RT sänder just nu live från Paris. På paradgatan Champs Elysées syntes i princip tidigare bara militärer och polis under den traditionella paraden. Den statliga Franceinfos sändare talade om ett enormt säkerhetspådrag bestående av polisen, gendarmerna och kravallpolisen och civilklädd polis. Ett femtiotal demonstranter utan gul väst lyckades dock skandera Macron avgå innanför avspärrningarna när presidenten passerade dem.
I klungan som buade ut presidenten fanns Eric Drouet, en av gula västarnas ledare som genast greps av infiltrerad polis och fördes bort.Tidigare under dagen hade redan andra ledare för rörelsen arresterats i närheten av Champs Elysées.
Premiärministern Édouard Philippe fick frågan av BFMTV vad han ansåg om de demonstranter som ropat Macron avgå:
-Jag hörde ingenting sade han. Sedan sade han att det var en fin parad. -Vår armé är beredd att försvara våra intressen och sedan hoppades han på ett europeiskt samarbete med en suverän europeisk armé.
RT:s livesändning visar demonstranter som parafraserar temat till stormtrupperna från Star wars när de ser kravallpolisen som försöker hindra dem att nå Champs Elysées.
Här finns länkar till vad som händer/ har hänt i Paris under dagen…
VIDEO. ”Macron avgå !” : Rebublikens Presidentet utbuad vid nationaldagsparadens början [Franceinfo]
Eric Drouet [en av ledarna för gula västarna] utdragen ur publiken vid paraden.
Tre av gula västarnas huvudfigurer arresterade vid les-champs
Polis förlorar omdömet vid 14 juli-firandet
14 juli: de ”gula västarna” Maxime Nicolle och Jerome Rodriguez placerades i förvar
Eric Drouet, en av rörelsens figurer, avvisades också av polisen.
dav
”Att de som demonstrerat med gula västar är vanligt folk är rent bullshit”
I en avslöjande intervju i New Yorker den 24 juni framträder en trotsig och pånyttfött. självgod, självsäker och arrogant fransk president. De franska reaktionerna på intervjun är att presidenten är tillbaka i den stil som gjort honom omtalad som känslolös, tondöv och arrogant. ”Att de som demonstrerar med gula västarna är vanligt folk är rent bullshit” blir rubrik i flera framträdande tidningar och politiska veckotidningar i Frankrike. Det andra påståendet att ”Gula västarna är en rörelse som präglas av ett anmärkningsvärt våld blir rubrik i bl.a. Le Parsien. Det noteras att det mea culpa som presidenten tycktes framföra i Schweiz den 11 juni numer är som bortblåst. På frågan från journalisten i New Yorker om FN:s och EU-kritik av polisvåldet och repressionen svarar presidenten kvickt att ”ordningsmakten har haft göra med en rörelse präglad av en sällsynt våldsamhet och att det är märkligt att människor dels anklagar oss för släpphänthet och klagar över att demonstranter blir skadade i processen att upprätthålla ordningen.”
Att presidenten fortfarande håller fast vid sina uttalande i fallet Genviève Legay är också ett framträdande tema i fransk press. Den 23 mars gör en framryckande styrka kravallpoliser en rusning mot den 73-åriga kvinnliga demonstranten Genviève Legay som faller på ett torg i Nice i en zon i centrala Nice där polisen har etablerat ett tillfälligt demonstrationsförbud. Att Genviève Legay hamnar på marken med skallfrakturer och brutna revben är enligt Macron och åklagaren i Nice en olycka. Ingen polis har varit i kontakt med kvinnan, så den officiella versionen. Redan initialt från de första bilderna av händelsen känns denna tolkning mycket märklig. Presidenten drog sig inte heller för att hälsa till Legay på sjukbädden: att sköra personer inte bör uppehålla sig på av staten förbjudna demonstrationszoner och att Legay kanske nu blivit mera vis och klokare av det som inträffade. I fransk media blir detta uttalande starkt kritiserat och presidentens kommentar analyseras som ännu en i raden av dennes s.k. misslyckade ”små fraser” som han har gjort sig ökänd för. Även till exempel The Guardian uppmärksammar Macrons blunder: ”Macron under fire for ‘patronising’ injured gilets jaunes protester. French president tells 73-year-old woman, whose skull was fractured, she is ‘fragile’. I svensk media som mest har ekat Macronregeringens beskrivning av de gula västarna passerar följaktligen skandalen obemärkt.
I New Yorker får Macron frågan om vad han tänkte när han fällde kommentaren i mars. ”Att gå i zonen som var förbjuden var galet. Hon skulle inte ut och handla. I dessa hårda tider för våra polismän skall hon inte vara där hon var. Det är sunt förnuft. Å ena sidan anklagar oss människor för att vara slapphänta, å ena sidan kallar de oss auktoritära när människor råkar bli skadade.”
