Det är inte av en slump som Christopher Priest har låtit placera raderna från Keats Ode till en grekisk urna i sin nya roman.
Priests berättelse är något så kontroversiellt som ett skärskådande av händelserna vid 9/11 där den fiktiva berättelsen i skönlitteraturens form har möjliggjort för Priest att diskutera den officiella historien om 9/11. Den berättelsen, den amerikanska historien [bokens titel och tema] är som en av romanfigurerna uttrycker inget man kan tro på: …”never forget the single reality: everything the authorities say about 9/11 is bullshit.”
Ben Matson är en vetenskapsjournalist vars flickvän dör i det plan som påståtts krascha in i Pentagon. Ben börjar efter en period av genomlevd sorg att tvivla på om han kan veta att flickvännen verkligen har dött i kraschen då den älskandes namn inte var med på passagerarlistan. Det gjordes inga positiva DNA-identifieringar. Det hittades försvinnande få påstådda vrakdelar. De data som släppts från de svarta lådorna indikerade att dörren till cockpit aldrig hade öppnats. Planets färdväg enligt svarta lådan visar att planet flög över Pentagon och att de svarta lådorna visar ett annat datum än 11 september Denna information skapar sammantaget en gnagande oro hos Ben och utlöser sk kognitiv dissonans på grund av skillnaden mellan den officiella historien-planet kraschade i Pentagon- och de fakta som tycks peka på att det inte verkar rimligt att dra slutsatsen att ett plan har kraschat in i Pentagon. Eftersom Ben av naturliga skäl behöver visshet i om han skall tro på att hans kärlek är död eller hoppas på att han skall återse henne igen så dras han in i ett personligt sökande efter svar om vad som verkligen hände den dagen som sedan genom livet tar honom på en resa där alla människor han stöter på tycks ha liv som är märkta av eller relaterade till 9/11 och som han söker svar på samma fråga : Vad var det som verkligen hände? Romanen skiftar mellan före 9/11 och utspelar sig i framtiden vid tiden för presidentvalet 2024.
Christopher Priest har själv förklarat att han har skrivit en roman om kognitiv dissonans och att det sociologiska begreppet Thomasteoremet spelar en avgörande roll som tema. Trots att Priest i intervjuer och på sin hemsida har gjort klart att han skiljer på sanningsrörelsen som han respekterar och konspirationsteoretiker och att An American story har som tema att den officiella versionen av 9/11 inte är sann utan bara en historia [som inte möjligen kan vara sann] och att han tycker ordet ”truther” är en benämning som används för att avväpna vetenskapligt sunda argument från yrkesmänniskor så har de få recensioner av romanen som publicerats i The Guardian och The Spectator och i Le Point alla i princip lyckats undgå att berätta vad bokens ärende är. Trots positiva recensioner har recensenterna kastat in brasklappar. The Guardian använder t.ex. ordet Truther [som Priest finner nedsättande] ”Priest har inte förutsatt sig att göra en Truther av alla människor men han lägger fram väldigt goda argument för saken.” Och i The Spectator: ”Priest förklarar att han inte tror på konspirationsteori-tomtar.” Dessa recensioner blir således vilseledande och falsk varudeklaration. Boken är en uppgörelse med den officiella versionen av 9/11 och en appell till oss att kritiskt granska vad vi kan veta om verkligheten och på vilka grunder våra antaganden vilar. Som Priest skrev på sin hemsida i samband med publiceringen av romanen: It is not a part of conspiracy that I do believe in truth, and that one shall always listen to dissent.
Checknews på Liberation har undersökt vilken substans det kan ha legat i presidentens allvarliga påstående om att demonstranter bland gula västarna skulle kommit beväpnade med skjutvapen till demonstrationerna.
Macron sade: ”Ta bort polisens LBD-40 när demonstranter kommer beväpnade med skjutvapen till demonstrationerna?” Fem nyhetsorgan i Frankrike däribland Liberation spred presidentens ord vidare och LCI har fortsatt att ha kvar uttalandet på sin sajt.
När Checknews kontaktar både Elyséepalatset och inrikesministeriet med frågan om vilka skjutvapen som har beslagtagits i demonstrationerna så vägrar båda att svara på frågor. Det visar sig att skjutvapen har beslagtagits vid de rondeller som blockerats av gula västarna, hos förare som stannat vid dessa platser, några berusade och ivägkörda av gula västarna I ett fall vid en rondell så har ett tumult mellan polis och gula västarna utbrutit och en man i tumultet upptäckte man senare var ägare av ett skjutvapen som han hade i sin bil. Men inga demonstranter har såvitt Checknews på Liberation kunnat eftersöka kommit med skjutvapen till demonstrationer som presidenten påstått. Macron och det franska inrikesministeriet och de medier som förde presidentens ord vidare borde kanske från början ställt kritiska frågor och begärt ut information från inrikesministeriet?
I ett antal artiklar mellan 17–18 januari undersöker Liberation våldet mot Gula västarna och försöker komma till klarhet med hur spridda allvarliga skador är hos demonstranterna och hos polisen.
