”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.”
SOU 1999:88, sid 709.
”Jag har aldrig köpt att det var en missbrukare från Sollentuna som sköt vår statsminister. Delvis är det detta faktum som gjort att jag orkat jobba kvar under så lång tid.”
Lennart Gustafsson 64 år, veteran med 28 år i spaningsgruppen
Svenska folket fick nöja sig med Christer Pettersson. Ändå blir det uppenbart, när vi sätter oss in i saken, att ingen på allvar borde kunna tro att svaret på mordgåtan finns där.
Lars Borgnäs
Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättsstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dog i samband med mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi vill inte 30 år efter mordet på nytt utsättas för försök att aktivera Christer Pettersson-myten.
Det var många i landet som tappade hakan när Stefan Löfven på 30-årsdagen av mordet försökte återuppliva det sedan länge avsomnade teorierna om Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Vid en närmare inläsning kring Pettersson-spåret visar det sig att Löfven faller in i en socialdemokratisk tradition vilken Lars Borgnäs redan för fem år sedan kommenterade på följande sätt:
Hur kunde Olof Palmes kollegor, arbetskamrater och vänner stillatigande acceptera att inte allt gjordes for att hitta lösningen, att mordet förblev olöst? Och hur kunde vissa av dem tro – eller låtsas tro – att mordet var löst och att mördaren hette Christer Pettersson? Fanns det något som var viktigare än att få fram sanningen?
Vad Lisbeth Palme ansett sig ha sett i relation till övriga vittnen
Låt oss angripa frågorna kring Christer Pettersson-spåret metodiskt för att försöka visa på det oerhörda i Stefan Löfvens, Ulf Dahlstens och familjen Palmes och många i poliskårens anförda åsikt att mordet redan är uppklarat och att lösningen heter Christer Pettersson.
Det som framkommit av förhören strax efter mordet med det 20-tal vittnen från platsen är att ingen har sett mördarens ansikte, inte heller Lisbeth. I de tidiga förhören med Lisbeth Palme tyder allt på att hon bara har sett mördaren bakifrån. Lisbeths senare uppgift om att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. De 22 vittnen som finns på mordplatsen stöder inte Lisbeths signalement på mördaren. I de första förhören säger inte något av vittnena att mördaren skulle ha haft en haltande, linkande eller rullande gång. Mördarens sätt att springa beskrivs t.ex. som ”Ganska spänstigt”, eller ”Inte med en ung mans vighet”. Av de 22 vittnena säger med få undantag en övervägande majoritet att mördaren bar en trekvartslång rock
I förhören i direkt anslutning till morden väckte mördarens sätt att röra sig inga kommentarer om något avvikande. Senare, när medierna spekulerat i att gärningsmannen haltat, gått illa och liknande, började sådana uppgifter dyka upp i vittnesmålen. Tre år efter mordet förekom kommentarer åt det hållet från vittnen som i första skedet inte nämnt ett ord om det. Nio veckor efter mordet däremot säger Lisbeth själv enligt en promemoria som polisen upprättat:
”Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett ”spänstigt” vältränat intryck på henne.”
Det signalement på mördaren som Lisbeth lämnar vid de första förhören stämmer sedan inte med det som hon bl.a. lämnar i tingsrätten. Strax efter mordet verkar Lisbeth tro att det rör sig om flera personer som är inblandade. Att Lisbeth tror det var minst två personer sammansvurna skriver tidningen Expressen 1 mars 1986. Vidare tror Lisbeth att hennes man har fallit offer för en politisk konspiration. Hans Holmer skriver:
”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”
I samtal med Holmér nämner Lisbeth också en händelse med två mystiska män på Västerlånggatan som övervakat parets bostad en tid före mordet.
Polisens ”utredningsarbete” kring Christer Pettersson
I april 1986 inkom tre av varandra ”oberoende” tips avseende Christer Pettersson. Två av dessa föranleddes av likheten med två av polisens offentliggjorda spaningsbilder, den s k ”fantombilden” och den andra spaningsbilden på den sk. ”skuggan” vilken är olik den kända fantombilden. Tipsen mot Pettersson kom alltså från två personer varav den ena sade att han tycker Pettersson var lik ”fantombilden” och den andra personen tyckte att Pettersson var lik bilden på ”skuggan”. Spaningsbilderna är för övrigt kritiserade som ett av mordutredningens stora misstag. Den viktigaste av dessa bilder, ”fantombilden”, är dessutom gjord utifrån ett vittne som befann sig långt bort från mordplatsen och som ansåg att bilden till slut inte kom att likna hennes iakttagelser.
Det första tipset som kommer in om Pettersson är från den 9 april. Här är det likheten med bilden på ”Skuggan” som har fått uppgiftslämnaren att ta kontakt med polisen. En man som arbetade vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus uppger till polisen att han minns att Pettersson liknat ”Skuggan”.
Det andra uppslaget mot Pettersson var ett brev från en fånge på Hall som ansåg att Christer var ”en kopia på bilden på Palmes mördare”.I detta fallet anses mannen ha avsett att Pettersson liknade Fantombilden.
Det tredje ”spaningsuppslaget” är även detta från april 1986 men från ett senare datum, en kort samtalsanteckning från en polis som har talat talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. I anteckningen från samtalet står det bara att Pettersson satt på anstalten 1983 och att personen på kansliet minns att personen var ”fullkomligt galen”.
De två tidigare tipsen om Pettersson som kom in, klassades som högprioriterade av en kriminalkommissarie. Anledningen till att han fastnat för Pettersson för att han tycker att denne är en ”psykopat” och därför en ”bra typ”
I maj hålls det ett kort förhör med Pettersson. Där säger han att han varit inne i centrala Stockholm under mordkvällen och att han då befunnit sig på spelklubben Oxen från klockan 19 till strax efter 22. Sedan har han gått till Centralen och tagit pendeltåget hem till Rotebro.” Att polisen nöjde sig med det och inte kom att satsa några särskilda resurser på att knyta Pettersson till mordet utifrån det underlaget är väl knappast förvånande. Vad som är betydligt mer anmärkningsvärt skriver Wall, ”är att det visat sig omöjligt att hitta några legitima och begripliga skäl uppvisa ett stort och växande intresse för just Pettersson.” Granskingskommissionen slår även fast att det är svårt att se på vilken tidpunkt och med vilka skäl polisen börjar intressera sig för Christer Pettersson.
”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett ett substantiellt spår P blev ett substantiellt spår i utredningen.”