Då skall man veta att när presidenten i New Yorker den 24 juni uttalar detta så har det uppdagats att en polis medvetet har knuffat den 73-åriga kvinnan. Detta framkom efter att Mediapart visat på filmer som visade detta. En polisman har också erkänt det medvetna knuffande men påstår sig trott ha fällt omkull en man. Åklagaren i Nice har ombetts förklara sina initiala uttalanden om att ingen kontakt mellan polis och kvinnan förekommit, vilket också ekades av Macron själv initialt. Det har också avslöjats att den poliskommissarie som var operativ- och ordergivande chef vid tillfället var en vän med den polis som var satt på att utreda hur demonstranter hade skadats. Sist men inte minst har det framkommit att gendarmerna som tillsammans med kravallpolisen varit kommenderade i Nice vägrat lyda order och skrev i sin polisrapport att polisrusningen mot demonstranterna var ”oproportionerlig” och skedde mot en fredlig och ”lugn skara demonstranter”. När intervjun i New Yorker publiceras den 24 juni har ytterligare en demonstrationsakt av gula västarna genomförts den 22 juni, den 32: andra i ordningen. Som vid varje akt har videor publicerats med nya scener som uppenbarar polisvåld: ”En video blir viral. Polisman slår demonstrant med batong”. En man med en hund i koppel i Bourdeaux grips, ett förlopp som är filmat och publiceras i Sud Oeust. En man i röd t-shirt med sin hund i koppel stöts med sköldar och tvingas ned på backen av polisstyrka och grips för ordningsstörande. Och på en parkeringsplats i Charleville-Mézière slängs en ensam man omsvärmad av en polisstyrka upp på motorhuven på en bil. David Corman, generalsekreterare för de Gröna i Frankrike [EELV] som fick 13,5% av rösterna i EU-valet citeras i Huffington Post i anslutning till händelsen i Marseille:
”Att tro att detta multiplicerande av orättfärdiga ingripanden kan fortsätta utan att de påverkar det sociala klimatet och den demokratiska hälsan i landet är ett fatalt misstag. Regeringen måste förstå att detta oproportionerliga våld skadar republiken.”
Macron , den franska inrikesministern och hela regeringen och den franska polisiära internutredningsmyndighten har fortsatt vad nu alltfler medier uppmärksammat som mantraliknande förnekande av polisvåld och repression. Le Monde citerar presidenten den 8 mars i sin ”stora debatt” då han säger:
”Vi talar inte om ”repression” eller ”polisvåld”, dessa ord är oacceptabla för en rättsstat.”
Den franska Macronstatens argumentationslinje om att Frankrike är en rättsstat och därför förekommer inte polisvåld eller repression imponerade föga på FN:s högkommissarie Michelle Bachelet som i en rapport om polisvåld publicerad och rapporterad den 6 mars i år satte Frankrike på samma lista som Sudan och Haiti. I en kommentar till den franska statens hållning sade högkommissarien att den franska regeringen hellre borde lära sig att svara på frågor än att hålla fast vid tomt prat.
Redan i december förra året riktade franska Amnesty kritik om repression och polisvåld, detta har följts av EU och kritik från FN och så tidigt som i januari publicerar Le Monde en intervju med den i Frankrike kända och på polisvåld specialiserade frilansjournalisten David Dufresne : ”Vi nu befinner oss i ett tillstånd förnekelse av våldet från statens sida”.
Och i skrivandes stund har just Greta Thunberg fördömt den franska polisens våld då den i lördags ingrep mot en Extinctinon Rebellion-manifestation genom att gå omkring och avmätt spruta pepparsprej i ögonen på de passivt sittande demonstranterna och sedan släpa bort dem dragandes längs med backen. Våld som jämfört mot det som riktas mot gula västarna får anses som milt. Här är det inte fråga om människor som skjuts i ögonen, eller får händer bortsprängda av granater, eller slås i huvudet med batong.
Inrikesministern Castaner som av gula västarna kallas för ”diktatorn” har aldrig känt sig manad att ifrågasätta några av de bisarrt våldsamma ingripandena mot gula västarna men känner trycket att beordra en utredning om varför polisen använder tårgas mot de passiva Extincion rebellion-aktivisterna men säger i en kommentar att detta var ”väldigt radikala” demonstranter (vad det nu skall betyda) och landets nuvarande miljöminister, som efterträtt den avhoppade mycket populära Hulot som lämnade regeringen då han ansåg att regeringen inte hade någon miljöpolitik, säger att han har sett bilderna och menar att polisen gjorde rätt. Frankrike verkar alltså slå in på den auktoritära linjen i sitt bemötande även av de demonstranter som reagerar på världens klimatkris. I en förklaring till det våldsamma ingripandet sägs det att polisen var tvungen att agera eftersom demonstranterna hindrade trafiken att cirkulera, vilket man kan tycka i sammanhanget är ett lustigt uttalande. Även om Macron och den franska regeringen inte utåt är lika lättsinnig som den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson som enligt en artikel i Aftonbladet visar upp ett försvar för fullständig passivitet i åtgärder mot den globala uppvärmningen med motiveringen ”att det kostar en massa pengar” så har den franska regeringen under Macron exakt samma inställning i praktiken. Dagarna efter New Yorker-intervjun gått i tryck så publicerar statens, av Macron instiftade oberoende myndighet, Haut Conseil pour le climat, en rapport som konstaterar att Frankrike missar sina miljömål och att på långa vägar inte tillräckligt mycket görs för klimatet. En Odoxa-undersökning 25 juni visar att 78% av befolkningen menar att regeringen under Macron inte gör tillräckligt mycket för att värna deras livsmiljö. I en Opinionway-undersökning säger 72% att de vill att regeringen skall förklara nödläge för klimatet. Och 86% anser i Odoxa-undersökningen att de är oroade för miljön och klimatet. Macron själv anser dock att det viktiga är att gå vidare med sina sk. reformer för att öka tillväxt och sysselsättningen. Presidentens reformer i akt 2 aviserad i juni består bl.a. försämringar i arbetslöshetsersättningen och försämringar av pensioner. Macron säger i New Yorker att om han skall ha någon framtid efter 2022 vid tiden för nästa val måste han vara ”effektiv med att vinna medelklassen”. Det mandat han nu regerar landet med är blott lägre än 20% av landets totala antal registrerade väljare, då mer än hälften av fransmännen inte röstade i parlamentsvalet 2017. Frankrikes vallagar kan på en sådan liten del av de röstberättigade skapa majoritet i parlamentet. 