Polismyndigheten och staten kommunicerar inte skadorna och gör inga distinktioner mellan allvarliga skador och ringa. Myndigheterna har delgett att det finns 1000 skadade poliser sedan demonstrationernas början och 1700 skador bland demonstranterna. Vilka poliser som kan anses ha fått allvarliga skador finns ingen information om och myndigheterna har inte svarat på Liberations förfrågningar. En polis påstås fått synen skadad med hot om nedsatt syn av en ”ström med nötter” mot honom men frågan om polisen idag fortsatt är skadad vägrar myndigheterna att svara på. En annan polis råkade spränga en granat inne i polisbilen och skadade sin hand allvarligt. Polisens skador anges aldrig specifikt utan beskrivs bara i antal dagar av sjukhusvistelse. Mer noggrann information vägrar myndigheterna att förmedla, inte ens efter Libérations förfrågningar. Sammanfattningsvis skriver Liberation att skadorna på poliser som omnämns i press bara beskrivs i antal dagar i sjukhusvistelser och tidningsartiklarna är summariska i beskrivningarna av vad slags skador polisen skall ha åsamkats.
Allvarligt skadade demonstranter
Bland demonstranterna har Liberation belagt 94 allvarligt skadade. Den metodologi som tidningen har använt är räknade amputerade kroppsdelar, organ som förlorat sina vitala funktioner, frakturer, fötter och ben med granatsplitter, allvarliga brännskador, öppna sår i huvudet. Liberation räknade inte blodsutgjutelse, inre eller yttre, ibland ovanligt stora eller batongslag eller skott från LBD, flash balls. Liberation beskriver vilka typer av allvarliga skador som åsamkats demonstranterna med några fall:
Frédéric Roy, 35 år (Gironde): ”All min hud var bränd. Jag blev amputerad vid handleden”
”Jag bor 35 kilometer från Bordeaux. Varje månad spenderar jag 200 euro bränsle för att åka till jobbet så därför blev jag en gul väst. Jag hade precis anlänt till Pey-Berland. Det fanns inget våld, men mycket snabbt föll jag till marken Jag skulle resa mig upp när jag såg den här granaten. Min första instinkt var att jag trodde att den skulle explodera i mitt ansikte. Jag förstod … Jag var träffad… Jag amputerades vid handleden….
Antoine, 26 (Paris): ”Mina händer var blöta av blod. Jag kunde inte längre känna mitt ansikte”
”Jag var hemma. Det var åttonde december. Jag bor nära torget. Mellan marschen för klimatet och de gula västarna ville jag gå ut…Läkarna berättade för mig att mitt öga hade skadats. Jag vänjer mig att leva med ett öga.”
Franck, 44 (Meurthe-et-Moselle): ”Kulan träffade mig mot ögat och bröt min näsa”
”Det hände den första december vid foten av Triumfbågen i Paris. Jag var där för första gången, det var min första demonstration. Det här skrev jag på min gula väst: ”För mina barn och för mina föräldrar.”
”Den 1 december såg jag massor av tårgas runt mig, kvinnor som faller till marken, även äldre människor. Lyckligtvis hade jag en skidmask för att skydda mig själv … Det är svårt att fortsätta jobba i logistiken utan att kunna läsa etiketterna korrekt.”
”Det är inte normalt vad som hände, det är alltför många skadade.Men när jag tittar på mig själv i en spegel ser jag inte samma person längre med alla dessa ärr.”
”Idag skar de av mig huden och mitt barn har sagt : ” Pappa, jag är din andra hand. Nätterna är svåra. Det är hemskt att sova. Morfin är det enda som lugnar mig. Jag var väldigt händig … Idag är jag beroende av andra för minsta gest jag har en betydande förlust av lön: Hur bor man med 700 euro per månad? Jag har en inteckning. Jag försöker erbjuda lösningar men jag förlorar mitt jobb. Jag är arg. Jag känner mig hjälplös – även om gula västarna stöder mig. ”
Inrikesministeriet förnekar våldet
Det ökade uppmärksammade som polisens våld fått i franska medier de senaste dagarna inte bara i Liberation gör dock inrikesministern bedrövad. Han sade vid ett möte i Tomblaine:
”När jag hör några tjänstemän (..) ta parti för kravallmakarna i stället för säkerheten. När jag hör om en aldrig tidigare skådad och olaglig brutalitet är jag bedövad och detta är det mest artiga ordet jag hittade sade ministern under ett tal vid Tomblaine- räddningscentret (Meurthe-et-Moselle) nära Nancy, där han talade till de civila säkerhetsstyrkorna.”
Motstånd inom polisen mot våldet
I en av artiklarna delger dock Liberation att det inom polisen finns ett motstånd mot det våld som har använts mot demonstranterna. Poliser som uttalar sig anonymt för tidningen anser att det uppstått en situation där den vanliga polisen tycks underordnad BAC och att det är den speciella enheten BAC som är en specialpolis normalt utrustad för att bemöta tung kriminalitet som står för de allra flesta skottskadorna mot huvudet på demonstranterna med LBD 40-gevär. Liberation menar i en av artiklarna att myndigheterna är i total förnekelse av polisvåldet och citerar sociologen, Sebastian Roché, specialist i polisfrågor.” En fullständig förnekelse. ”Genom att upprepa våldsutnyttjandet är proportionerligt mot demonstranternas våld har inrikesministern avfärdat kritiken redan före avslutandet av de rättsliga utredningarna.
Källor:
https://www.liberation.fr/france/2019/01/17/violences-policieres-les-armes-du-deni_1703708
Ett år är snart till ända. Snart är en nytt år här. Världen är skakig och föränderlig. Retrogradera skall försöka fortsätta hänga med i svängarna framöver. Hoppas att ni läsare fortsätter att haka på under färden.
