been made public.
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/08/var-ar-amerikanerna-i-panamadokumenten
3)The extreme amount of information that was hacked and the many emails according to Computer experts leads to some or someone with extreme capacity. The known internet Guru John Mc Affe, the man behind the popular Anti-virus programme stated:
”I think the biggest thing that is hiding there is that this is a smear campaign orchesterated by the US Government”
4)The way the information is dealt with pointing out state leaders that are opposed to PAX Americana with the most obvious example pointing to Putin as a crook on ridiculous grounds since his name and person were nonexistent in the documents
http://time.com/4281652/panama-papers-companies-blacklisted-us-sanctions/
The US OCCRP can do good work, but for the US govt to directly fund the#PanamaPapers attack on Putin seriously undermines its integrity. Wikileaks
5)The not discussed and dubious pro-American organizations founded 1997 that runs the coordination since Stefan Kornelius at Süddeutsche gave the information trove to them – ICIJ, Center for public integrity, OCCRP which have sponsors that normally in talking about greed , goes for highly suspect companies as The Ford Foundation , Rockefeller not mentioning that US Government sponsors the work directly through USAID. OCCRP also holds members of Radio Free Europe
https://www.publicintegrity.org/about/our-work/supporters
https://www.occrp.org/en/panamapapers/overview/intro/
6)The coordination of the operation of the journalist responsible for foreign politics at Süddeutsche Zeitung Stefan Kornelius a known neoliberal, called a transatlantic, an US-Nato friendly person with ties to elite military establishment in both Germany and the US
https://www.youtube.com/watch?v=5_c2-Yg5spU http://www.neopresse.com/medien/deutschlands-alpha-journalisten-nato-atlantische-initiative-bilderberg-und-co/
7)The sad analysis of the “things to learn” from the documents propagated by Stefan Kornelius , which is the narrative this orchestrated campaign was aiming at.
That “bad states” “bad money” and “bad individuals “run a rogue order opposed to the democratic societies that stands for and wants transparency with free media doing the work for justice and enlightenment disclosing the truth for the westerners. http://www.sueddeutsche.de/politik/panama-papers-drei-politische-lehren-aus-den-panama-papers-1.2938465
8)All the propaganda that the Panama papers had spread is contradicted by very simple and obvious fact that no-one seems to want to talk about: the biggest Tax haven in the world is situated in the US . http://www.bloomberg.com/news/articles/2016-01-27/the-world-s-favorite-new-tax-haven-is-the-united-states
9)The tax havens and the tax avoidance of the rich has been allowed by pro elite- pro 1% Government over the last three decades on purpose. We should not be concerned about diversions from Elite Media but rather with the legal and deliberate transfer of riches from the rich to the poor which as lead to that the swedish State nowadays as in the US collects taxes at a historic low, making the world a paradise for rich and a shortcoming for the rest of us. http://www.economist.com/news/special-report/21570840-nordic-countries-are-reinventing-their-model-capitalism-says-adrian
http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/oct/24/1percent-pay-tax-rate-80percent
”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.”
SOU 1999:88, sid 709.
”Jag har aldrig köpt att det var en missbrukare från Sollentuna som sköt vår statsminister. Delvis är det detta faktum som gjort att jag orkat jobba kvar under så lång tid.”
Lennart Gustafsson 64 år, veteran med 28 år i spaningsgruppen
Svenska folket fick nöja sig med Christer Pettersson. Ändå blir det uppenbart, när vi sätter oss in i saken, att ingen på allvar borde kunna tro att svaret på mordgåtan finns där.
Lars Borgnäs
Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättsstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dog i samband med mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi vill inte 30 år efter mordet på nytt utsättas för försök att aktivera Christer Pettersson-myten.
Det var många i landet som tappade hakan när Stefan Löfven på 30-årsdagen av mordet försökte återuppliva det sedan länge avsomnade teorierna om Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Vid en närmare inläsning kring Pettersson-spåret visar det sig att Löfven faller in i en socialdemokratisk tradition vilken Lars Borgnäs redan för fem år sedan kommenterade på följande sätt:
Hur kunde Olof Palmes kollegor, arbetskamrater och vänner stillatigande acceptera att inte allt gjordes for att hitta lösningen, att mordet förblev olöst? Och hur kunde vissa av dem tro – eller låtsas tro – att mordet var löst och att mördaren hette Christer Pettersson? Fanns det något som var viktigare än att få fram sanningen?
Vad Lisbeth Palme ansett sig ha sett i relation till övriga vittnen
Låt oss angripa frågorna kring Christer Pettersson-spåret metodiskt för att försöka visa på det oerhörda i Stefan Löfvens, Ulf Dahlstens och familjen Palmes och många i poliskårens anförda åsikt att mordet redan är uppklarat och att lösningen heter Christer Pettersson.