2022 kommer förmodligen Macron vara historia och förmodligen bryr han sig inte ett dugg om detta om att bli omvald. Macrons intresse för politik bottnar i att utföra de tjänster han gör åt de intressegrupper och affärsmän som skapat hans karriär. Vilka dessa människor är framgår tydligt i New Yorker-artikeln. En fråga som aldrig ställs i artikeln är vad Macrons politik har att erbjuda det stora flertalet fransmän som hatar hans politik – vad en man som Macron har att erbjuda ett folk som oroar sig för skenande sociala klyftor och skenande koldioxidutsläpp. Svaret hade blivit ingenting. Och ingenting måste säljas in som någonting. Härföraren av den autistiska medelklassens mitt kan inte visas upp naken. Han måste framställas som ”progressiv” reformator som har möjlighet att vinna medelklassen för sitt nyliberala program. Även om Macron lyckas behålla den 20-30% starka autistiska medelklassen för ett sådant program så kan knappast en regering som förordar låt gå kapitalism lugna den större delen av folket att sitta still i båten när ojämlikheten fortsätter att skena och värmeböljorna och skogsbränderna blir allt envisare och vid nästa finanskrasch, vad skulle en sån regering ha för verktyg att laga samhället? Autismen lever ännu en tid men den kommer inte ha någon framtid.
Vill ”vanligt folk” ha det samhälle som fallet Zineb Redouane gör möjligt att se?
I den i fransk media mycket uppmärksammade intervjun i New Yorker utbrast Macron: ”Att det är vanligt folk som protesterar med gula västarna är rent bullshit.” I artikeln försvarade Macron även sina tidigare mycket kritiserade positioner i fallet Genviève Legay [Se. Retrogradera, 2019-07-12]
I Fallet Zineb Redouane har under de senaste veckorna på nytt ett samgående ”avslöjats” mellan åklagare, statsmakt, polisens internutredningsenhet [IPGN] och media. Fallet Zineb Redouane har likheter med Fallet Genviève Legay. I båda fallen bedyrade åklagare direkt polisens oskuld. Statsmakten vägrade redovisa kända fakta öppet och en intern polisutredningsenhet utför inte sitt arbete ordentligt från början. Etablerade medier fortsatte att uppvisa en konsekvent oförmåga att gå till botten med uppgifter som pekar på olagligt /amoraliskt/osant agerande från representanter för den franska statsapparaten. Små oberoende medier har fått göra jobbet med den undersökande journalistiken och deras avslöjanden behandlas sedan motvilligt eller neutralt i etablerade medier som möjliga polisiära och rättsliga missförhållanden utan att de stora medierna tar över stafettpinnen för att driva på och försöka påverka statens vilja att ta fatt i utredningarna kring dess eget maktmissbruk.
I den borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning måste man för att ha blivit nedknuffad på gatan av polis på så sätt att man ådrar sig skallfrakturer och brutna revben ha gjort sig skyldig till något rejält som våld mot polis eller annan gravt hotande handling riktat mot att undergräva grunden för samhället. Polis kommer inte och springer omkull dig om inget allvarligt står på spel. Att du som 73-årig kvinna [Genviève Legay] står på ett torg ihop med något 50-tal andra människor och demonstrerar mot att din demonstrationsrätt har berövats dig är inte tillräckligt skäl för att en polisman skall knuffa en gammal kvinna till backen. I den borgerliga medelklassmänniskans idévärld existerar inte statlig repression i demokratier och om det mot förmodan tycks manifestera sig ändå så måste det fördömas. Denna normala borgerliga rättsuppfattning var också den som Gendarmeriet tycktes praktisera när det i sin rapport om omkullvältandet av Genviève Legay om sina kollegor i kravallpolisen skrev: ”Polisrusning mot folksamling-omotiverad och oproportionerlig”
Det är inte heller troligt att i den normala borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning ingår att polisen siktar upp mot en kvinna i åldern över de åttio på fjärde våningen i en privat bostad och skjuter en tårgasgranat i ansiktet på henne så att hon senare avlider i sviterna och att detta detta förfarande direkt intygas av åklagare som en olycka. Den normale borgerlige medelklassmänniskan tycker inte heller det är gängse att polisen sedan inte samarbetar med internutredningen och att internutredningen och åklagare och regering och medier sedan väljer att tiga ihjäl saken.
Den normale borgerlige medelklassmänniskan anser inte heller att det är brukligt eller möjligt att efter sju månader då de mest flagranta missförhållanden i saken uppdagas av alternativa medier som Le Media, Mediapart och Den fjättrande ankan att då etablerade medier och samhällets institutioner fortsätter att visa passivitet eller ovilja att få fram visshet, rättvisa och sanningen om hur en 80-årig kvinna olagligen kan skjutas till döds av polis.