I sin CheckNews-serie behandlar Liberation här en fråga från läsare som undrar varför medierna i Frankrike inte har refererat eller uppmärksammat Amnestys rapport om polisvåldet mot demonstranter. Rapporten släpptes fredagen den 14 december och skall enligt uppgift vara omfattande och refererar till både vittnesmål och videofilmer .Amnesty kritiserar polisens överdrivna användande av sina flashball-gevär och bruket av speciella granater som Amnesty inte menar skall användas överhuvudtaget i polisiära sammanhang. Bland annat har en journalist skadats när han fick en sådan granat i ryggen. I rapporten vittnar också journalister om att ha blivit medvetet attackerade av polisen. Amnesty uppmanar i rapporten polisen att sluta med övervåldet mot skolelever och demonstranter. Liberation skriver i sin CheckNews att de inte har något bra svar på varför medier inte uppmärksammat rapporten men hänvisar till att tidningen Reporttere skrivit om Amnestys rapport. här
France 3 retuscherar bort ordet ”avgå” i sin studiosändning
Franska medier som Figaro, RTL, 20 Minutes och Liberation berättade igår söndag den 16 december om den franska kanalens övertramp. En AFP-bild manipulerades i kanalens studiosändning så att budskapet : AVGÅ försvann från demonstranters plakat. Kvar blev bara texten : Macron.
En företrädare för LFI [Jean Luc Melenchons parti] anklagade TV-kanalen för sovjetfasoner med hänvisning till den i historien mycket kända bilden där Trotskij retuscherades bort från ett officiellt foto.
Enligt Liberation Check news Här så har en medarbetare redigerat bort texten DEGAGE från plakatet och France 3 har tillsatt en intern utredning och också sänt ut en offentlig ursäkt 19 30 igår i sina sändningar där de lovar att detta inte skall upprepas samt att de numer använder originalbilden.
Liberation skrev: ”Bilden har ändrats . När CheckNews kontaktade France 3 bekräftade kanalen detta och förklarade att detta berodde på den ”mänskliga faktorn” . ”En undersökning pågår En medarbetare har redigerat bilden och chefredaktören upptäckte inte ändringen.”
De franska tidningarna Liberation here LeParsien here skrev igår om att LREM- ledamöter spridit konspirationsteorier om Gula västarna. Liberation berättade att parlamentsledamoten Emilie Chalas spridit vidare en teori om att Steve Bannon skulle registrerat namnet ”Gula västarna” redan vid tidpunkten för Macrons seger i presidentvalet 2017. På hennes Twitter kunde man läsa texten….”alltså Bannon” hennes meddelande vidarebefordrades av Aurore Bergé och nådde bla Coralie Dubost som skrev ”Verkligheten överträffar fiktionen.”
Inga svenska medier eller icke franska medier har av vad Retrogradera erfarit publicerat artiklar om händelsen. I betraktande av den populära diskussionen om Fake news och hur fenomenet undergräver det offentliga samtalet i samtiden så anser Retrogradera att detta är något anmärkningsvärt.
Three articles about the swedish Novichok-affair that was published at the site Retrogradera have lead to no response in swedish media. In Sweden still noone in news media wants to deal with the swedish involvement with Novichok. Six months later and the Novichok story has been used for sanctions on Russia with still no proof being presented of its guilt in the Skripal case.
It was Sweden who adopted the formula for Novichok
May 16, 2018
German media today report that Sweden was commissioned by the German security service BND to analyze a sample of Novichok from Russia in the 1990s.
German Der Spiegel writes in a comment to the information that the West has had Novichok since the late 90’s: ”The new details leave many questions unanswered. After the attack on Skripals in Great Britain. The western world had specifically accused Russia. Moscow must have poisoned the former KGB man, that was the line, because only Russia had acces to devolp Novichok . The proof that Russia in reality is guilty is in fact missing or kept secret by Western governments. ”
Behind these sensational discoveries that the West and Germany have had access to Novichock since the 1990s were Süddeutsche Zeitung, NDR, WDR and Die Zeit in a joint cooperation. However, the news has still not reached other Western media at 22 09 2018-05-16. On BBC, at The Guardian, and on SVT and SR there is silence even though a cable in English was sent by Reuters over two hours ago.
Novichok in the sleeping couch. Swedish secret agents smuggled Novichok on Swedish train
In Friday’s release of Der Spiegel, 25/2018, the weekly magazine it is said Swedish secret agents smuggled a nerve posion on Swedish regular train up to the defense plant in Norrland in the late 90’s. The operation was a cooperation between the German and Swedish security services and anchored in the German government and probably also in the Swedish Government. Der Spiegel writes that Swedish authorities had been upset that the secret nerve agent was transported on a civil train in regular traffic.
Retrogardera has previously pointed out that Sweden was the country that, in the 1990s, analyzed the formula for Novichok with the help of a sample that was smuggled out of Russia by a Russian defector scientist. The chemical formula found by swedish scientists was then handed over to a number of NATO countries.