Det som framkommit av förhören strax efter mordet med det 20-tal vittnen från platsen är att ingen har sett mördarens ansikte, inte heller Lisbeth. I de tidiga förhören med Lisbeth Palme tyder allt på att hon bara har sett mördaren bakifrån. Lisbeths senare uppgift om att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. De 22 vittnen som finns på mordplatsen stöder inte Lisbeths signalement på mördaren. I de första förhören säger inte något av vittnena att mördaren skulle ha haft en haltande, linkande eller rullande gång. Mördarens sätt att springa beskrivs t.ex. som ”Ganska spänstigt”, eller ”Inte med en ung mans vighet”. Av de 22 vittnena säger med få undantag en övervägande majoritet att mördaren bar en trekvartslång rock
I förhören i direkt anslutning till morden väckte mördarens sätt att röra sig inga kommentarer om något avvikande. Senare, när medierna spekulerat i att gärningsmannen haltat, gått illa och liknande, började sådana uppgifter dyka upp i vittnesmålen. Tre år efter mordet förekom kommentarer åt det hållet från vittnen som i första skedet inte nämnt ett ord om det. Nio veckor efter mordet däremot säger Lisbeth själv enligt en promemoria som polisen upprättat:
”Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett ”spänstigt” vältränat intryck på henne.”
Det signalement på mördaren som Lisbeth lämnar vid de första förhören stämmer sedan inte med det som hon bl.a. lämnar i tingsrätten. Strax efter mordet verkar Lisbeth tro att det rör sig om flera personer som är inblandade. Att Lisbeth tror det var minst två personer sammansvurna skriver tidningen Expressen 1 mars 1986. Vidare tror Lisbeth att hennes man har fallit offer för en politisk konspiration. Hans Holmer skriver:
”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”
I samtal med Holmér nämner Lisbeth också en händelse med två mystiska män på Västerlånggatan som övervakat parets bostad en tid före mordet.
Polisens ”utredningsarbete” kring Christer Pettersson
I april 1986 inkom tre av varandra ”oberoende” tips avseende Christer Pettersson. Två av dessa föranleddes av likheten med två av polisens offentliggjorda spaningsbilder, den s k ”fantombilden” och den andra spaningsbilden på den sk. ”skuggan” vilken är olik den kända fantombilden. Tipsen mot Pettersson kom alltså från två personer varav den ena sade att han tycker Pettersson var lik ”fantombilden” och den andra personen tyckte att Pettersson var lik bilden på ”skuggan”. Spaningsbilderna är för övrigt kritiserade som ett av mordutredningens stora misstag. Den viktigaste av dessa bilder, ”fantombilden”, är dessutom gjord utifrån ett vittne som befann sig långt bort från mordplatsen och som ansåg att bilden till slut inte kom att likna hennes iakttagelser.
Det första tipset som kommer in om Pettersson är från den 9 april. Här är det likheten med bilden på ”Skuggan” som har fått uppgiftslämnaren att ta kontakt med polisen. En man som arbetade vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus uppger till polisen att han minns att Pettersson liknat ”Skuggan”.
Det andra uppslaget mot Pettersson var ett brev från en fånge på Hall som ansåg att Christer var ”en kopia på bilden på Palmes mördare”.I detta fallet anses mannen ha avsett att Pettersson liknade Fantombilden.
Det tredje ”spaningsuppslaget” är även detta från april 1986 men från ett senare datum, en kort samtalsanteckning från en polis som har talat talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. I anteckningen från samtalet står det bara att Pettersson satt på anstalten 1983 och att personen på kansliet minns att personen var ”fullkomligt galen”.
De två tidigare tipsen om Pettersson som kom in, klassades som högprioriterade av en kriminalkommissarie. Anledningen till att han fastnat för Pettersson för att han tycker att denne är en ”psykopat” och därför en ”bra typ”
I maj hålls det ett kort förhör med Pettersson. Där säger han att han varit inne i centrala Stockholm under mordkvällen och att han då befunnit sig på spelklubben Oxen från klockan 19 till strax efter 22. Sedan har han gått till Centralen och tagit pendeltåget hem till Rotebro.” Att polisen nöjde sig med det och inte kom att satsa några särskilda resurser på att knyta Pettersson till mordet utifrån det underlaget är väl knappast förvånande. Vad som är betydligt mer anmärkningsvärt skriver Wall, ”är att det visat sig omöjligt att hitta några legitima och begripliga skäl uppvisa ett stort och växande intresse för just Pettersson.” Granskingskommissionen slår även fast att det är svårt att se på vilken tidpunkt och med vilka skäl polisen börjar intressera sig för Christer Pettersson.
”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett ett substantiellt spår P blev ett substantiellt spår i utredningen.”
SOU 1999:88, sid 709.
Det är nämligen så att före Lisbeth Palmes utpekande av honom i december samma år finns det ingenting som ser ut att binda Pettersson till mordet.
Polisens försök att gräva fram komprometterande uppgifter mot Pettersson
Gunnar Wall tar i sin bok Konspiration Olof Palme fasta på att en poliskommissarie Thure Nässéns roll i fallet Christer Pettersson. Thure Nässén var en gammal bekant till nattklubben Oxens ägare, Sigge Cedergren. Det är kring spelklubben och med Christer Pettersson bekanta och fiender som ett scenario kommer byggas upp som polisen och åklagarna kommer att att använda sig av för att väcka åtal mot Pettersson. I Walls skildring av saken ter sig polisens arbete med Petterssonfallet närmast som en maffiaverksamhet där man genom påtryckningar pressar redan svaga socialt utsatta människor att säga komprometterande saker om Pettersson
Den 3 oktober talar Nässén med en kvinnlig missbrukare om ett besök hon gjort hemma hos Christer Pettersson en tid efter mordet.