I den normale borgerlige medelklassmänniskans rättsuppfattning fungerar polis-åklagare – polisens internutredningsenhet- regering-stat och medier oberoende av varandra och demokratins uppbyggnad i rättsstat med friska, dugliga, oförvitliga, moraliska medelklassmänniskor gör att samhällets och statens lagar efterlevs. Särskilt viktigt i en demokrati är fria medier som övervakar att makten och staten inte uppträder tyranniskt, omoraliskt eller olagligt gentemot sina medborgare. Men vad händer med den borgerliga medelklassmänniskans normala rättsuppfattning när den i verkligheten visar sig vara en chimär? När verkligheten självt raserar bilden av hur saker var tänkta att förhålla sig? Hur reagerar den normala borgerliga medelklassmänniskan när dennes rättspatos just avkläs allt sitt patos, må det vara i åklagarens, polisens internsutrednings-förordnad, polischefens, eller mediemänniskans själ där rättskänslan inte finner sig när den behövs som mest. Reagerar då den normale medelklassmänniskan med självrannsakan och med ett ifrågasättande av omkringliggande instanser, institutioner, och med en förödande självkritik och uppvaknande? Eller är det troligare att denne reagerar som den kände redaktören Jean- Michel Aphatie på Europe 1 med stingslighet och harm över att bli påkommen med passivitet i frågor som rör statligt och maktutövande myndigheters maktmissbruk.
I en artikel i Liberation -Apathie et la Mort de Zineb Redouane- refererar Liberation-journalisten Daniel Schneidermann till en debatt mellan bloggaren Olivier Berruye och den kände redaktören och journalisten Jean- Michel Aphatie på Europe 1. Schneidermann på Liberation gör sig lustig över Apathies upprördhet när denne går i attack mot Berruye och slår ifrån sig med orden: ”Så du menar att om jag skulle sitta på information om sanningen kring Zineb Redouanes död så skulle jag dölja den?”
Liberation:s Schneidermann finner Apathies utttalande larvigt. Naturligtvis skulle inte denna riddare av sanningen som Apathie utmålar sig som, dölja eller förtiga omständigheterna kring Zinebs död om denna på nåt magiskt sätt landade i redaktörens knä men poängen är att inget landar automatiskt i knät på en redaktör på ett stort MSM utan det krävs journalister på plats på fältet och det krävs journalister och redaktörer som har intresse av och vilja att granska och undersöka missförhållanden i polis- och statsmakt. Liberation slår fast att alla avslöjanden kring fallet Zineb Redouane har gjorts av alternativa medier som Le Media, Mediapart och Le Canard Enchaîné [Den fjättrade ankan] Naturligtvis menar skribenten på Liberation att Apathie har den heder att han han aldrig skulle förtiga den här typen av maktmissbruk om han blev tillsänd sanningen om Zinebs Redouanes död. Dock är Apathie en del av en medieapparat som fungerar på det sätt att den inte driver på i undersökningar av detta slag och även ser till att avslöjanden när de framkommer av mindre konkurrenter i medielandskapet inte blir till stora uppslag som förs ut till allmänheten i Europe 1 eller blir föremål för Apathies egna krönikor där. Åtminstone menar Schneidermann att vi inte kan beskylla mediesystemet för maskopi med makten men vi kan beskylla det för att det har placerat en man som Apathie på en viktig position i systemet som inte finner anledning att kritisera eller förfasa sig över det etablerade mediesystemets fiasko över att bringa klarhet i fallet Zineb Redouane.
Vad vi vet i fallet Zineb Redouane:
Den 1 december i Marseille skjuts den algeriske 80-åriga kvinnan Zineb Redouane av polis med en tårgasgranat i ansiktet i sin bostad på fjärde våningen. Sju månader senare är den polisman som avlossade skottet ännu ej identifierad. Zineb Redouane skall enligt hennes dotter som skall ha talat i telefon med Zineb när det beskjutningen ägde rum ha sagt: ”De siktade på mig”. Polisen har innan den tragiska händelsen just beskjutit en gula västar-demonstration med tårgas som denna dag sammanfaller med en demonstration mot avhysningar av boende samt en miljödemonstration.
Åklagare sade direkt att Zineb Redouande inte hade dött av tårgasgranaten utan av ett hjärtstillestånd på operationsbordet som resultat av dålig hälsa. Sju månader senare har det uppdagats att obduktionsprotokollet inte anger dödsorsak men att skrivningarna innehåller ”allvarlig ansiktsskada” och ”akut lungödem” [tårgasgranater kan sätta igång akut lungödem] De algeriska myndigheternas egna obduktion kom till slutsatsen att kvinnans död var direkt orsakad av tårgasgranaten. Så tidigt som 28 januari kommenterar France Soir, Macrons uttalande att polisen inte har orsakat något dödsfall i samband med gula västar-protesterna i rubriken: Har Macron glömt Zineb Redouane?