SOU 1999:88, sid 709.
Det är nämligen så att före Lisbeth Palmes utpekande av honom i december samma år finns det ingenting som ser ut att binda Pettersson till mordet.
Polisens försök att gräva fram komprometterande uppgifter mot Pettersson
Gunnar Wall tar i sin bok Konspiration Olof Palme fasta på att en poliskommissarie Thure Nässéns roll i fallet Christer Pettersson. Thure Nässén var en gammal bekant till nattklubben Oxens ägare, Sigge Cedergren. Det är kring spelklubben och med Christer Pettersson bekanta och fiender som ett scenario kommer byggas upp som polisen och åklagarna kommer att att använda sig av för att väcka åtal mot Pettersson. I Walls skildring av saken ter sig polisens arbete med Petterssonfallet närmast som en maffiaverksamhet där man genom påtryckningar pressar redan svaga socialt utsatta människor att säga komprometterande saker om Pettersson
Den 3 oktober talar Nässén med en kvinnlig missbrukare om ett besök hon gjort hemma hos Christer Pettersson en tid efter mordet.
5 oktober talar Nässén och en kollega med en kvinna som arbetat med kriminalvårdens frivårdsinsatser med ”Spinnarn”som är en av Petterssons bekanta. Spinnarn har aldrig varit på spelklubben Oxen och hittar inte dit. Men han känner Christer Pettersson och polisen frågar efter ”Spinnarns” relationer med Pettersson och den tillgång på vapen som skulle kunna finnas i deras kretsar.
Den 11 oktober. 1988, förhör Nässén en egenföretagare som är gammal bekant till ”Spinnarn”. Nässén inleder med att be företagaren att berätta om vad han själv gjorde under mordkvällen. Sedan börjar samtalet snart handla om Christer Pettersson, som vid ett tillfälle följt med ”Spinnarn” hem till företagaren. Förhöret leder inte till något matnyttigt för polisen angående Pettersson men redan nästa dag har det blivit annorlunda.
12 oktober. Dagen efter det första förhöret tar företagaren kontakt med Nässén och säger sig ha mer att berätta sedan någon ringt hem till honom och lämnat meddelandet att han ”inte ska springa omkring och snacka skit för då kommer hans hus att sprängas i luften”. Företagaren kommer inte i detta andra samtal med något substantiellt om Christer Pettersson men han har som Wall skriver, börjat visa sin goda vilja.
Den 14 december, när Pettersson anhållits, hörs företagaren en tredje gång och nu påstår han att han hört ”Spinnarn” säga att ”Christer hade pistolen som dödade Olof Palme hemma hos sig”
Den 13 oktober menar Gunnar Wall att kommissarien Nässén får ett ”riktigt napp” En kollega håller ett förhör med Sigge. I protokollet står det att Sigge har tagit initiativ till förhöret. Skälet är att han ”erinrat sig” saker. Tidningsskriverierna om den mystiske mannen utanför biografen Grand under mordkvällen har fått honom att börja fundera. Sigge säger att Pettersson har en otäck blick och säkert kan ha väckt uppmärksamhet. Han säger även att Pettersson har ”en mycket god vän som heter Lars Tingström, mera känd som ‘Bombmannen’”. Och ifall Tingström bett om det skulle Pettersson ”utan vidare mörda Palme”.
Gunnar Wall skriver att Christer Pettersson placeras utifrån detta underlag om än bara i form av en gissning, vid Grand. Polisen kom sedan att gå vidare med att försöka hitta vittnen som kan påstå att han synts vid biografen När Palmeåklagarna efter nederlaget i rätten lämnar in en resningsansökan , väljer de också att inkludera advokat Pelle Svenssons uppgifter om ett erkännande från den då avlidne Tingström om att denne inspirerat Pettersson till Palmemordet.
Spaningsarbetet hösten 1988
Polisen har under hösten 1988 dragit igång omfattande spaningar kring Christer Pettersson och hans telefon avlyssnas. Dessa spaningar leder ingenstans och Granskningskommissionen har sammanfattat saken på följande sätt:
”förväntningarna på ‘spåret Christer P’ inte var påfallande höga inom utredningen vid den tidpunkten”. När Lisbeth Palme senare pekade ut Pettersson var det därför en ”dramatisk vändpunkt”.
‘Helvete! Måns är borta!’
Alf Andersson poliskommissarie i Palmeutredningen berättar om ett tillfälle när man ringt och förhört en kvinnlig kamrat till Pettersson om Palmemordet. Polisen räknar med att kvinnan vid senare tillfälle kommer nämna saken på telefon för Christer Pettersson och eventuellt göra honom pressad. Alf Andersson berättar att Christer Pettersson inte reagerar alls utan säger : ‘Du vet väl ingenting om det’ och sedan utbrister : ‘Helvete! Måns är borta!’ Måns är Christer Petterssons katt. Alf Andersson berättar att Christer är mer oroad för katten än för att tjejen blivit förhörd om Palmemordet. Så han ställer inte en enda följdfråga till henne om vad polisen velat veta.
Att polisen och åklagarna gör ett ett dåligt nästintill komiskt arbete kring åtalet kring Christer Pettersson är de flesta människor som har någon inblick i saken såhär 30 år efteråt överens om. Att vanlig rättspraxis och rutiner är flagrant åsidosatta vid förhören med Lisbeth Palme är känt men det finns anklagelser av än värre art som riktats mot polisen.
Lillemor Östlin, författaren till Hinsehäxan hävdar att hon känner till möten mellan poliskommissarie Thure Nässén och Sigge Cedergren och några av dennes bekanta och där det sagts att de skulle få delar av belöningen för avgörande tips om Palmemordet ifall de pekade ut Christer Pettersson som gärningsman. På detta möte närvarade Sigge Cedergren, Harri Miekkalinna och Roger Östlund, som senare skulle bli åklagarvittnen i Palmemålet. Ännu en person som kallades ”Ove Gotland”, blev så upprörd över överläggningarna och berättade för Lillemor om vad han varit med om. Gunnar Wall har frågat Thure Nässén om saken som dementerar Lillemor Östlins påståenden och kallar dem ”rena fantasier”.
Christer Pettersson hade alibi
Det sensationella med åtalet mot Pettersson är att han hade alibi för tidpunkten vid mordet.