5 oktober talar Nässén och en kollega med en kvinna som arbetat med kriminalvårdens frivårdsinsatser med ”Spinnarn”som är en av Petterssons bekanta. Spinnarn har aldrig varit på spelklubben Oxen och hittar inte dit. Men han känner Christer Pettersson och polisen frågar efter ”Spinnarns” relationer med Pettersson och den tillgång på vapen som skulle kunna finnas i deras kretsar.
Den 11 oktober. 1988, förhör Nässén en egenföretagare som är gammal bekant till ”Spinnarn”. Nässén inleder med att be företagaren att berätta om vad han själv gjorde under mordkvällen. Sedan börjar samtalet snart handla om Christer Pettersson, som vid ett tillfälle följt med ”Spinnarn” hem till företagaren. Förhöret leder inte till något matnyttigt för polisen angående Pettersson men redan nästa dag har det blivit annorlunda.
12 oktober. Dagen efter det första förhöret tar företagaren kontakt med Nässén och säger sig ha mer att berätta sedan någon ringt hem till honom och lämnat meddelandet att han ”inte ska springa omkring och snacka skit för då kommer hans hus att sprängas i luften”. Företagaren kommer inte i detta andra samtal med något substantiellt om Christer Pettersson men han har som Wall skriver, börjat visa sin goda vilja.
Den 14 december, när Pettersson anhållits, hörs företagaren en tredje gång och nu påstår han att han hört ”Spinnarn” säga att ”Christer hade pistolen som dödade Olof Palme hemma hos sig”
Den 13 oktober menar Gunnar Wall att kommissarien Nässén får ett ”riktigt napp” En kollega håller ett förhör med Sigge. I protokollet står det att Sigge har tagit initiativ till förhöret. Skälet är att han ”erinrat sig” saker. Tidningsskriverierna om den mystiske mannen utanför biografen Grand under mordkvällen har fått honom att börja fundera. Sigge säger att Pettersson har en otäck blick och säkert kan ha väckt uppmärksamhet. Han säger även att Pettersson har ”en mycket god vän som heter Lars Tingström, mera känd som ‘Bombmannen’”. Och ifall Tingström bett om det skulle Pettersson ”utan vidare mörda Palme”.
Gunnar Wall skriver att Christer Pettersson placeras utifrån detta underlag om än bara i form av en gissning, vid Grand. Polisen kom sedan att gå vidare med att försöka hitta vittnen som kan påstå att han synts vid biografen När Palmeåklagarna efter nederlaget i rätten lämnar in en resningsansökan , väljer de också att inkludera advokat Pelle Svenssons uppgifter om ett erkännande från den då avlidne Tingström om att denne inspirerat Pettersson till Palmemordet.
Spaningsarbetet hösten 1988
Polisen har under hösten 1988 dragit igång omfattande spaningar kring Christer Pettersson och hans telefon avlyssnas. Dessa spaningar leder ingenstans och Granskningskommissionen har sammanfattat saken på följande sätt:
”förväntningarna på ‘spåret Christer P’ inte var påfallande höga inom utredningen vid den tidpunkten”. När Lisbeth Palme senare pekade ut Pettersson var det därför en ”dramatisk vändpunkt”.
‘Helvete! Måns är borta!’
Alf Andersson poliskommissarie i Palmeutredningen berättar om ett tillfälle när man ringt och förhört en kvinnlig kamrat till Pettersson om Palmemordet. Polisen räknar med att kvinnan vid senare tillfälle kommer nämna saken på telefon för Christer Pettersson och eventuellt göra honom pressad. Alf Andersson berättar att Christer Pettersson inte reagerar alls utan säger : ‘Du vet väl ingenting om det’ och sedan utbrister : ‘Helvete! Måns är borta!’ Måns är Christer Petterssons katt. Alf Andersson berättar att Christer är mer oroad för katten än för att tjejen blivit förhörd om Palmemordet. Så han ställer inte en enda följdfråga till henne om vad polisen velat veta.
Att polisen och åklagarna gör ett ett dåligt nästintill komiskt arbete kring åtalet kring Christer Pettersson är de flesta människor som har någon inblick i saken såhär 30 år efteråt överens om. Att vanlig rättspraxis och rutiner är flagrant åsidosatta vid förhören med Lisbeth Palme är känt men det finns anklagelser av än värre art som riktats mot polisen.
Lillemor Östlin, författaren till Hinsehäxan hävdar att hon känner till möten mellan poliskommissarie Thure Nässén och Sigge Cedergren och några av dennes bekanta och där det sagts att de skulle få delar av belöningen för avgörande tips om Palmemordet ifall de pekade ut Christer Pettersson som gärningsman. På detta möte närvarade Sigge Cedergren, Harri Miekkalinna och Roger Östlund, som senare skulle bli åklagarvittnen i Palmemålet. Ännu en person som kallades ”Ove Gotland”, blev så upprörd över överläggningarna och berättade för Lillemor om vad han varit med om. Gunnar Wall har frågat Thure Nässén om saken som dementerar Lillemor Östlins påståenden och kallar dem ”rena fantasier”.