To date, no Swedish media agency has told about the matter and an opion piece from Retrogradera’s editor-in-chief was rejected in SVT opinion without comment. Nor did Aftonbladet or ETC show any interest in raising the issue. Now it is a month since the world news spread that the West has had access to Novichok since 90’s and that it was Sweden who analyzed the formula for the preparation for a number of western countries. In Friday’s Der Spiegel, further compromising information is presented to the Swedish state power, NATO, the British government and all those who invested capital in spreading the official Western narrative about the Skripal case. This time someone in Sweden has to ask the question or will the silence again prevail?
Der Spiegel tells that on June 31, 1997, the wife of a Russian defector went to see her relatives in Halland. On her she has a sample of Novichok. She takes a ferry and on Swedish soil she is accompanied by Swedish Säpo[security police] who will shield off any Russian agents that might know of the operation.
Göran Olofsson, a Swedish chemical warfare expert, remembers that the Novichok sample was smuggled in a chocolate box fitted with aluminum packaging and activated carbon charcoal for protection in case of leakage. The day after the Novichok tube arrived in Sweden, two SÄPO-agents travelled the long distance of 1000 kilometers up to a defense facility in northern Sweden where the preparation was analyzed. According to Der Spiegel, Swedish authorities had been upset about the transport of the nerve agent on a regular passenger train. However, the German security service was so pleased with their bargain that they even was leaking disinformation about it to the media. Süddeutsche Zeitung wrote in March 1997 that the defector scientist was in the west in a safe place and had provided information about ”a whole new type of nerve gas”
Today, nobody at German government level wants to speak about the Germany’s operations in the 90’s or answer the question of which NATO countries have had access to the Novichok. Der Spiegel writes that one can not persuade anyone with repeating the same phrases over and over again [Russia did it end of line] or to duck when questioned, but yet the German government is doing exactly that.
In the German parliament, the Deputy Speaker of the Left Party Sevim Dağdel recently asked the question of what the German government knew about the secret operation in Sweden and about the existence of Novichok in different NATO countries. To these questions, he received no answers. The case would jeopardize the security of the country it is said and Foreign Minister Heiko Maas refers without further explanation that ”Facts and Indications Point to Russia”
Der Spiegel writes that Britain has suffered from having so heavily accusated Russia without being able to show evidence supporting its argument. Contrary to what has been argued, not only Novichok has been produced only in Russia but in several Western countries. Contrary to what has been argued, Putin has not threatened to kill the double agent Skripal. After more than three months after Skripal was found unconscious on a park bench, no credible evidence has been submitted for Russia to be guilty of poisoning Skripal. The fact that Russia and Putin would have issued a hunt on the double agent Skripal is not covered and it is not the first time that West has failed in this case. Immediately after the assault, the British Foreign Minister said that the poison had come from Russia, the head of Porton Down, the UK nuclear weapons research center, would have told him. This was promptly denied by the same boss.
And recently, both Skripal have recovered from their coma surprisingly fast, according to hospital spokesperson, wrote Klaus Wiegrefe for the Spiegel in Friday’s number 25/2018
Swedish tabloid Expressen wrote about swedish Novichok opertaion as early as 2001
On May 15 this year, an investigative team of journalists from Germany’s leading elite media at the Süddeutsche Zeitung, Die Zeit, WDR and NDR revealed that Sweden in the 90’s received a sample with Novichok from a defected Russian scientist via the German intelligence service. The German government and the German security service then refused to comment on the investigation team’s tasks, which, however, spread throughout the world’s media through Reuters into the New York Times to India and China and the rest of the world’s corners. The hilarious thing was that in the country that should have been the active party in the western Novichok operation, Sweden, not a single media agency did not publish this sensational news except Retrogradera. The silence was amazing. [here is the source of Zeit: BND beschaffte Nowitschok aus russischem Labor 16.6-2018]
With the knowledge of the German Government Offices and the Ministry of Defense, a sample of Novichok was analyzed in Sweden and only the formula presented by the Swedes was returned to the German Security Service and the Ministry of Defense. Where the original Novichok sample has taken the road is unclear. On Helmut Kohl’s advice, the German security service would share the knowledge of Novichok with its closest partners, the United States and the United Kingdom, and a group of five NATO countries should have collaborated around Novichok and small quantities of poison should also have been produced in individual countries.
The Swedish government was questioned about the Novichok operation by the investigating team from Germany’s media. According to Deutsche Welle, the Swedish government said that it had not known the information and that it needed more time to answer the question. Since then, it has elapsed two months and on August 22, a week ago, we are told via Die Welt that the newspaper’s investigative department has also asked questions to the German Government about the joint German-Swedish campaign but only received the answer that everything is secret. The newspaper has attached the government’s response document in the article. It also appears that Expressen already wrote in 2001 about the Swedish campaign. A search in the media archive shows that this is true and also sensational. The Swedish government answered in mid-June that it knew nothing about the Swedish operation. Perhaps someone in the government should be able to search the Media Archive? In the Expressen article, Swedish researchers who participated in the operation were named. People on Säpö itself should have reacted to the danger to the public when the nerve was transported on regular Swedish regular trains and wrote a complaint about it.
German media cooperation revealed the story
In an article in Der Spiegel June 16 entitled ”Novichok in the Sleeping couch”, Spiegel tells in an extended version of the Expressen article from 2001 the story of the German-Swedish secret Novichok operation. It seems that the newspaper has again talked with the researchers named in the Expressenartikeln 2001. . A newspaper in Augsburg drew attention to it but this time there were no echoes in other western media. Retrogradera has previously written about the article and put attention to how Spiegel claims that the Western narrative have fallen apart and that the West has no evidence of their claims that Russia is behind the poisoning of the double agent Skripal and his daughter.