Kort tid före tingsrättegången sände TV3 säsongens sista avsnitt av debattprogrammet Diskutabelt med Robert Aschberg. I programmet tillfrågas Jan Guillou vad han tror om tingsrättens kommande dom :
”Vi kan säga ungefär följande att ingen människa kan dömas för ett allvarligt brott på grundval av några vittnesmål som går ut på att vederbörande kanske har varit på platsen. Den betydelse som de här vittnesmålen kan ha är bara om de kan fogas in i andra sammanhang, om de kombineras med teknisk bevisning av något slag eller om de leder till att den misstänkte faller till föga och erkänner och i sitt erkännande talar om var han har gömt mordvapnet och sånt där. Då börjar det likna någonting. Men det finns ingen som helst risk att någon skulle dömas för ett sånt här brott bara på några vittnesmål.”
Sedan frågar Aschberg Guillou om det finns risk för fällande dom i tingsrätten
”Nej. Och särskilt inte i det här fallet.”
Utpekandet tre år efter mordet.
Låt oss backa ett steg. När det sedan då blev dags för Lisbeth Palmes famösa utpekande av Christer Pettersson i december 1988 verkar det som hon kan ha förts bakom ljuset av polisen och åklagarna före utpekandet. Det är i alla fall en slutsats som är möjlig att dra av vad Lisbeth Palme senare sade i hovrätten:
”För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder.”
”Det visste jag före att det måste ha varit på det sättet. Det är ju själva ABC.”’
Även om Lisbeth som hon antydde i hovrätten kan ha trott att hon var polisen och åklagaren behjälplig med att peka ut en person som de redan hade mycket bevisning mot så var det tvärtom. Polisen hade innan Lisbeths utpekande ingenting på Christer Petterson. Gunnar Wall redogör i sin bok Konspiration Olof Palme för bevisläget mot Pettersson före Lisbeths ”utpekande”:
• han var dokumenterat våldsbenägen;
•han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;
•han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;
•och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.
Wall redogör för vad utredarna sedan spekulerade i :
•…och om han gjort det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;
•… och han hade kanske stannat kvar i stan till efter det att Bröderna Mozart slutade;
•… och han hade kanske tillgång till en revolver, oklart vilken i så fall och oklart hur han fått tag i den;
•… och det kunde ju hända att han i så fall sköt Olof Palme med den revolvern.
Gunnar Wall påpekar att en sådan ”indiciekedja” förstås inte räcker till ett åtal eftersom:
• De kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till mordvapnet som för övrigt inte var hittat;
•de kunde inte fastslå att Pettersson haft tillgång till något skjutvapen överhuvudtaget;
• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mor• de hade inte någon teknisk bevisning som band Pett det (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);
• de kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet;
•de hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;
•de hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen eller på väg dit;
• de hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;
• de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;
•de kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;
• de kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30.”
Spaningsledaren Hans Ölvebro kommenterade själv saken på följande sätt:
”Om Lisbeth Palme inte pekat ut Christer Pettersson hade han säkert fått åka hem.”
Utpekandet vid vittneskonfrontationen bröt mot alla regler och det juridiska värdet är noll och intet.
Många är bekanta med hur det dubiösa utpekandet förberedes och byggdes upp i möten mellan åklagare och Lisbeth Palme där hon vid upprepade tillfällen fick privata föredragningar med åklagarna om hur arbetet med misstänkta förlöpte. Åklagaren Jörgen Almblad hade i oktober 1988 te.x. initierat både Mårten Palme och Lisbeth Palme i utredningen. Mårten erinrar sig att han och Lisbeth av Almblad före Lisbeths utpekande har fått information om tre eller fyra huvudmisstänkta: en smugglare, en jugoslav och en alkoholist bosatt i Sollentuna. Den andra åklagaren vid den tiden Solveig Riberdahl vittnade i hovrätten om att hon själv varit med när Lisbeth Palme bl.a. fått veta att utredarna misstänkte ”en person som var dömd för våldsbrott tidigare” och som ”bodde i en norrförort”
‘Men jag har väl för fan inte mördat Palme, det vet väl ni också’
Christer Pettersson kan för sitt liv inte förstå varför han brevledes kallas till polisstationen måndagen den 14 december då konfrontationen skall äga rum. Han har varit ute och ”härjat” över helgen och har ont i ett ben och ringer på morgonen och frågar om han inte kan komma vid ett senare tillfälle. Polisen är angelägen om att han skall komma just vid denna tidpunkt och väljer att erbjuda Pettersson skjuts med polisbil in till stationen. Av någon anledning har pressen blivit informerad om den kommande vittneskonfrontationen och är på plats för att ta bilder.
Egentligen är det två vittneskonfrontationer som sker den där dagen, en på polishuset där Lisbeth Palme inte befinner sig. Hon har vägrat komma dit och hon pekar istället ut Pettersson vid en privat visning i riksåklagarens lokaler i Gamla stan inte långt från sin lägenhet där hon tillsammans med åklagaren ser konfrontationen på video utan att Christer Petterssons advokat får närvara. Kravet har Lisbeth själv dikterat. Andra krav som Lisbeth ställer är att ingen bandupptagning skall ske och att samt att åklagarna inte får sitta så de kan iakttaga Lisbeths ansikte vid konfrontationen. Vidare får åklagarna inte löpande föra anteckningar medan hon kommenterar konfrontationen. Alla de kraven tillgodoses. När hon sett videobandet med konfrontationen säger hon den numer kända frasen : ”Det ser man väl vem som är alkoholist”
Den enda dokumentation som finns från konfrontationen är promemoria signerad av de båda åklagarna där de sammanfattar vad som skedde under visningen. och den är daterad den 26 januari 1989, sex veckor efter händelsen.
Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att ”det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. ”
När hon har sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.
Rättsligt sett är detta utpekande löjeväckande i och med att vittnet fått förhandsinformation av åklagarna om den misstänkte som hon skall peka ut – att han är alkoholist. Vidare har vi det omdiskuterade faktumet att de övriga personerna som omger Christer Pettersson avviker kraftigt från hur Christer Pettersson ser ut. De övriga uppställda bredvid Pettersson är elva anställda hos olika myndigheter.
Lisbeths vittnesmål är underkänt utifrån alla aspeketer
Lisbeth Palme har vägrat att som de andra vittnena att infinna sig i polishuset. Istället ges en privat visning efter stängningsdags i Riksåklagarens lokaler, där Lisbeth förbjuder Petterssons advokat att närvara. Lisbeth förbjuder även bandinspelning. Den enda dokumentationen om den märkliga vittneskonfrontationen med Lisbeth signeras av åklagare sex veckor efter konfrontationen vid ett andra tillfälle där Lisbeth ännu en gång tillåtits se på vittneskonfrontationen på video i riksåklagarens lokaler men nu bara med sekvensen med Pettersson på.