Sju månader efter dödsskjutningen har ingen av de fem poliser som finns filmade i närheten av händelsen erkänt eller identifierat den kollega som avfyrade skottet. Internpolisen IPGN skall ha begärt in de fem tårgasgevären för identifikation av skytt men fick beskedet av det aktuella polisbefälet för männen att inlämning av vapnen inte kunde göras då gevären behövdes i på gatorna mot gula västarna och att frånvaron av dessa fem vapen skulle allvarligt skada polisens operativa förmåga. Med detta lät sig alltså interutredningspolisen sig nöja. [Då skall man veta att vid den tidpunkten hade polisen nästan 100 000 poliser utkommenderade i Frankrike] Zineb Redouanes advokat menar att interutredningspolisens påstående att den övervakningskamera som var närmast händelsen var ur bruk är påhitt för att kunna dölja vilken polis som avfyrade det dödande skottet. Vidare anklagar advokaten åklagaren i Marseille för att dels medvetet ljugit om dödsorsaken-att kvinnan dog av hjärtstillestånd på operationsbordet på grund av svag hälsa och att kvinnan inte träffades direkt i ansiktet. Kvinnans son har för Le Media visat mobilbilder på sin mamma som visar ett gravt svärtat vanställt ansikte med bruten käke och skadad näsrygg. Sonen säger till Le Media att han inte vill ha pengar utan att han vill ha rättvisa av den franska staten och att sanningen om vad som hände hans mamma skall bli offentlig. Och vad vill den normale borgerlige medelklassmänniskan i det här fallet? Är det så att denne egentligen önskar sig att inget få veta. En inställning som i alla fall svenska medier bönfaller denne med. I Sverige har väldigt lite skrivits om den franska statens polisvåld, påtalade repression, rättsröta eller politiserade ”rättvisa”. Medierna ger medelklassmänniskan och bäraren av systemet vad den behöver, sin Törnrosasömn. Skall man leva i den bästa av världar får inte verkligheten störa illusionen. En 80-årig algerisk kvinnas liv väger lätt mot syftet att skönmåla den nyliberala rättsstaten i Frankrike. Det tryck staten nu möter i form av sociala protester och protesterna mot regeringens miljöpolitik kan bli farligt för den borgerliga självförståelsen av samhällets funktionssätt. Showen måste fortsätta. Sanningen kan inte berättas om den sabbar föreställningen.
Igår firade gula västar-rörelsen halvårsjubileum. I den regionala tidningen La Depeche kunde man läsa att demonstrationen i Toulouse utsattes för de första tårgasgranaterna vid 16-tiden och att polisen tog en banderoll från demonstranterna.Detta kunde och bevittnas i rörliga bilder i anslutning till artikeln.
I Fronesis Nr 60-61, tema Revolution, som kom ut några månader innan händelserna i Frankrike tog fart den 17 november förra året kan man läsa att de flesta revolutioner i historien anses som en händelse som avslutas efter en tid och vars påverkan på historiens händelseutveckling upphör då med ett viktigt undantag, den franska. Den viktigaste franska historikern, står det, Alfred Cobban skall enligt skribenten i Fronesis hävda att den franska revolutionen är den moderna historiens strategiska centrum och tolkningen av den är avgörande för förståelsen av den oavslutade revolutionära period som har följt därefter.
Intresset för Gula västarna – denna synnerligen anmärkningsvärda sociala rörelse som vuxit fram i Frankrike under det senaste halvåret har för svenskt vidkommande varit inverterat i förhållande till intresset och engagemanget och stödet för upproret i Frankrike. Senast det 1400 starka uppropet för oreserverat stöd för rörelsen med undertecknare ur kultureliten som Juliette Binoche, Édouard Louis, Annie Ernaux, Emmanuelle Beart mfl gick de svenska medierna förbi.
Sedan starten har rörelsen stötts av 79%-50% av det franska folket vilket sällan påtalas i svenska medier. Den i Frankrike inhemska kritiken av polisvåldet och den tilltagande polisiära och juridiska repressionen får inget eko i vare sig svensk eller annan anglosaxisk MSM eller public service. Varken den franska statens JO:s eller franska Amnestys eller FN:s högkommissaries fördömande av repressionen blir till artiklar eller debatteras i omvärlden allra minst här. Krönikörer som i DN däremot har skrivit om de gula västarna- som att rörelsen består av personer som inte klarar marschmallowtestet och i SVT låter man påskina det att de gula västarna tycks överreagera på landets sociala förhållanden. I en artikel som skall förklara de sociala parametrarna lämnas de i Frankrike naturligtvis kända sociala fakta som att 8, 8 miljoner fransmän lever under 1000 Euro i inkomst eller att medianlönen ligger på lite drygt 1700 Euro ute. Den franska Macron-statens syn på gula västarna har återgivits okritiskt i svensk media. Den nyligen avslöjade och i Frankrike mycket omtalade fake news-nyheten där landets inrikesminister fabulerat fram en attack av gula västarna på ett sjukhus blev till artiklar i svensk media men den korrigerades sedan aldrig eller försågs med rättelser när historien sprack i sömmarna. Fallet med Geneviève Legay blev aldrig nyhet i Sverige- den 73-åriga kvinnan som blev nedknuffad av polis med resultatet skallfrakturer, brutna revben och dessutom hånad av Macron offentligt, med meddelandet att hon nu kanske förvärvat lite vishet och i fortsättningen skulle hålla sig från zoner som blivit förklarade med demonstrationsförbud. Inte heller blev det arbiträra gripandet av frilansjournalisten Gaspard Glanz och reaktionerna på detta från 300 kollegor på de stora MSM:en, från Reportrar utan gränser-de franska journalistfacken rubriker. När staten tog beslutet att kalla in militär på Frankrikes gator vilket kritiserades kraftigt i Frankrike av flera instanser och av landets hela opposition från höger till vänster hälsades detta i en artikel i princip välkommet av Dagens industri med rubriken 6000 poliser gjorde lördagen lugn och sedan ett citat från inrikesministern: ”Rätt åtgärder har vidtagits och här ser vi resultatet”, säger inrikesminister Christophe Castaner i en tv-intervju.”