The Novichok follow-up story has since been given new chapters, and the United States has, with reference to the Skripal case, issued new comprehensive sanctions against Russia, but no evidence has been added. In the UK there is a skepticism about the issue that has been noted in a number of articles about how people around Salisbury look at the matter. Individual western intellectuals like Craig Murray, John Pilger and later Seymour Hersh and Simon Jenkins in the Guardian have expressed their strong skepticism about the official Western accusations against Russia. In Sweden, however, the population is unaware that Expressen wrote about Sweden’s involvement with Novichok in 2001. This is crucial because the most important building block of the official narrative was that only the Russians have known and been able to produce Novichok. When Sweden had known Novichok since 1997 and provided a series of western countries with it, then the entire official story falls.
”Ammunitionen i våra gevär är valurnorna” -Reistance , resistance, skanderar publiken
Så blev det dags för Jean-Luc Melenchon ledaren för partiet La France Insoumise som bäst översätts till det ”okuvade Frankrike” att hålla uppsamlingsmöte i Lille på tisdagen den 30 oktober.
Jean Luc-Melenchon är lite av en politisk sensation i Frankrike. När han vid presidentvalet 2017 fick 19,62% av rösterna bara fyra procent färre än den segrande Macron och mindre än två procent bakom Marianne Le Pen var det en lättnad för många till höger i Frankrike och i världen eftersom en strid mellan Melenchon och Macron i den andra presidentomgången hade medfört en mycket mer öppen utgång och aktualiserat en debatt mellan vänsterpopulism/vänstersocialism och nyliberalism. En debatt som inga representanter ur världens nyliberala etablissemang hade velat ha på världsscenen där redan Sanders och Corbyn utgör allvarliga hot mot nyliberalismens konsensus.
Och så stod han då där redo att gjuta mod i den rörelse som efter några stormiga veckor i oktober ansetts lida inte oansenliga skador. Inför 1500 människor tog han till orda och det var inte frågan om att be om ursäkt eller backa från de anklagelser som Melenchon under senaste veckan riktat mot presidenten, åklagare och medier. Snarare höll mötet kursen framåt och temat var avstampet för valet till Europaparlamentet som LFI tillsammans med avhoppade parlamentariker på vänstersidan och bland ekologerna vill göra till en omröstning om Macrons regering. ”Vi vill göra detta val till ett anti-Macron val, till en omröstning om hans politik, förkunnade Melenchon från scenen.
Det gladde arrangörerna att Teater Sébastopol var fullsatt ; Att samla så många människor när det inte är presidentvals år en bedrift menade de, enligt tidningen Le Figaro. Mötet i Lille var det första riktiga offentliga framträdandet efter de händelser som av medier kallas för Melenchonaffären medan Melenchons parti kallar de senaste veckornas händelser för en politisk förföljelse initierat av presidenten i stil med förföljelsen av Lula i Brasilien.
Många medier menar att det finns en Melenchonaffär då Melenchon skämt ut sig och sitt parti genom hans reaktion på lagens genomsökningar av partiet som många medier utgår ifrån skedde legitimt och bara enligt normalt förfarande. Andra både politiker från hela det franska etablissemanget och prominenta vänsterledare i Frankrike och utomlands har pekat på tillslagens våldsamhet och icke proportionerliga karaktär. Då undersökningar om fusk med kampanjmedel genomförts mot alla franska partier så har aldrig någon parlamentariker fått hembesök men nu kom t.o.m. en styrka på ett tiotal till femton personer som rotade igenom hela lägenheten och beslagtog privata telefoner och datorer. Till saken hör också tidskorrelerade skriverier i medier Mediapart , och på franska statliga radion, Radio France fanns ett namn nämnt, en Sophia C. som var LFI:s mediastrateg under presidentvalet 2017 . I Mediapart stod det att tidningen ”vet” att Sophia C. har en ”extraprofessionell” relation till Jean-Luc Melenchon och i Rado France fanns några räkneexempel på att Radio France kommit fram till att minsann Sophia C. hade kryddat räkningar som hennes företag gjort för LFI:s räkning. Och klockan sju på morgonen stormar ett stort polisuppbåd in i Melenchons lägenhet och vem finner de inte där på morgonen än denne Sophia C? Saken är väl nu klar. Två skriverier om Melenchons och Sophia C. ”extraprofessionella” relation och några räkneexempel är väl allt som behövs för att övertyga den normala mediekonsumenten om att Melenchon och Sophia C. är korrupta och att de och rörelsen LFI knappast kan utgöra den moraliska bas som skall kunna förändra Frankrike? Kanske är detta ändå inte den självklara utgången av det hela..