Christer Pettersson hade alibi
Det sensationella med åtalet mot Pettersson är att han hade alibi för tidpunkten vid mordet.
Kort tid före tingsrättegången sände TV3 säsongens sista avsnitt av debattprogrammet Diskutabelt med Robert Aschberg. I programmet tillfrågas Jan Guillou vad han tror om tingsrättens kommande dom :
”Vi kan säga ungefär följande att ingen människa kan dömas för ett allvarligt brott på grundval av några vittnesmål som går ut på att vederbörande kanske har varit på platsen. Den betydelse som de här vittnesmålen kan ha är bara om de kan fogas in i andra sammanhang, om de kombineras med teknisk bevisning av något slag eller om de leder till att den misstänkte faller till föga och erkänner och i sitt erkännande talar om var han har gömt mordvapnet och sånt där. Då börjar det likna någonting. Men det finns ingen som helst risk att någon skulle dömas för ett sånt här brott bara på några vittnesmål.”
Sedan frågar Aschberg Guillou om det finns risk för fällande dom i tingsrätten
”Nej. Och särskilt inte i det här fallet.”
Utpekandet tre år efter mordet.
Låt oss backa ett steg. När det sedan då blev dags för Lisbeth Palmes famösa utpekande av Christer Pettersson i december 1988 verkar det som hon kan ha förts bakom ljuset av polisen och åklagarna före utpekandet. Det är i alla fall en slutsats som är möjlig att dra av vad Lisbeth Palme senare sade i hovrätten:
”För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder.”
”Det visste jag före att det måste ha varit på det sättet. Det är ju själva ABC.”’
Även om Lisbeth som hon antydde i hovrätten kan ha trott att hon var polisen och åklagaren behjälplig med att peka ut en person som de redan hade mycket bevisning mot så var det tvärtom. Polisen hade innan Lisbeths utpekande ingenting på Christer Petterson. Gunnar Wall redogör i sin bok Konspiration Olof Palme för bevisläget mot Pettersson före Lisbeths ”utpekande”:
• han var dokumenterat våldsbenägen;
•han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;
•han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;
•och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.
Wall redogör för vad utredarna sedan spekulerade i :
•…och om han gjort det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;
•… och han hade kanske stannat kvar i stan till efter det att Bröderna Mozart slutade;
•… och han hade kanske tillgång till en revolver, oklart vilken i så fall och oklart hur han fått tag i den;
•… och det kunde ju hända att han i så fall sköt Olof Palme med den revolvern.
Gunnar Wall påpekar att en sådan ”indiciekedja” förstås inte räcker till ett åtal eftersom:
• De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till mordvapnet som för övrigt inte var hittat;
•de kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till något skjutvapen överhuvudtaget;
• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mor• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pett det (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);
• de kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet;
•de hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;
•de hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen eller på väg dit;
• de hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;
• de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;
•de kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;
• de kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30.”
Spaningsledaren Hans Ölvebro kommenterade själv saken på följande sätt:
”Om Lisbeth Palme inte pekat ut Christer Pettersson hade han säkert fått åka hem.”
Utpekandet vid vittneskonfrontationen bröt mot alla regler och det juridiska värdet är noll och intet.
Många är bekanta med hur det dubiösa utpekandet förberedes och byggdes upp i möten mellan åklagare och Lisbeth Palme där hon vid upprepade tillfällen fick privata föredragningar med åklagarna om hur arbetet med misstänkta förlöpte. Åklagaren Jörgen Almblad hade i oktober 1988 te.x. initierat både Mårten Palme och Lisbeth Palme i utredningen. Mårten erinrar sig att han och Lisbeth av Almblad före Lisbeths utpekande har fått information om tre eller fyra huvudmisstänkta: en smugglare, en jugoslav och en alkoholist bosatt i Sollentuna. Den andra åklagaren vid den tiden Solveig Riberdahl vittnade i hovrätten om att hon själv varit med när Lisbeth Palme bl.a. fått veta att utredarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort”
‘Men jag har väl för fan inte mördat Palme, det vet väl ni också’
Christer Pettersson kan för sitt liv inte förstå varför han brevledes kallas till polisstationen måndagen den 14 december då konfrontationen skall äga rum. Han har varit ute och ”härjat” över helgen och har ont i ett ben och ringer på morgonen och frågar om han inte kan komma vid ett senare tillfälle. Polisen är angelägen om att han skall komma just vid denna tidpunkt och väljer att erbjuda Pettersson skjuts med polisbil in till stationen. Av någon anledning har pressen blivit informerad om den kommande vittneskonfrontationen och är på plats för att ta bilder.