Det vi i Sverige har fått berättat om gula gula västarna har med få undantag varit den franska Macronstatens nidbild och utmålande av dessa demonstranter som en våldsam pöbel där allt våld från staten enligt inrikesministern varit berättigat och inget polisvåld har ägt rum. Denna bild är i så stark kontrast mot verkligheten och har med tiden i Frankrike förkastats i de starkaste fördömanden av advokater, den franska statens egen JO, FN:s högkommisarie, Amnesty, Reportrar utan gränser, landets journalistorganisationer och även av flera franska MSM och public-service-organ men inget eller låt oss säga mikroskopiskt lite av detta letar sig in i svensk nyhetsmedia eller svensk debatt. Idag publicerade Aftonbladet en artikel: ”Europas vänster borde lyssna på Gula västarna- Olle Svenning: Därför är jag vänster”. Detta är ett av få initierade inlägg där en person i Sverige tar ställning för den revolt som Frankrikes arbetar- och lägre medelklass har genomfört under sex månader. De som har hänvisats till vagnarna längst bak i tåget utan chanser att komma framåt har i Frankrike slutat lyssna till devisen: ”I belong to the front… you belong to the tail.” Kommer de gula västarna i Sverige någonsin få fler sympatier än Olle Svennings? Eller är det fullt stöd för de som sitter längst fram vid maskinrummet som fortsatt gäller?
Om filmen Snowpiercer från Wikipedia:
the Snowpiercer train, operating on a globe-spanning track, carrying the last remnants of humanity after an attempt at climate engineering in order to stop global warming has unintentionally created a new Snowball Earth. Evans stars as Curtis Everett, a member of the lower-class tail section passengers as they lead a revolution against the elite of the front of the train.
Macrons brev och Hulots appell för ”ekologisk och social pakt i samhället” i olika mediala vågskålar
Den femte mars 2019 publicerar Macron ett brev till Europa med sedvanliga varningar för populism och manipulerade val i EU och varningar om att ”demokratin” är hotad i Europa. Läs: varning: det nyliberala projektet är hotat i Europa. Detta brev sprids över hela den mediala MSM- och public service-sfären. Däremot syns inte Macrons fd miljöminister Nicolas Hulot och Laurent Berger i medierna. Laurent Berger är ledare för den största fackföreningen i Frankrike, CFDT
Tillsammans med 19 NGO:s och med 66 förslag presenterar de hur det går att åstadkomma ett socialt och ekologiskt Europa under devisen : ge varje människa kraften att leva och med reflektioner om krisen med gula västarna som avhängigt problemet att negligera den sociala frågan. Hulot betonar att Macron lagt skatt på personliga drivmedel men undantagit både båttrafik och flyg, extra miljöbeskattning. Hur kan det motiveras att låta de stora förorenarna slippa betala skatt medan man lägger den på fattiga som är beroende av sin bil för att pendla till jobbet kan man med honom undra.
I det gemensamma uppropet hävdar den avhoppade miljöministern att det krävs massiva ekologiska investeringar som de nuvarande EU-fördragen och Maastrichtreglerna hindrar varje regering från att genomföra. Vidare måste skattesystemet läggas om så att rika och företag tvingas att göra sociala och ekologiska investeringar. Summa summarum. Inget för de nyliberala medierna och nyliberalt sinnade public serviceföretag att skriva om. I Le Monde som framgår av bilden så ägnades Hulots och Bergers gemensamma utspel lika stor plats som Macrons. Utanför Frankrike var det inte så. Det kanske man bör fundera över?
Det är inte av en slump som Christopher Priest har låtit placera raderna från Keats Ode till en grekisk urna i sin nya roman.
Priests berättelse är något så kontroversiellt som ett skärskådande av händelserna vid 9/11 där den fiktiva berättelsen i skönlitteraturens form har möjliggjort för Priest att diskutera den officiella historien om 9/11. Den berättelsen, den amerikanska historien [bokens titel och tema] är som en av romanfigurerna uttrycker inget man kan tro på: …”never forget the single reality: everything the authorities say about 9/11 is bullshit.”