Melenchon tänkte inte finna sig i detta tillslag och i den situation han nu utsattes för. Live på Facebook förklarade ledaren för LFI för alla som ville lyssna att detta var ett politiskt tillslag och att detta är nu de metoder de tar till. De vill skrämma oss. Var inte rädda. Ni skall inte vara rädda för att göra motstånd. De vill förolämpa och dra oppositionen i smutsen. Vidare förklarade han att de som är här är inte företrädare för lagen. Detta är inte polisen. Det är en politisk polis. Här har det senare pekats ut att Melenchon kan ha rätt utifrån ett antal observationer. Dels pekade franska politiker och utländska politiker ut tillslagens utomordentligt avvikande karaktär till både form och omfattning. 100 poliser genomsökte en handfull partirepresentanter i en samordnad operation samtidigt och höll förhör med enskilda representanter upp till fem timmar där ospecifika frågor ställdes kring transaktioner så sent som tio år tillbaka. Polisen trängde sig in klockan sju på morgonen hos landets ledande oppositionspolitiker som vid tidpunkten för inträngandet gått om Macron i opinionsundersökningar och var då landets populäraste politiker.
Röster som stämde in i att polistillslaget ej var legitimt från artiklar l i Liberation, Jacobin och fransk media:
Benoit Hamon fd presidentkandidat för socialisterna numer ledare för en konkurrerande falang till Melenchon sade
” Juridiska myndigheter måste få utföra sitt arbete men lagarbete måste ske utan förnedring. Denna polisoperation mot ett oppositionsparti, är ovärdigt makten, som hade mer respekt för Benalla än den uppvisar här. Jag ber lagen att återställa lugnet och rättvisan. ”
Den franska vänstern var tidigare enligt Huffington Post enande: från Benoît Hamon till Olivier Besancenot, till Patrick Le Hyaric samt Philippe Poutou, om att polistillslaget var en ”iscensatt show” med inslag av repression och en dubbelmoral – en skillnad i hur LFI behandlas jämfört med hur andra partier behandlas när oegentligheter med partistödet skall undersökas i en förundersökning.
Denaja Sébastien i socialistpartiet och expert på offentlig rätt sade
”Bortom formerna för detta ingripande ställer den här saken en viktig fråga i centrum. Är alla i Frankrike lika för lagen? Svaret är nej.
” François Bayrou tidigare justitieminister i Macrons regering sade sig på sitt vis förstå Melenchons ilska”
”Bara en naiv människa eller hycklare ser inte att detta var ett oproportionerligt tillslag.” fd företrädare för socialistpartiet , PS
Cristina Fernández de Kirchner, president för Argentina mellan 2007 och 2015, på Twitter:
”Den rättsliga förföljelsen mot de populära ledarna i Latinamerika kommer till Europa. All min solidaritet med Jean-Luc Mélenchon.
”Rafael Correa tidigare president i Ecuador
Den dag som Macron står inför sin regeringskris, kommer polisen till @ JLMelenchon, ledare för oppositionens parlamentariker. Aldrig sett i Europa. Allt mitt stöd för de upproriska kamraterna.
”Pablo Iglesias Podemos ledare:
”Det verkar som om Frankrike inspireras av den mest retarderade latinamerikanska rätten, och dess strategi för” lawfare ”eller domstolsprövning av politik mot ledare och rörelser på vänstersidan. All min solidaritet med #JLMelenchon ”
Förutom etablerade politiker inom vänstern och mitten pekade även Marie Le Pen ut att ett politiskt parti som LFI /Melenchons parti inte kan utsättas för en preliminär undersökning om den inte är utfärdad av en domare. I detta fall har en åklagare utfärdat genomsökningarna av partiet. Enligt henne är det ett brott mot konstitutionens artikel 4 som skyddar partier. Och hon anser att presidenten bör agera i saken….
Men enligt BBC så såg reaktionerna ut så här: ”There has been widespread condemnation of his actions from both politicians and the press. ” Och Aftonbladets och DN:s skriverier talar blott om ”vänsterledare som knuffat polis” Och vänsterledare utreds för olagligheter”. Dvs dessa medier lämnar helt den politiska dimensionen och diskussionen om myndigheternas och lagens legitimitet vid tillslagen vid sidan och tar därmed parti för den lagutövande myndigheterna utan att sätta frågetecken kring om allt går riktigt till i dessa genomsökningar av landets ledande oppositionsparti.
Att en åklagare som i Frankrike tillsätts politiskt har genomdrivit saken har av franska jurister pekats ut som en försvårande omständighet. LFI har även krävt att alla åtal som nu har riktats mot partiet skall samlas hos en undersökningsdomare och befrias från åklagarämbetet. Frankrikes åklagarämbetet fått kritik från Europadomstolen om att landets åklagarväsende inte är förenligt med vad EU uppfattar som juridisk instans i dess oberoende betydelse frånskilt verkställande makt.
Melenchons parti må vara tillfälligt skadat av de polistillslag och kalabaliken i medierna där partiordförande både anklagat rättvisan, medierna och presidenten för att driva en kampanj mot partiet. Hans ord där han anklagat journalister på statsradion för att vara ”idioter”, presidenten eller Elysée för att ligga bakom behandlingen av partiet som av som vi har sett att många anser vara en provokation har ändå enligt opinionsundersökningar gjort att det breda stödet utanför väljarbasen tillfälligt har decimerats. I Lille förklarade Melenchon emellertid att rörelsen inte tänkte låta sig avskräckas utan att det var full fart framåt som gäller. I väljarbasen har inte stödet för partiet minskat och de som tänker rösta på partiet är fortfarande detsamma som före de senaste veckornas tumult.