Förutom att utpekandet inte har något juridiskt värde har det heller ingen substans. Lisbeths minnesbild byggs genom åren upp i och med den information hon delges av åklagare och poliser. Vid de första förhören efter morden anger hon att hon inte har sett mördarens ansikte. Den senare tillkomna uppgiften som hon gett vid flera tillfällen gett – att mördaren tittade tillbaka under flykten har inte stöd från något annat vittne. Av alla dem som befann sig vid mordplatsen – de 22 mordplatsvittnena och Lisbeth – var det bara Lisbeth som pekade ut Christer Pettersson. Vidare fanns det ett vittne som väl kände till Christer Pettersson i och med att han bodde i samma område och som befann sig direkt i anslutning till mordplatsen som inte associerat mördarens utseende och rörelser till Christer Petterssons.Vittnet berättade detta i hovrätten. Vittnet var Lars J som befann sig i korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan när mordet skedde och som på nära håll såg den flyende mördaren. Den förste spaningsledaren i Palmeuttedningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oense om det mesta men båda hyste uppfattningen att den man Lisbeth senare trott vara gärningsmannen var vittnet Anders B. Han var klädd i en bullig täckjacka.
Utpekandet är inte bara juridiskt värdelöst och fullständigt substanslöst. Det är också utifrån utförandet moraliskt förkastligt. Lisbeth Palme har ej visat någon vilja att efterkomma rimliga krav på att vilja föra utredningen framåt. Hur kommer det sig att hon väljer att ställa krav på vittneskonfrontationen som åklagarna ha måst förklarat för henne kommer att underkänna värdet av densamma? Hur kommer det sig att åklagarna godkänner krav som gör vittneskonfrontationen ur juridisk synpunkt värdelös? Lisbeth Palmes agerande diskuterades av en av kommissionsutredningarna:
– Det måste ju innebära, sa kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger enligt kommissionens protokoll, att hon faktiskt sätter sitt integritetsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?
-Det tror jag att hon gör, sa Riberdahl. Det är min uppfattning att hon gör det.
Alibivittnena som trollades bort
Algot Å arbetade som vaktmästare vid Stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20. Var det sant innebar det att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.
Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebo. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Tiden stämde med aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49 och överensstämde med Christers uppgifter.
Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och även hans vittnesmål på avfärdades på liknande sätt.
I domarna anges en rad skäl till underkännandet av vittnesmålen. Det hela går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet på grund av att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.
Det parodiska i detta är att åklagarsidan egna huvudvittnen än mer är icke idealiska samhällsmedborgare, där flera är kriminella och missbrukare som dessutom som Gunnar Walls uppgifter talar för, är vittnen som övertalats av polisen att skalda historier om Pettersson. Dessutom har ju åklagarsidan stött sig på ett vittne som brutit alla normer kring sin vilja att avge vittnesmål och gå rätten till mötes, det vill säga Lisbeth Palme.
Gunnar Wall skriver :
Om tingsrätten ansåg att ett vittne som ville göra anspråk på trovärdighet måste visa prov på rationellt, samarbetsvilligt och socialt ansvarsfullt beteende i samband med rättegången borde det vara svårt att fästa någon obetingad tilltro till Lisbeth Palme.
Wilhelm Agrell gav redan hösten 1989 uttryck för sitt missnöje med rättens tolkningar. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet. Skrev han:
”Alibivittnena från Upplands Väsby och Rotebro kom inte fram som ett led i förundersökningen, men förundersökningen var desto effektivare när det gällde att med kort varsel mobilisera motvittnen som skulle styrka att alibivittnena mindes fel om tider och platser eller annars saknade trovärdighet. Motsvarande behandling vederfors inte de av åklagarsidan åberopade vittnena.”
I sin bok Konspirationen Olof Palme, utgiven 2015, sammanfattar Gunnar Wall turerna kring Christer Petterssonspåret på föjlande sätt:
På ett sätt har förstås processen mot Pettersson mest ett historiskt intresse även för den som anser att åtalet hade inslag av rättsövergrepp.
Han kunde då inte drömma om att socialdemokratin självt ett år senare på 30-årsdagen av mordet skulle väcka liv i det döda liket, Christer Pettersson-sagan.
Först ut är spindoktorn Ulf Dahlsten med en artikel några dagar före 30-årsdagen av mordet http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/och sedan kommer Stefan Löfvens skandalösa uttalande på årsdagen av mordet.http://www.dn.se/nyheter/politik/stefan-lofven-jag-tror-att-det-var-christer-pettersson-som-skot/ Förmodligen anade Daniel Suhonen vad som var på gång i det egna partiet och skyndade sig att långt före båda dessa herrar ge sin syn på mordet i Expressen.
http://www.expressen.se/kultur/daniel-suhonen-vi-mordade-olof-palme/
Trots att det borde finnas starka skäl för den svenska staten och inte minst för svensk socialdemokrati att försöka ta reda på den politiska bakgrunden till mordet har detta inte skett. Förmodligen är det här den politiska omläggningen kommer in. En omfattande debatt om 1980-talets politiska motsättningar skulle tydligt visa den ideologiska resa socialdemokratin gjort efter Palme. I praktiken står dagens svenska socialdemokrati närmare de krafter som önskade få bort honom 1986, än den politiska linje Olof Palme själv förde.
Olof Palme är borta men för den skull borde vi inte låta tron på demokratin och rättstaten dö samma sotdöd som det socialdemokratiska projektet dött efter mordet. Det är nu dags att avsluta sekretessen kring mordutredningen och sluta göra syndabockar av döda alkoholister. Idag är de nog de flesta överens om att statsmakten har velat begrava sanningen kring det här mordet. Vi, folket, har rätt att veta. Mördare skall inte kunna ta sig rätten att skjuta bort våra demokratiskt valda ledare. Vi vill veta vad som har hänt. Vi borde nu börja arbeta för att häva lägga ned mordutredningen och därmed häva förundersökningssekrettessen. Detta skulle öppna för att alla handlingar kring mordet som nu är dolda.En ny generation jurister, utredare och historiker som med färska ögon kan föröska finna dels vad som har skett i statsapparaten under de här tre decennierna men också med största sannolikhet finna uppgifter om vem eller förmodligen vilka som konspirerade mot Olof Palme. Om det är nåt som kunde få några som har information i anslutning till mördaren att träda fram är det vetskapen om straffrihet för egen räkning. http://www.aftonbladet.se/debatt/article22316574.ab
Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den ”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige.”