Ben Matson är en vetenskapsjournalist vars flickvän dör i det plan som påståtts krascha in i Pentagon. Ben börjar efter en period av genomlevd sorg att tvivla på om han kan veta att flickvännen verkligen har dött i kraschen då den älskandes namn inte var med på passagerarlistan. Det gjordes inga positiva DNA-identifieringar. Det hittades försvinnande få påstådda vrakdelar. De data som släppts från de svarta lådorna indikerade att dörren till cockpit aldrig hade öppnats. Planets färdväg enligt svarta lådan visar att planet flög över Pentagon och att de svarta lådorna visar ett annat datum än 11 september Denna information skapar sammantaget en gnagande oro hos Ben och utlöser sk kognitiv dissonans på grund av skillnaden mellan den officiella historien-planet kraschade i Pentagon- och de fakta som tycks peka på att det inte verkar rimligt att dra slutsatsen att ett plan har kraschat in i Pentagon. Eftersom Ben av naturliga skäl behöver visshet i om han skall tro på att hans kärlek är död eller hoppas på att han skall återse henne igen så dras han in i ett personligt sökande efter svar om vad som verkligen hände den dagen som sedan genom livet tar honom på en resa där alla människor han stöter på tycks ha liv som är märkta av eller relaterade till 9/11 och som han söker svar på samma fråga : Vad var det som verkligen hände? Romanen skiftar mellan före 9/11 och utspelar sig i framtiden vid tiden för presidentvalet 2024.
Christopher Priest har själv förklarat att han har skrivit en roman om kognitiv dissonans och att det sociologiska begreppet Thomasteoremet spelar en avgörande roll som tema. Trots att Priest i intervjuer och på sin hemsida har gjort klart att han skiljer på sanningsrörelsen som han respekterar och konspirationsteoretiker och att An American story har som tema att den officiella versionen av 9/11 inte är sann utan bara en historia [som inte möjligen kan vara sann] och att han tycker ordet ”truther” är en benämning som används för att avväpna vetenskapligt sunda argument från yrkesmänniskor så har de få recensioner av romanen som publicerats i The Guardian och The Spectator och i Le Point alla i princip lyckats undgå att berätta vad bokens ärende är. Trots positiva recensioner har recensenterna kastat in brasklappar. The Guardian använder t.ex. ordet Truther [som Priest finner nedsättande] ”Priest har inte förutsatt sig att göra en Truther av alla människor men han lägger fram väldigt goda argument för saken.” Och i The Spectator: ”Priest förklarar att han inte tror på konspirationsteori-tomtar.” Dessa recensioner blir således vilseledande och falsk varudeklaration. Boken är en uppgörelse med den officiella versionen av 9/11 och en appell till oss att kritiskt granska vad vi kan veta om verkligheten och på vilka grunder våra antaganden vilar. Som Priest skrev på sin hemsida i samband med publiceringen av romanen: It is not a part of conspiracy that I do believe in truth, and that one shall always listen to dissent.
Checknews på Liberation har undersökt vilken substans det kan ha legat i presidentens allvarliga påstående om att demonstranter bland gula västarna skulle kommit beväpnade med skjutvapen till demonstrationerna.
Macron sade: ”Ta bort polisens LBD-40 när demonstranter kommer beväpnade med skjutvapen till demonstrationerna?” Fem nyhetsorgan i Frankrike däribland Liberation spred presidentens ord vidare och LCI har fortsatt att ha kvar uttalandet på sin sajt.
När Checknews kontaktar både Elyséepalatset och inrikesministeriet med frågan om vilka skjutvapen som har beslagtagits i demonstrationerna så vägrar båda att svara på frågor. Det visar sig att skjutvapen har beslagtagits vid de rondeller som blockerats av gula västarna, hos förare som stannat vid dessa platser, några berusade och ivägkörda av gula västarna I ett fall vid en rondell så har ett tumult mellan polis och gula västarna utbrutit och en man i tumultet upptäckte man senare var ägare av ett skjutvapen som han hade i sin bil. Men inga demonstranter har såvitt Checknews på Liberation kunnat eftersöka kommit med skjutvapen till demonstrationer som presidenten påstått. Macron och det franska inrikesministeriet och de medier som förde presidentens ord vidare borde kanske från början ställt kritiska frågor och begärt ut information från inrikesministeriet?
I ett antal artiklar mellan 17–18 januari undersöker Liberation våldet mot Gula västarna och försöker komma till klarhet med hur spridda allvarliga skador är hos demonstranterna och hos polisen.
Polismyndigheten och staten kommunicerar inte skadorna och gör inga distinktioner mellan allvarliga skador och ringa. Myndigheterna har delgett att det finns 1000 skadade poliser sedan demonstrationernas början och 1700 skador bland demonstranterna. Vilka poliser som kan anses ha fått allvarliga skador finns ingen information om och myndigheterna har inte svarat på Liberations förfrågningar. En polis påstås fått synen skadad med hot om nedsatt syn av en ”ström med nötter” mot honom men frågan om polisen idag fortsatt är skadad vägrar myndigheterna att svara på. En annan polis råkade spränga en granat inne i polisbilen och skadade sin hand allvarligt. Polisens skador anges aldrig specifikt utan beskrivs bara i antal dagar av sjukhusvistelse. Mer noggrann information vägrar myndigheterna att förmedla, inte ens efter Libérations förfrågningar. Sammanfattningsvis skriver Liberation att skadorna på poliser som omnämns i press bara beskrivs i antal dagar i sjukhusvistelser och tidningsartiklarna är summariska i beskrivningarna av vad slags skador polisen skall ha åsamkats.