Melenchon har under veckorna skruvat upp motståndsretoriken och det är alldeles för tidigt att dra slutsatser om händelserna kommer decimera partiet på lång sikt. En omröstning på RTL där 64 000 deltog svarade 88% att de förstod Melenchons ilska mot polistillslaget. Melenchon och LFI har inte skruvat ned retoriken. Tvärtom förklarade partiordförande nyligen på partiets hemsida. : ”Det är deras drömvärld att ingen står upp emot dem. Men vi gör det!”
Lisbeth Palmes vittnesmål är det som skadat Palmeutredningen mest
Hur kunde Olof Palmes kollegor, arbetskamrater och vänner stillatigande acceptera att inte allt gjordes for att hitta lösningen, att mordet förblev olöst? Och hur kunde vissa av dem tro – eller låtsas tro – att mordet var löst och att mördaren hette Christer Pettersson? Fanns det något som var viktigare än att få fram sanningen? Lars Borgnäs
Vad Lisbeth Palme ansett sig ha sett i relation till övriga vittnen
Det som framkommit av förhören strax efter mordet med det 20-tal vittnen från platsen är att ingen har sett mördarens ansikte, inte heller Lisbeth. I de tidiga förhören med Lisbeth Palme tyder allt på att hon bara har sett mördaren bakifrån. Lisbeths senare uppgift om att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. De 22 vittnen som finns på mordplatsen stöder inte Lisbeths signalement på mördaren. I de första förhören säger inte något av vittnena att mördaren skulle ha haft en haltande, linkande eller rullande gång. Mördarens sätt att springa beskrivs t.ex. som ”Ganska spänstigt”, eller ”Inte med en ung mans vighet”. Av de 22 vittnena säger med få undantag en övervägande majoritet att mördaren bar en trekvartslång rock
I förhören i direkt anslutning till morden väckte mördarens sätt att röra sig inga kommentarer om något avvikande. Senare, när medierna spekulerat i att gärningsmannen haltat, gått illa och liknande, började sådana uppgifter dyka upp i vittnesmålen. Tre år efter mordet förekom kommentarer åt det hållet från vittnen som i första skedet inte nämnt ett ord om det. Nio veckor efter mordet däremot säger Lisbeth själv enligt en promemoria som polisen upprättat:
”Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett ”spänstigt” vältränat intryck på henne.”
Det signalement på mördaren som Lisbeth lämnar vid de första förhören stämmer sedan inte med det som hon bl.a. lämnar i tingsrätten. Strax efter mordet verkar Lisbeth tro att det rör sig om flera personer som är inblandade. Att Lisbeth tror det var minst två personer sammansvurna skriver tidningen Expressen 1 mars 1986. Vidare tror Lisbeth att hennes man har fallit offer för en politisk konspiration. Hans Holmer skriver:
”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”
I samtal med Holmér nämner Lisbeth också en händelse med två mystiska män på Västerlånggatan som övervakat parets bostad en tid före mordet.
”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett ett substantiellt spår P blev ett substantiellt spår i utredningen.”
SOU 1999:88, sid 709.
Det är nämligen så att före Lisbeth Palmes utpekande av honom i december samma år finns det ingenting som ser ut att binda Pettersson till mordet.
Utpekandet tre år efter mordet.
Låt oss backa ett steg. När det sedan då blev dags för Lisbeth Palmes famösa utpekande av Christer Pettersson i december 1988 verkar det som hon kan ha förts bakom ljuset av polisen och åklagarna före utpekandet. Det är i alla fall en slutsats som är möjlig att dra av vad Lisbeth Palme senare sade i hovrätten:
”För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder.”
”Det visste jag före att det måste ha varit på det sättet. Det är ju själva ABC.”’
Även om Lisbeth som hon antydde i hovrätten kan ha trott att hon var polisen och åklagaren behjälplig med att peka ut en person som de redan hade mycket bevisning mot så var det tvärtom. Polisen hade innan Lisbeths utpekande ingenting på Christer Petterson. Gunnar Wall redogör i sin bok Konspiration Olof Palme för bevisläget mot Pettersson före Lisbeths ”utpekande”:
- Han var dokumenterat våldsbenägen;
- Han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;
- Han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;
- och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.
Wall redogör för vad utredarna sedan spekulerade i :
- …och om han gjort det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;
- … och han hade kanske stannat kvar i stan till efter det att Bröderna Mozart slutade;
- … och han hade kanske tillgång till en revolver, oklart vilken i så fall och oklart hur han fått tag i den;
- … och det kunde ju hända att han i så fall sköt Olof Palme med den revolvern.
Gunnar Wall påpekar att en sådan ”indiciekedja” förstås inte räcker till ett åtal eftersom:
- De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till mordvapnet som för övrigt inte var hittat;
- De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till något skjutvapen överhuvudtaget;
- de hade inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mor• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pett det (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);
- De kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet;
- De hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;
- De hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen eller på väg dit;
- De hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;
- de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;
- De kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;
- De kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30.”
Spaningsledaren Hans Ölvebro kommenterade själv saken på följande sätt:
”Om Lisbeth Palme inte pekat ut Christer Pettersson hade han säkert fått åka hem.”
Utpekandet vid vittneskonfrontationen bröt mot alla regler och det juridiska värdet är noll och intet.