Egentligen är det två vittneskonfrontationer som sker den där dagen, en på polishuset där Lisbeth Palme inte befinner sig. Hon har vägrat komma dit och hon pekar istället ut Pettersson vid en privat visning i riksåklagarens lokaler i Gamla stan inte långt från sin lägenhet där hon tillsammans med åklagaren ser konfrontationen på video utan att Christer Petterssons advokat får närvara. Kravet har Lisbeth själv dikterat. Andra krav som Lisbeth ställer är att ingen bandupptagning skall ske och att samt att åklagarna inte får sitta så de kan iakttaga Lisbeths ansikte vid konfrontationen. Vidare får åklagarna inte löpande föra anteckningar medan hon kommenterar konfrontationen. Alla de kraven tillgodoses. När hon sett videobandet med konfrontationen säger hon den numer kända frasen : ”Det ser man väl vem som är alkoholist”
Den enda dokumentation som finns från konfrontationen är promemoria signerad av de båda åklagarna där de sammanfattar vad som skedde under visningen. och den är daterad den 26 januari 1989, sex veckor efter händelsen.
Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att ”det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. ”
När hon har sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.
Rättsligt sett är detta utpekande löjeväckande i och med att vittnet fått förhandsinformation av åklagarna om den misstänkte som hon skall peka ut – att han är alkoholist. Vidare har vi det omdiskuterade faktumet att de övriga personerna som omger Christer Pettersson avviker kraftigt från hur Christer Pettersson ser ut. De övriga uppställda bredvid Pettersson är elva anställda hos olika myndigheter.
Lisbeths vittnesmål är underkänt utifrån alla aspeketer
Lisbeth Palme har vägrat att som de andra vittnena att infinna sig i polishuset. Istället ges en privat visning efter stängningsdags i Riksåklagarens lokaler, där Lisbeth förbjuder Petterssons advokat att närvara. Lisbeth förbjuder även bandinspelning. Den enda dokumentationen om den märkliga vittneskonfrontationen med Lisbeth signeras av åklagare sex veckor efter konfrontationen vid ett andra tillfälle där Lisbeth ännu en gång tillåtits se på vittneskonfrontationen på video i riksåklagarens lokaler men nu bara med sekvensen med Pettersson på.
Förutom att utpekandet inte har något juridiskt värde har det heller ingen substans. Lisbeths minnesbild byggs genom åren upp i och med den information hon delges av åklagare och poliser. Vid de första förhören efter morden anger hon att hon inte har sett mördarens ansikte. Den senare tillkomna uppgiften som hon gett vid flera tillfällen gett – att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. Av alla dem som befann sig vid mordplatsen – de 22 mordplatsvittnena och Lisbeth – var det bara Lisbeth som pekade ut Christer Pettersson. Vidare fanns det ett vittne som väl kände till Christer Pettersson i och med att han bodde i samma område och som befann sig direkt i anslutning till mordplatsen som inte associerat mördarens utseende och rörelser till Christer Petterssons.Vittnet berättade detta i hovrätten. Vittnet var Lars J som befann sig i korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan när mordet skedde och som på nära håll såg den flyende mördaren. Den förste spaningsledaren i Palmeuttedningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oense om det mesta men båda hyste uppfattningen att den man Lisbeth senare trott vara gärningsmannen var vittnet Anders B. Han var klädd i en bullig täckjacka.
Utpekandet är inte bara juridiskt värdelöst och fullständigt substanslöst. Det är också utifrån utförandet moraliskt förkastligt. Lisbeth Palme har ej visat någon vilja att efterkomma rimliga krav på att vilja föra utredningen framåt. Hur kommer det sig att hon väljer att ställa krav på vittneskonfrontationen som åklagarna ha måst förklarat för henne kommer att underkänna värdet av densamma? Hur kommer det sig att åklagarna godkänner krav som gör vittneskonfrontationen ur juridisk synpunkt värdelös? Lisbeth Palmes agerande diskuterades av en av kommissionsutredningarna:
– Det måste ju innebära, sa kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger enligt kommissionens protokoll, att hon faktiskt sätter sitt integritetsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?
-Det tror jag att hon gör, sa Riberdahl. Det är min uppfattning att hon gör det.
Alibivittnena som trollades bort
Algot Å arbetade som vaktmästare vid Stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20. Var det sant innebar det att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.
Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebo. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Tiden stämde med aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49 och överensstämde med Christers uppgifter.
Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och även hans vittnesmål på avfärdades på liknande sätt.
I domarna anges en rad skäl till underkännandet av vittnesmålen. Det hela går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet på grund av att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.
Det parodiska i detta är att åklagarsidan egna huvudvittnen än mer är icke idealiska samhällsmedborgare, där flera är kriminella och missbrukare som dessutom som Gunnar Walls uppgifter talar för, är vittnen som övertalats av polisen att skalda historier om Pettersson. Dessutom har ju åklagarsidan stött sig på ett vittne som brutit alla normer kring sin vilja att avge vittnesmål och gå rätten till mötes, det vill säga Lisbeth Palme.
Gunnar Wall skriver :
Om tingsrätten ansåg att ett vittne som ville göra anspråk på trovärdighet måste visa prov på rationellt, samarbetsvilligt och socialt ansvarsfullt beteende i samband med rättegången borde det vara svårt att fästa någon obetingad tilltro till Lisbeth Palme.
Wilhelm Agrell gav redan hösten 1989 uttryck för sitt missnöje med rättens tolkningar. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet. Skrev han:
”Alibivittnena från Upplands Väsby och Rotebro kom inte fram som ett led i förundersökningen, men förundersökningen var desto effektivare när det gällde att med kort varsel mobilisera motvittnen som skulle styrka att alibivittnena mindes fel om tider och platser eller annars saknade trovärdighet. Motsvarande behandling vederfors inte de av åklagarsidan åberopade vittnena.”