Allvarligt skadade demonstranter
Bland demonstranterna har Liberation belagt 94 allvarligt skadade. Den metodologi som tidningen har använt är räknade amputerade kroppsdelar, organ som förlorat sina vitala funktioner, frakturer, fötter och ben med granatsplitter, allvarliga brännskador, öppna sår i huvudet. Liberation räknade inte blodsutgjutelse, inre eller yttre, ibland ovanligt stora eller batongslag eller skott från LBD, flash balls. Liberation beskriver vilka typer av allvarliga skador som åsamkats demonstranterna med några fall:
Frédéric Roy, 35 år (Gironde): ”All min hud var bränd. Jag blev amputerad vid handleden”
”Jag bor 35 kilometer från Bordeaux. Varje månad spenderar jag 200 euro bränsle för att åka till jobbet så därför blev jag en gul väst. Jag hade precis anlänt till Pey-Berland. Det fanns inget våld, men mycket snabbt föll jag till marken Jag skulle resa mig upp när jag såg den här granaten. Min första instinkt var att jag trodde att den skulle explodera i mitt ansikte. Jag förstod … Jag var träffad… Jag amputerades vid handleden….
Antoine, 26 (Paris): ”Mina händer var blöta av blod. Jag kunde inte längre känna mitt ansikte”
”Jag var hemma. Det var åttonde december. Jag bor nära torget. Mellan marschen för klimatet och de gula västarna ville jag gå ut…Läkarna berättade för mig att mitt öga hade skadats. Jag vänjer mig att leva med ett öga.”
Franck, 44 (Meurthe-et-Moselle): ”Kulan träffade mig mot ögat och bröt min näsa”
”Det hände den första december vid foten av Triumfbågen i Paris. Jag var där för första gången, det var min första demonstration. Det här skrev jag på min gula väst: ”För mina barn och för mina föräldrar.”
”Den 1 december såg jag massor av tårgas runt mig, kvinnor som faller till marken, även äldre människor. Lyckligtvis hade jag en skidmask för att skydda mig själv … Det är svårt att fortsätta jobba i logistiken utan att kunna läsa etiketterna korrekt.”
”Det är inte normalt vad som hände, det är alltför många skadade.Men när jag tittar på mig själv i en spegel ser jag inte samma person längre med alla dessa ärr.”
”Idag skar de av mig huden och mitt barn har sagt : ” Pappa, jag är din andra hand. Nätterna är svåra. Det är hemskt att sova. Morfin är det enda som lugnar mig. Jag var väldigt händig … Idag är jag beroende av andra för minsta gest jag har en betydande förlust av lön: Hur bor man med 700 euro per månad? Jag har en inteckning. Jag försöker erbjuda lösningar men jag förlorar mitt jobb. Jag är arg. Jag känner mig hjälplös – även om gula västarna stöder mig. ”
Inrikesministeriet förnekar våldet
Det ökade uppmärksammade som polisens våld fått i franska medier de senaste dagarna inte bara i Liberation gör dock inrikesministern bedrövad. Han sade vid ett möte i Tomblaine:
”När jag hör några tjänstemän (..) ta parti för kravallmakarna i stället för säkerheten. När jag hör om en aldrig tidigare skådad och olaglig brutalitet är jag bedövad och detta är det mest artiga ordet jag hittade sade ministern under ett tal vid Tomblaine- räddningscentret (Meurthe-et-Moselle) nära Nancy, där han talade till de civila säkerhetsstyrkorna.”
Motstånd inom polisen mot våldet
I en av artiklarna delger dock Liberation att det inom polisen finns ett motstånd mot det våld som har använts mot demonstranterna. Poliser som uttalar sig anonymt för tidningen anser att det uppstått en situation där den vanliga polisen tycks underordnad BAC och att det är den speciella enheten BAC som är en specialpolis normalt utrustad för att bemöta tung kriminalitet som står för de allra flesta skottskadorna mot huvudet på demonstranterna med LBD 40-gevär. Liberation menar i en av artiklarna att myndigheterna är i total förnekelse av polisvåldet och citerar sociologen, Sebastian Roché, specialist i polisfrågor.” En fullständig förnekelse. ”Genom att upprepa våldsutnyttjandet är proportionerligt mot demonstranternas våld har inrikesministern avfärdat kritiken redan före avslutandet av de rättsliga utredningarna.
Källor:
https://www.liberation.fr/france/2019/01/17/violences-policieres-les-armes-du-deni_1703708
Ett år är snart till ända. Snart är en nytt år här. Världen är skakig och föränderlig. Retrogradera skall försöka fortsätta hänga med i svängarna framöver. Hoppas att ni läsare fortsätter att haka på under färden.
I sin CheckNews-serie behandlar Liberation här en fråga från läsare som undrar varför medierna i Frankrike inte har refererat eller uppmärksammat Amnestys rapport om polisvåldet mot demonstranter. Rapporten släpptes fredagen den 14 december och skall enligt uppgift vara omfattande och refererar till både vittnesmål och videofilmer .Amnesty kritiserar polisens överdrivna användande av sina flashball-gevär och bruket av speciella granater som Amnesty inte menar skall användas överhuvudtaget i polisiära sammanhang. Bland annat har en journalist skadats när han fick en sådan granat i ryggen. I rapporten vittnar också journalister om att ha blivit medvetet attackerade av polisen. Amnesty uppmanar i rapporten polisen att sluta med övervåldet mot skolelever och demonstranter. Liberation skriver i sin CheckNews att de inte har något bra svar på varför medier inte uppmärksammat rapporten men hänvisar till att tidningen Reporttere skrivit om Amnestys rapport. här