Om medierna och allmänheten är verkställande juridiska instanser i konungariket Sverige så är saken redan avklarad. Assange har redan blivit karaktärsmördad och den domen har avkunnats från en enig mediakör från höger till vänster. Inte minst har systemkritiska vänstertidningar som t.ex. ETC skyndat till statens och landets rättsvårdande myndigheters försvar. ETC:s agerande illustrerar vilken särskild enögdhet som dominerat landet i den här frågan.
Länge vinklades historien som att Assange höll sig undan den svenska rättsvisan och flydde från anklagelser som han förmodligen var skyldig till – varför skulle han annars hålla sig utom räckhåll från den svenska rättvisan? Argumentationen fördes efter linjen att det svenska rättsväsendet inte kunde göra avsteg från sina orubbliga principer om att förundersökningsintervjun som åklagaren behövde för att överhuvudtaget kunna starta utredningen måste ske i Sverige. Och eftersom alla i Sverige är lika inför lagen så kunde inga undantag göras för Assange.
Naturligtvis var detta en löjeväckande argumentation redan vid den tidpunkt när den tagit över varje spalt och varje röst i medierna. Helt enkelt av den anledningen att Assange fruktar att överlämnas till USA för åtal som kan ge ett decennielångt fängelsestraff och detta för att den organisation han företrädde har försett världens medborgare med information om hur deras stater begår allvarliga brott och därigenom naturligtvis blivit mest ovän med USA eftersom det är det land som internationellt gör sig skyldigt till flest brott mot de lagar som FN:s konventioner för mänskliga rättigheter och folkrätten anger. I USA har akademiker och politiker i olika TV-program uttalat att de vill se Assange mördad. Sverige har hårdnackat sagt att de inte kan ge garantier för att inte utlämna Assange till USA. Argumenten som har presenterats för detta är att…ja här sviktar minnet – att det skulle var ministerstyre? Hursomhelst, är poängen att Assange hade goda skäl att inte inställa sig till förhör i Sverige som inte hade ett dugg med den pågående förundersökningen om sexbrott att göra utan handlade om hans rättmätiga oro kring den svenska statens förhållande till utlämning till USA.
I den allmänna meningen om den går att utläsa från de iakttagelser man gör privat sammanvägt med det som har synts i medierna så köpte en helt övervägande majoritet av svenskarna åklagarnas linje. Det fanns avvikande röster såsom Folkpartiets talesman i rättsfrågor Johan Pehrson som i TV-programmet Agenda menade att Assangefallet var speciellt och att åklagaren borde ta ärendet vidare och ”vända på alla stenar” för att börja inleda processen. För denna avvikelse från den sanktionerade statsnormen tillrättavisades han av riksåklagaren: ”Det strider mot den grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige,” sade riksåklagaren Anders Perklev i pressen.
Riksåklagaren Anders Perklev har däremot genom åren aldrig sett någon anledning att kritisera Sveriges dåvarande statsminister, Fredrik Reinfeldt för uttalandet som gick ut via TT:”Låt oss inte glömma bort vad som riskeras här. Det är ju rätten för kvinnor att få prövat huruvida det har varit ett övergrepp som de har varit utsatta för.” eller för den delen uttalande från socialminister Göran Hägglund om att Assange är en ”fegis”, ”verkar vara en ynklig stackare”. Att landets statsminister och socialminister lägger sig i pågående förundersökning genom att ta ställning för den ena rättsparten och fälla värdeomdömen om den anklagades person är tydligen helt förenligt med den”grundläggande maktfördelning mellan lagstiftare och verkställande myndighet som råder i Sverige”
Den 28 oktober 2014 läser svenskarna i Expressen att den brittiska regeringen gärna ser att den svenska åklagaren kommer till London: ”Välkomnar Ny för förhör i London”. Som av en tillfällighet meddelar Hovrätten, den 20 november samma år i ett tillkännagivande på sin hemsida att undersökningen stannat upp och anmodar åklagaren att påskynda ärendet på andra vägar än hitintills: ”Hovrätten konstaterar emellertid att utredningen om brottsmisstankarna har stannat upp och anser att åklagarnas underlåtenhet att pröva alternativa vägar inte stämmer överens med deras skyldighet att – i alla berördas intresse – driva förundersökningen framåt.” I pressen kan man även läsa att Hovrätten inte utesluter förhör i London. En representant för rätten svarar vid ett senare tillfälle på en fråga om hur utredningen skall kunna gå vidare:
TT: Vad menas med alternativa vägar?
-Det avgör åklagaren. Ett sätt vore ju att förhöra honom i London.
Den ansvarige åklagaren gör sedan inte så mycket överhuvudtaget fram tills 13 mars i år 2015 då hon meddelar i ett pressmeddelande att hon har för avsikt att åka till London för förhör. Då har det gått nästan fyra månader sedan hovrättens anmodan att föra ärendet vidare. En av anledningarna till att hon säger att hon ändrat sig är att det börjar bli bråttom. Tre fjärdedelar av anklagelserna mot Assange riskerar att preskriberas i mitten av augusti i år. I mitten av juni påstås det från svenskt håll att Sverige har skickat personal till London men att den inte har släppts in på Ecuadors ambassad. Vidare sägs det att ”vi var ju inte precis där och knackade på dörren” men vi fick inga garantier för att bli insläppta. Sedan tar den svenska delegationen flyget hem. Tidningen The Guardian hävdar att de svenska myndigheterna säger att det är semestertider och att åklagarmyndigheten har svårt att driva ärendet på grund av detta, vilket naturligtvis senare förnekas. Den som kom på den ursäkten om den nu var sann, kan inte ha fått mycket mediaträning. Den svenska åklagarmyndigheten invecklar sig sedan i ett ordkrig med Ecuadors ambassad om vem som har sagt vad och vem som har gjort fel ända fram tills preskriptionstiden för ärendena löpte ut i mitten av augusti i år. Efter detta skyndar sedan den brittiska regeringen till statens Sveriges försvar och skyller ärendets förhalning på Ecuadors beslut att ge asyl till Assange som därmed uppenbarligen endast har lämnat den brittiska regeringen med valet att under fyra års tid investera 12 miljoner pund i att se till att Assange förblir instängd på denna ambassad. Naturligtvis har Storbritannien inte heller kunnat lämna några garantier för att inte utlämna Assange till USA.