I sin bok Konspirationen Olof Palme, utgiven 2015, sammanfattar Gunnar Wall turerna kring Christer Petterssonspåret på föjlande sätt:
På ett sätt har förstås processen mot Pettersson mest ett historiskt intresse även för den som anser att åtalet hade inslag av rättsövergrepp.
Han kunde då inte drömma om att socialdemokratin självt ett år senare på 30-årsdagen av mordet skulle väcka liv i det döda liket, Christer Pettersson-sagan.
Först ut är spindoktorn Ulf Dahlsten med en artikel några dagar före 30-årsdagen av mordet http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/och sedan kommer Stefan Löfvens skandalösa uttalande på årsdagen av mordet.http://www.dn.se/nyheter/politik/stefan-lofven-jag-tror-att-det-var-christer-pettersson-som-skot/ Förmodligen anade Daniel Suhonen vad som var på gång i det egna partiet och skyndade sig att långt före båda dessa herrar ge sin syn på mordet i Expressen.
http://www.expressen.se/kultur/daniel-suhonen-vi-mordade-olof-palme/
Trots att det borde finnas starka skäl för den svenska staten och inte minst för svensk socialdemokrati att försöka ta reda på den politiska bakgrunden till mordet har detta inte skett. Förmodligen är det här den politiska omläggningen kommer in. En omfattande debatt om 1980-talets politiska motsättningar skulle tydligt visa den ideologiska resa socialdemokratin gjort efter Palme. I praktiken står dagens svenska socialdemokrati närmare de krafter som önskade få bort honom 1986, än den politiska linje Olof Palme själv förde.
Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dött efter mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi borde nu börja arbeta för att häva lägga ned mordutredningen och därmed häva förundersökningssekrettessen. Detta skulle öppna för att alla handlingar kring mordet som nu är dolda.En ny generation jurister, utredare och historiker som med färska ögon kan föröska finna dels vad som har skett i statsapparaten under de här tre decennierna men också med största sannolikhet finna uppgifter om vem eller förmodligen vilka som konspirerade mot Olof Palme. Om det är nåt som kunde få några som har information i anslutning till mördaren att träda fram är det vetskapen om straffrihet för egen räkning. http://www.aftonbladet.se/debatt/article22316574.ab
Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den ”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige.”
Om medierna och allmänheten är verkställande juridiska instanser i konungariket Sverige så är saken redan avklarad. Assange har redan blivit karaktärsmördad och den domen har avkunnats från en enig mediakör från höger till vänster. Inte minst har systemkritiska vänstertidningar som t.ex. ETC skyndat till statens och landets rättsvårdande myndigheters försvar. ETC:s agerande illustrerar vilken särskild enögdhet som dominerat landet i den här frågan.
Länge vinklades historien som att Assange höll sig undan den svenska rättsvisan och flydde från anklagelser som han förmodligen var skyldig till – varför skulle han annars hålla sig utom räckhåll från den svenska rättvisan? Argumentationen fördes efter linjen att det svenska rättsväsendet inte kunde göra avsteg från sina orubbliga principer om att förundersökningsintervjun som åklagaren behövde för att överhuvudtaget kunna starta utredningen måste ske i Sverige. Och eftersom alla i Sverige är lika inför lagen så kunde inga undantag göras för Assange.
Naturligtvis var detta en löjeväckande argumentation redan vid den tidpunkt när den tagit över varje spalt och varje röst i medierna. Helt enkelt av den anledningen att Assange fruktar att överlämnas till USA för åtal som kan ge ett decennielångt fängelsestraff och detta för att den organisation han företrädde har försett världens medborgare med information om hur deras stater begår allvarliga brott och därigenom naturligtvis blivit mest ovän med USA eftersom det är det land som internationellt gör sig skyldigt till flest brott mot de lagar som FN:s konventioner för mänskliga rättigheter och folkrätten anger. I USA har akademiker och politiker i olika TV-program uttalat att de vill se Assange mördad. Sverige har hårdnackat sagt att de inte kan ge garantier för att inte utlämna Assange till USA. Argumenten som har presenterats för detta är att…ja här sviktar minnet – att det skulle var ministerstyre? Hursomhelst, är poängen att Assange hade goda skäl att inte inställa sig till förhör i Sverige som inte hade ett dugg med den pågående förundersökningen om sexbrott att göra utan handlade om hans rättmätiga oro kring den svenska statens förhållande till utlämning till USA.
I den allmänna meningen om den går att utläsa från de iakttagelser man gör privat sammanvägt med det som har synts i medierna så köpte en helt övervägande majoritet av svenskarna åklagarnas linje. Det fanns avvikande röster såsom Folkpartiets talesman i rättsfrågor Johan Pehrson som i TV-programmet Agenda menade att Assangefallet var speciellt och att åklagaren borde ta ärendet vidare och ”vända på alla stenar” för att börja inleda processen. För denna avvikelse från den sanktionerade statsnormen tillrättavisades han av riksåklagaren: ”Det strider mot den grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige,” sade riksåklagaren Anders Perklev i pressen.