Många är bekanta med hur det dubiösa utpekandet förberedes och byggdes upp i möten mellan åklagare och Lisbeth Palme där hon vid upprepade tillfällen fick privata föredragningar med åklagarna om hur arbetet med misstänkta förlöpte. Åklagaren Jörgen Almblad hade i oktober 1988 te.x. initierat både Mårten Palme och Lisbeth Palme i utredningen. Mårten erinrar sig att han och Lisbeth av Almblad före Lisbeths utpekande har fått information om tre eller fyra huvudmisstänkta: en smugglare, en jugoslav och en alkoholist bosatt i Sollentuna. Den andra åklagaren vid den tiden Solveig Riberdahl vittnade i hovrätten om att hon själv varit med när Lisbeth Palme bl.a. fått veta att utredarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort”
‘Men jag har väl för fan inte mördat Palme, det vet väl ni också’
Christer Pettersson kan för sitt liv inte förstå varför han brevledes kallas till polisstationen måndagen den 14 december då konfrontationen skall äga rum. Han har varit ute och ”härjat” över helgen och har ont i ett ben och ringer på morgonen och frågar om han inte kan komma vid ett senare tillfälle. Polisen är angelägen om att han skall komma just vid denna tidpunkt och väljer att erbjuda Pettersson skjuts med polisbil in till stationen. Av någon anledning har pressen blivit informerad om den kommande vittneskonfrontationen och är på plats för att ta bilder.
Egentligen är det två vittneskonfrontationer som sker den där dagen, en på polishuset där Lisbeth Palme inte befinner sig. Hon har vägrat komma dit och hon pekar istället ut Pettersson vid en privat visning i riksåklagarens lokaler i Gamla stan inte långt från sin lägenhet där hon tillsammans med åklagaren ser konfrontationen på video utan att Christer Petterssons advokat får närvara. Kravet har Lisbeth själv dikterat. Andra krav som Lisbeth ställer är att ingen bandupptagning skall ske och att samt att åklagarna inte får sitta så de kan iakttaga Lisbeths ansikte vid konfrontationen. Vidare får åklagarna inte löpande föra anteckningar medan hon kommenterar konfrontationen. Alla de kraven tillgodoses. När hon sett videobandet med konfrontationen säger hon den numer kända frasen : ”Det ser man väl vem som är alkoholist”
Den enda dokumentation som finns från konfrontationen är promemoria signerad av de båda åklagarna där de sammanfattar vad som skedde under visningen. och den är daterad den 26 januari 1989, sex veckor efter händelsen.
Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att ”det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. ”
När hon har sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.
Rättsligt sett är detta utpekande löjeväckande i och med att vittnet fått förhandsinformation av åklagarna om den misstänkte som hon skall peka ut – att han är alkoholist. Vidare har vi det omdiskuterade faktumet att de övriga personerna som omger Christer Pettersson avviker kraftigt från hur Christer Pettersson ser ut. De övriga uppställda bredvid Pettersson är elva anställda hos olika myndigheter.
Lisbeths vittnesmål är underkänt utifrån alla aspekter
Lisbeth Palme har vägrat att som de andra vittnena att infinna sig i polishuset. Istället ges en privat visning efter stängningsdags i Riksåklagarens lokaler, där Lisbeth förbjuder Petterssons advokat att närvara. Lisbeth förbjuder även bandinspelning. Den enda dokumentationen om den märkliga vittneskonfrontationen med Lisbeth signeras av åklagare sex veckor efter konfrontationen vid ett andra tillfälle där Lisbeth ännu en gång tillåtits se på vittneskonfrontationen på video i riksåklagarens lokaler men nu bara med sekvensen med Pettersson på.
Förutom att utpekandet inte har något juridiskt värde har det heller ingen substans. Lisbeths minnesbild byggs genom åren upp i och med den information hon delges av åklagare och poliser. Vid de första förhören efter morden anger hon att hon inte har sett mördarens ansikte. Den senare tillkomna uppgiften som hon gett vid flera tillfällen gett – att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. Av alla dem som befann sig vid mordplatsen – de 22 mordplatsvittnena och Lisbeth – var det bara Lisbeth som pekade ut Christer Pettersson. Vidare fanns det ett vittne som väl kände till Christer Pettersson i och med att han bodde i samma område och som befann sig direkt i anslutning till mordplatsen som inte associerat mördarens utseende och rörelser till Christer Petterssons.Vittnet berättade detta i hovrätten. Vittnet var Lars J som befann sig i korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan när mordet skedde och som på nära håll såg den flyende mördaren. Den förste spaningsledaren i Palmeuttedningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oense om det mesta men båda hyste uppfattningen att den man Lisbeth senare trott vara gärningsmannen var vittnet Anders B. Han var klädd i en bullig täckjacka.
Utpekandet är inte bara juridiskt värdelöst och fullständigt substanslöst. Det är också utifrån utförandet moraliskt förkastligt. Lisbeth Palme har ej visat någon vilja att efterkomma rimliga krav på att vilja föra utredningen framåt. Hur kommer det sig att hon väljer att ställa krav på vittneskonfrontationen som åklagarna ha måst förklarat för henne kommer att underkänna värdet av densamma? Hur kommer det sig att åklagarna godkänner krav som gör vittneskonfrontationen ur juridisk synpunkt värdelös? Lisbeth Palmes agerande diskuterades av en av kommissionsutredningarna:
– Det måste ju innebära, sa kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger enligt kommissionens protokoll, att hon faktiskt sätter sitt integritetsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?
-Det tror jag att hon gör, sa Riberdahl. Det är min uppfattning att hon gör det.
retrogradera 