Rättsfallet Assange är drivet av politiska agendor. Inte minst har Sveriges tyngsta argument att landets lagar och praxis inte tillät förhör utomlands just i dagarna pulverviserats i och med nyhetsorganisationens the Hazel Press news organization genom en sk FOI-ansökan – Freedom of Information request – en lagframställan om att få ut information från myndigheterna i Storbritannien, lyckats få ut uppgifterna att Sverige sedan 2010 har intervjuat 44 personer i Storbritannien, medan man sagt att detta var omöjligt i Assanges fall.
Den svenska åklagarmyndigheten har således bevisats att just göra avsteg från svensk rättspraxis till Assanges nackdel. Den svenska officiella linjen har varit att det här rättsfallet aldrig har handlat om något annat än kvinnornas rätt att få sitt ärende prövat. Frågan är snarare om ärendet någonsin handlat om påstådda sexförbrytelser mot Assange. Från början ville inte ens de båda kvinnorna anklaga Assange för något brott och den anmälan som den poliskvinna upprättade, som för övrigt var bekant med en av de båda kvinnorna, ledde först till att åtalet lades ned av åklagaren Eva Finné för att sedan öppnas av den nuvarande åklagaren Marianne Ny på grunder som aldrig har angetts. Svenskarna har all anledning att fråga sig vad den här historien har handlat om. Vill det sig illa kan farsen fortsätta fem år till då den svenska statens allvarligaste misstanke mot Assange gäller den om våldtäkt och den avskrivs först om fem år. Assanges akvokat Carey Shenkman har gett en möjlig förklaring om vad ärendet egentligen har handlat om:
”And after all these years that Assange has been detained you have to ask yourself what this case is actually about – it is about the United States.”
Vi kanske skulle våga prata om det?
Retrogradera inleder idag en artikelserie som kommer att behandla hur västvärldens medborgare förs bakom ljuset av makthavarna i frågan om det så så kallade kriget mot terrorismen. I den inledande prologen används Platons gottliknelse för att tydliggöra medborgarnas belägenhet.
Skuggbilderna är vår verklighet.
Igår var det Boko Haram och kidnappade skolflickor. Just nu är det IS/Isis/ISIL. I förgår var det al-Qaida och Usama bin Laden. Vad kommer härnäst?
Kriget mot terrorismen är ett krig mot skuggbilder. När antalet frågetecken och motsägelser börjar hopa sig kring de skådespel som för tillfället arrangeras på grottväggarna och de fastkedjade nere i grotttan börjar viska sinsemellan att det här stämmer ju inte! uppförs genast nya fruktansvärda projektioner på väggarna som ersättning. Bilderna som visas upp kompletteras gärna med vittnesmål och utlåtande från talesmän och taleskvinnor från vederhäftiga organisationer och myndigheter som när det kommer till kritan visar sig ha investerat sitt omdöme och organisationernas trovärdighetskapital i djupa felaktigheter. Således meddelar en person inom FN den 13:e augusti att yazidierna på berget Sinjar riskerar, ett av Isis planerat folkmord, inom loppet av timmar:
”Uppemot 30 000 flyktingar i Sinjarbergen i norra Irak riskerar att utsättas för ”massiva grymheter och ett möjligt folkmord inom dagar eller timmar”, uppger FN:s minoritetsexpert Rita Izsák.
”Alla möjliga åtgärder måste tas för att undvika massiva grymheter och möjligt folkmord inom dagar eller timmar. Civila måste skyddas på marken och förflyttas från extrem fara”, uppger hon i ett pressmeddelande”.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19356009.ab
Lägligt nog kommer detta uttalande bara timmar innan USA återigen skall sätta in trupper tusentals mil från hemlandet i det godas namn i en sk. räddningsaktion. När trupperna når berget Sinjar-en följetong i medierna veckorna innan-så visar det sig att det inte finns några nödställda yazidier där att undsätta:
”Rescue mission for Yazidis on Iraq’s Mount Sinjar appears unnecessary, Pentagon says”
En journalist på SVT har samma dag som Pentagon klargör att det inte finns några yazidier kvar på berget, vågat riskera hela sin trovärdighet i ett så absurt uttalande som:
– Jihadisterna lurar ner de utsvultna människorna från berget genom att säga att det ska få mat och sedan kidnappar de kvinnorna och våldtar dem eller säljer dem som slavar, säger SVT:s korrespondent Susan Ritzén.
SVT 2014-08-13 http://www.svt.se/nyheter/varlden/hans-kusiner-kidnappades-av-isis
Detta dristar sig SVT-journalisten att häva ur sig utan att ha några trovärdiga källor eller kunna referera till något annat än lösa vittnesmål från någon som säger sig ha fått sin kusin kidnappad av Isis. Har Susan Ritzén bevittnat dessa påstådda ohyggligheter själv, med egna ögon? -Icke. men hon talar som ett sanningsvittne utifrån uppgifter från någon som påstår sig ha fått sin kusin kidnappad av ISIS. Varför?
Ett sådant agerande från en journalist är svårt att förklara men eftersom ingen annan av de som har betalt att kommentera skuggbilderna på grottans väggar-alltså journalisterna -kommer kräva ansvar av reportern i frågan och förmodligen reportern själv är medveten om detta så vet hon att den här den typen spridande av obekräftade ohyggligheter om den påstådda organisationen Isis, är helt riskfritt och naturligtvis helt i USA:s intresse för att skapa legitimitet kring sin påstådda räddningsaktion.
Västvärldens medborgare är gisslan nere i grottan, frivilligt eller mot sin vilja, ändå fastkedjade vid det enda som går att bevittna där, skuggspelen. Ändå behövde människorna inte vara förtappade därnere om det inte vore så att de valde att acceptera sin lott som publik till dem som regisserar projektionerna. Likgiltigheten för bildernas anknytning till verkligheten behövde inte vara det som gällde som norm. Människorna skulle inte behöva uppmuntra varandra i hållningen att det där kan vi inte veta något om. Vårt förnuft räcker inte till för att bedöma om skuggspelen avspeglar någon verklighet eller inte. De behövde inte säga att detta kan bara skuggmakarna själva och de som är betalda för att kommentera skuggorna avgöra. De skulle inte behöva lämna ifrån sig möjligheten att bedöma vad som händer i världen till makthavarnas journalister och sk. terroristexperter. De skulle inte behöva minimera sin roll till slavens. De skulle kunna kräva att få se en bit av verkligheten. De skulle kunna kräva att själva få producera något vackrare på väggarna och inte minst skulle de kunna kräva att de någon gång fick lämna grottan och själva vistas däruppe i den värld varifrån projektionerna härstammade.Det vore väl spännande att se om det där alls fanns någon överensstämmelse mellan makthavarnas bilder och verkligheten? Eller är livet och distraktionerna därnere i grottan i sig så underhållande att det kan få vara hur som helst med verkligheten?