Riksåklagaren Anders Perklev har däremot genom åren aldrig sett någon anledning att kritisera Sveriges dåvarande statsminister, Fredrik Reinfeldt för uttalandet som gick ut via TT:”Låt oss inte glömma bort vad som riskeras här. Det är ju rätten för kvinnor att få prövat huruvida det har varit ett övergrepp som de har varit utsatta för.” eller för den delen uttalande från socialminister Göran Hägglund om att Assange är en ”fegis”, ”verkar vara en ynklig stackare”. Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom att ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige”
Den 28 oktober 2014 läser svenskarna i Expressen att den brittiska regeringen gärna ser att den svenska åklagaren kommer till London: ”Välkomnar Ny för förhör i London”. Som av en tillfällighet meddelar Hovrätten, den 20 november samma år i ett tillkännagivande på sin hemsida att undersökningen stannat upp och anmodar åklagaren att påskynda ärendet på andra vägar än hitintills: ”Hovrätten konstaterar emellertid att utredningen om brottsmisstankarna har stannat upp och anser att åklagarnas underlåtenhet att pröva alternativa vägar inte stämmer överens med deras skyldighet att – i alla berördas intresse – driva förundersökningen framåt.” I pressen kan man även läsa att Hovrätten inte utesluter förhör i London. En representant för rätten svarar vid ett senare tillfälle på en fråga om hur utredningen skall kunna gå vidare:
TT: Vad menas med alternativa vägar?
-Det avgör åklagaren. Ett sätt vore ju att förhöra honom i London.
Den ansvarige åklagaren gör sedan inte så mycket överhuvudtaget fram tills 13 mars i år 2015 då hon meddelar i ett pressmeddelande att hon har för avsikt att åka till London för förhör. Då har det gått nästan fyra månader sedan hovrättens anmodan att föra ärendet vidare. En av anledningarna till att hon säger att hon ändrat sig är att det börjar bli bråttom. Tre fjärdedelar av anklagelserna mot Assange riskerar att preskriberas i mitten av augusti i år. I mitten av juni påstås det från svenskt håll att Sverige har skickat personal till London men att den inte har släppts in på Ecuadors ambassad. Vidare sägs det att ”vi var ju inte precis där och knackade på dörren” men vi fick inga garantier för att bli insläppta. Sedan tar den svenska delegationen flyget hem. Tidningen The Guardian hävdar att de svenska myndigheterna säger att det är semestertider och att åklagarmyndigheten har svårt att driva ärendet på grund av detta, vilket naturligtvis senare förnekas. Den som kom på den ursäkten om den nu var sann, kan inte ha fått mycket mediaträning. Den svenska åklagarmyndigheten invecklar sig sedan i ett ordkrig med Ecuadors ambassad om vem som har sagt vad och vem som har gjort fel ända fram tills preskriptionstiden för ärendena löpte ut i mitten av augusti i år. Efter detta skyndar sedan den brittiska regeringen till statens Sveriges försvar och skyller ärendets förhalning på Ecuadors beslut att ge asyl till Assange som därmed uppenbarligen endast har lämnat den brittiska regeringen med valet att under fyra års tid investera 12 miljoner pund i att se till att Assange förblir instängd på denna ambassad. Naturligtvis har Storbritannien inte heller kunnat lämna några garantier för att inte utlämna Assange till USA.
Rättsfallet Assange är drivet av politiska agendor. Inte minst har Sveriges tyngsta argument att landets lagar och praxis inte tillät förhör utomlands just i dagarna pulverviserats i och med nyhetsorganisationens the Hazel Press news organization genom en sk FOI-ansökan – Freedom of Information request – en lagframställan om att få ut information från myndigheterna i Storbritannien, lyckats få ut uppgifterna att Sverige sedan 2010 har intervjuat 44 personer i Storbritannien, medan man sagt att detta var omöjligt i Assanges fall.
Den svenska åklagarmyndigheten har således bevisats att just göra avsteg från svensk rättspraxis till Assanges nackdel. Den svenska officiella linjen har varit att det här rättsfallet aldrig har handlat om något annat än kvinnornas rätt att få sitt ärende prövat. Frågan är snarare om ärendet någonsin handlat om påstådda sexförbrytelser mot Assange. Från början ville inte ens de båda kvinnorna anklaga Assange för något brott och den anmälan som den poliskvinna upprättade, som för övrigt var bekant med en av de båda kvinnorna, ledde först till att åtalet lades ned av åklagaren Eva Finné för att sedan öppnas av den nuvarande åklagaren Marianne Ny på grunder som aldrig har angetts. Svenskarna har all anledning att fråga sig vad den här historien har handlat om. Vill det sig illa kan farsen fortsätta fem år till då den svenska statens allvarligaste misstanke mot Assange gäller den om våldtäkt och den avskrivs först om fem år. Assanges akvokat Carey Shenkman har gett en möjlig förklaring om vad ärendet egentligen har handlat om:
”And after all these years that Assange has been detained you have to ask yourself what this case is actually about – it is about the United States.”
Vi kanske skulle våga prata om det?