Fortsättning följer
Det tyska dokumentärprogrammet Monitor på WDR, sände den 10 april i år ett omskakande reportage som ifrågasätter den ukrainska övergångsregeringens påståenden om att Janukovitjs polis skulle ha varit ansvarig för massakern på Maidan.
http://www.wdr.de/tv/monitor//sendungen/2014/0410/maidan.php5
”Den blodiga torsdagen”: 30 människor dödas på denna dag i Kiev, ett blodbad i centrum av en europeisk huvudstad. Vårt program visar att i Kiev har man redan hittat de skyldiga, trots att det finns många spår som pekar på att oppositionen kan vara ansvarig. Dessa spår undersöks inte. Och kanske finns det till och med andra krafter som var inblandade i skottlossningen. I Kiev är de säkra på sin sak att skuldfrågan är avklarad. Det är inte vi.”
Retrogradera har översatt den tyska programtexten.
Story : Stephan Stuchlik , Olga Sviridenko , Philipp Jahn
Georg Restle: ”Krisen i Ukraina är långt ifrån över. Det såg vi på bilderna denna vecka från den östra delen av landet. Och propagandakriget fortsätter. En av de centrala frågorna är, vem som är ansvarig för blodbadet, i februari då dussintals demonstranter och poliser dödades, vilket som så småningom ledde till störtandet av president Janukovitj. Så vem beväpnade de män som befann sig på Maidan i Kiev?
Den väststödda övergångsregeringen slog i förra veckan fast att: President Janukovitj och hans specialkommando ensamma var skyldiga till dödandet. Men den här versionen är högst tvivelaktig vilket vår granskning av händelserna av Philipp Jahn , Olga Sviridenko och Stephan Stuchlik visar.
Vad hände den 20 februari 2014 i Kiev? En kaotisk stämning har brett ut sig. De ursprungliga fredliga demonstrationerna har gått över i ett inbördeskrig. Delar av demonstranterna har beväpnat sig, avancerar mot regeringsbyggnaderna. Enstaka grupperingar av demonstranterna försöker gå till Institutsgatan. Den blodiga torsdagen börjar. Enstaka demonstranter blir skjutna, många från taken på omgivande byggnader .
Men vilka exakt var dessa krypskyttar som sköt på demonstranterna?
Denna fråga sysselsätter Kievborna än idag. Hundratals av dem tar sig varje dag till platsen för massakern. När vi kommer fram till platsen, sex veckor efter händelsen, har uppenbarligen inte ens den mest grundläggande delen av undersökningen slutförts. Sergeij, en av de många oberoende vapenexperter, som arbetar med åtalet tillsammans med statsåklagarna, och som håller utredningen igång. Han visar upp nyfunna patronhylsor. Han larmade de statliga utredarna angående fynden som dock fortsätter hävda att fallet redan har undersökts grundligt. -Otroligt, medan vi fortfarande arbetar, går myndigheterna ut i en presskonferens och fastställer vilka som är de skyldiga.
Oleg Machnitzki, justitiekansler Ukraina ( MONITOR översättning ) : ”Från och med idag, anklagar åklagaren 12 medlemmar från specialstyrkorna Berkut för mordet på fredliga demonstranter. Den dåvarande presidenten Janukovitj är direkt ansvarig för operationen.”
Den nya regeringen säger alltså att den gamla regeringen skulle vara ansvarig för blodbadet.
Men vad var det egentligen som hände den 20 februari? Det är tydligt att demonstranterna avancerade på väg mot regeringsbyggnaderna, att de besköts från taket till ministerrådsbyggnaden, centralbanken och andra offentliga byggnader. Men tidigt var det uppenbart att de också sköts i ryggen av sina egna från den byggnad där de oppositionella hade sitt högkvarter, från ”Hotell Ukraina.” Men vad finns det då för bevis för detta?
Till exempel finns det den här videon som visar tydligt att demonstranten med metallplattan blir träffad av ett skott som avlossas bakom honom. Mannen i gult på denna inspelning, vittnar om skotten som avlossades bakifrån. Han var en av demonstranterna som i timmar befann sig på Institutsgatan. Hans namn är Mikola, vi möter honom på gatan där scenerna utspelade sig den aktuella dagen. Han berättar att han själv blev skjuten flera gånger i ryggen från den riktning där oppositionen huserade.
Mikola ( MONITOR översättning ) : ”Ja, den tjugonde, vi blev beskjutna bakifrån, från ”Hotell Ukraina”, från den 8: e eller 9: e våningen också . ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Från den åttonde eller nionde våningen ”
Mikola ( MONITOR översättning ) : ” .Ja , definitivt , nästan från toppen ”
Reporter ( MONITOR översättning) : ”Där uppe”
Mikola ( MONITOR översättning ) : ” Ja , det fanns människor däruppe som sköt , och från andra hållet.blev vi också beskjutna . ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Och vilka sköt från ovan ? ”
Mikola ( MONITOR översättning ) : ” Jag vet inte . ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Har du någon idé ? ”
Mikola ( MONITOR översättning ) : ” De var legosoldater , definitivt proffs . ”
”Hotellet Ukraina” var då demonstranternas högkvarter. Har ögonvittnet misstagit sig?
Vi är på väg på genom natten med utredaren Sergei . Han visar oss med en laser, att det inte bara finns spår från kulor som går att fastställa från riktningen från regeringsbyggnaden. Vissa spår i träden pekar i motsatt riktning. Utgångshål och kulhål, fastställer riktningen ovanför ”Hotell Ukraina”, just från den plats som var oppositionens huvudkontor. Men den här informationen passar dåligt med justitiekanslerns version. Efter några dagars övertalning hälsar han oss välkommen. justitiekanslerämbetet utövas av den nya regeringen och det har tillfallit en man från den högerextrema nationalistiska flygeln av den dåvarande oppositionen, det kontroversiella Svoboda-partiet.