Retrogradera inleder idag en artikelserie som kommer att behandla hur västvärldens medborgare förs bakom ljuset av makthavarna i frågan om det så så kallade kriget mot terrorismen. I den inledande prologen används Platons gottliknelse för att tydliggöra medborgarnas belägenhet.
Skuggbilderna är vår verklighet.
Igår var det Boko Haram och kidnappade skolflickor. Just nu är det IS/Isis/ISIL. I förgår var det al-Qaida och Usama bin Laden. Vad kommer härnäst?
Kriget mot terrorismen är ett krig mot skuggbilder. När antalet frågetecken och motsägelser börjar hopa sig kring de skådespel som för tillfället arrangeras på grottväggarna och de fastkedjade nere i grotttan börjar viska sinsemellan att det här stämmer ju inte! uppförs genast nya fruktansvärda projektioner på väggarna som ersättning. Bilderna som visas upp kompletteras gärna med vittnesmål och utlåtande från talesmän och taleskvinnor från vederhäftiga organisationer och myndigheter som när det kommer till kritan visar sig ha investerat sitt omdöme och organisationernas trovärdighetskapital i djupa felaktigheter. Således meddelar en person inom FN den 13:e augusti att yazidierna på berget Sinjar riskerar, ett av Isis planerat folkmord, inom loppet av timmar:
”Uppemot 30 000 flyktingar i Sinjarbergen i norra Irak riskerar att utsättas för ”massiva grymheter och ett möjligt folkmord inom dagar eller timmar”, uppger FN:s minoritetsexpert Rita Izsák.
”Alla möjliga åtgärder måste tas för att undvika massiva grymheter och möjligt folkmord inom dagar eller timmar. Civila måste skyddas på marken och förflyttas från extrem fara”, uppger hon i ett pressmeddelande”.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19356009.ab
Lägligt nog kommer detta uttalande bara timmar innan USA återigen skall sätta in trupper tusentals mil från hemlandet i det godas namn i en sk. räddningsaktion. När trupperna når berget Sinjar-en följetong i medierna veckorna innan-så visar det sig att det inte finns några nödställda yazidier där att undsätta:
”Rescue mission for Yazidis on Iraq’s Mount Sinjar appears unnecessary, Pentagon says”
En journalist på SVT har samma dag som Pentagon klargör att det inte finns några yazidier kvar på berget, vågat riskera hela sin trovärdighet i ett så absurt uttalande som:
– Jihadisterna lurar ner de utsvultna människorna från berget genom att säga att det ska få mat och sedan kidnappar de kvinnorna och våldtar dem eller säljer dem som slavar, säger SVT:s korrespondent Susan Ritzén.
SVT 2014-08-13 http://www.svt.se/nyheter/varlden/hans-kusiner-kidnappades-av-isis
Detta dristar sig SVT-journalisten att häva ur sig utan att ha några trovärdiga källor eller kunna referera till något annat än lösa vittnesmål från någon som säger sig ha fått sin kusin kidnappad av Isis. Har Susan Ritzén bevittnat dessa påstådda ohyggligheter själv, med egna ögon? -Icke. men hon talar som ett sanningsvittne utifrån uppgifter från någon som påstår sig ha fått sin kusin kidnappad av ISIS. Varför?
Ett sådant agerande från en journalist är svårt att förklara men eftersom ingen annan av de som har betalt att kommentera skuggbilderna på grottans väggar-alltså journalisterna -kommer kräva ansvar av reportern i frågan och förmodligen reportern själv är medveten om detta så vet hon att den här den typen spridande av obekräftade ohyggligheter om den påstådda organisationen Isis, är helt riskfritt och naturligtvis helt i USA:s intresse för att skapa legitimitet kring sin påstådda räddningsaktion.
Västvärldens medborgare är gisslan nere i grottan, frivilligt eller mot sin vilja, ändå fastkedjade vid det enda som går att bevittna där, skuggspelen. Ändå behövde människorna inte vara förtappade därnere om det inte vore så att de valde att acceptera sin lott som publik till dem som regisserar projektionerna. Likgiltigheten för bildernas anknytning till verkligheten behövde inte vara det som gällde som norm. Människorna skulle inte behöva uppmuntra varandra i hållningen att det där kan vi inte veta något om. Vårt förnuft räcker inte till för att bedöma om skuggspelen avspeglar någon verklighet eller inte. De behövde inte säga att detta kan bara skuggmakarna själva och de som är betalda för att kommentera skuggorna avgöra. De skulle inte behöva lämna ifrån sig möjligheten att bedöma vad som händer i världen till makthavarnas journalister och sk. terroristexperter. De skulle inte behöva minimera sin roll till slavens. De skulle kunna kräva att få se en bit av verkligheten. De skulle kunna kräva att själva få producera något vackrare på väggarna och inte minst skulle de kunna kräva att de någon gång fick lämna grottan och själva vistas däruppe i den värld varifrån projektionerna härstammade.Det vore väl spännande att se om det där alls fanns någon överensstämmelse mellan makthavarnas bilder och verkligheten? Eller är livet och distraktionerna därnere i grottan i sig så underhållande att det kan få vara hur som helst med verkligheten?
Fortsättning följer