Oleg Machnitzki, justitiekansler, Ukraina ( translation MONITOR ) : ” Vi kan redan säga att efter alla undersökningar och utfrågad expertis och mot bakgrund av den information som vi har för handen, att den som bär skulden för attackerna med krypskyttar är den dåvarande presidenten Viktor Janukovitj , den tidigare förvaltningschefen och den tidigare inrikesministern Sacharchenko . ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Ni vet också att det fanns prickskyttar som sköt från ”Hotell Ukraina ? ”
Oleg Machnitzki , Justitiekansler, Ukraina ( MONITOR översättning ) : ” Vi undersöker det. ”
Så alla krypskyttarna skulle vara Janukovitjs folk? Det finns andra bevis som talar emot denna tes. Vi träffar en radioamatör som har spelat radiotrafiken mellan Janukovitjs polis. Den radiotrafiken bevisar att någon skjuter på obeväpnade människor, någon som de inte känner .
1 sniper ( MONITOR översättning ) : ” Hey killar, den där borta , vid Hotell Ukraina . ”
2 Sniper ( MONITOR översättning ) : ” Vem sköt den? Vi får inte skjuta på obeväpnade människor . ”
1 sniper ( MONITOR översättning ) : ” Killar , det sitter en och siktar på mig. Jag tittar på det ! ”
2 Sniper ( MONITOR översättning ) : ” På taket till den gula byggnaden . På bion , på teatern . ”
1 sniper ( MONITOR översättning ) : ” Han sköt . Men inte vi . ”
2 Sniper (MONITOR översättning) : ” Miron, Miron, finns det ännu fler krypskyttar? Och vilka är de? ”
Vi noterar : Det fanns förutom de statliga prickskyttarna, ytterligare andra okända skyttar som skjuter mot obeväpnade demonstranter. Och de skjuter alltid från ”Hotell Ukraina” och här – som den här videon visar träffar de även milismän. Att Janukovitj skulle skjuta på sitt eget milisfolk är osannolikt.
Så tillhörde då krypskyttarna oppositionen? En sak är säker, det fanns förutom de många fredliga demonstranterna en radikal grupp med professionella vapen, som vi kan se på de här bilderna.
Och ”Hotell Ukraina” var på morgonen den 20 februari i händerna på oppositionen . Vi pratar med ögonvittnen från ”Hotell Ukraina,” journalister , oppositionella. Alla bekräftar till oss att den 20 februari var hotellet hårt bevakad av oppositionen . Det skulle därför vara svårt att smyga in krypskyttar tillhörande regeringen där.
Så ha radikala krafter i oppositionen skjutit på egna för att skapa kaos? För att ge Janukovitjs skulden? Dessa ryska tv-sända bilder skall visa detta exakt. Våra undersökningar bekräftar att inspelningarna faktiskt gjordes vid ”Hotell Ukraina”. Men vem som skjuter exakt på vem, kan inte klargöras definitivt.
En sak är säker, det sköts inte bara på oppositionen, utan också på regeringsmilisen. Kanske sköt till och med samma personer på dem båda? Vi möter en av de få läkare som har levererat de sårade på båda sidor.
Oleksandr Lisowoi , Sjukhus nr 6 , Kiev ( MONITOR översättning ) : ”Den sårade, som vi behandlade hade samma typ av skottskador. Jag nu talar om den typ av kulor som vi kirurgiskt har tagit bort från kropparna , som var identiska . Mer kan jag inte säga. ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Men du har hittat dem … ”
Oleksandr Lisowoi , Sjukhus nr 6 , Kiev ( MONITOR översättning ) : både i kroppar från milisen och i kroppar tillhörande oppositionen. ”
Varför går åklagaren inte in på sådana frågor? Den tyske utrikesministern och EU har fastställt i februari genom ett avtal, att skuldfrågan i Ukraina måste vara ett politiskt prioriterat tema, där undersökningsprocessen bör vara ” öppen” för att stärka förtroendet för den nya ukrainska regeringen. Men nu finns det alltså ett växande tvivel om huruvida verkligen processen sköts på rätt sätt, även bland de egna anställda . Vi talar med en ledande medlem av kommissionen för utredningen. Han berättar något otroligt.
Citat:”Det som jag kommer fram till i mina undersökningar, stämmer inte med vad åklagaren säger.”
Undanhålls allmänheten bevismaterial? De advokater som företräder de anhöriga till de döda, samtliga faktiskt på den nya regeringens sida , klagar över att de inte alls blir informerade om vad som händer i utredningen.
Roman Titikalo , ombud för – käranden ( MONITOR översättning ) : ”Vi får inte veta vilken typ av vapen som användes. Vi får inte tillgång till expertutlåtanden, vi får inte polisens insatsplaner. De visar oss helt enkelt inga papper.”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ” Har ni fått den ballistiska rapporten ?”
Roman Titikalo , ombud för – käranden ( MONITOR översättning ) : ” Nej. ”
Reporter ( MONITOR översättning ) : ”det rättsmedicinska utlåtandet ? ”
Roman Titikalo, ombud för – käranden ( MONITOR översättning ) : ” Jag kunde kika in i obduktionsrapporten, men inte kopiera, ballistiska rapporter jag inte fick . ”
En advokat för den skadade går ännu längre :
Oleksandr Baschuk , advokat för offren ( MONITOR översättning) : ”Alla vi kommer inte åt några protokoll och om du frågar mig, så finns det en enkel anledning till detta. Undersökningarna är inte korrekt gjorda. Jag som advokat för den skadade kan berätta, den allmänna åklagarmyndigheten täcker för sina egna. Den är partisk, som förut. De vill behålla ett styre som det i Sovjetunionen eller som det under Janukovitj, sopa allt misshagligt under mattan. ”
”Den blodiga torsdagen”: 30 människor dödas på denna dag i Kiev, ett blodbad i centrum av en europeisk huvudstad. Vårt program visar att i Kiev har man redan hittat de skyldiga, trots att det finns många spår som pekar på att oppositionen kan vara ansvarig. Dessa spår undersöks inte. Och kanske finns det till och med andra krafter som var inblandade i skottlossningen. I Kiev är de säkra på sin sak att skuldfrågan är avklarad. Det är inte vi.
Georg Restle : ” Många frågor är obesvarade och att justitiekanslern som tillhör det nationalistiska Svoboda-partiet uppenbarligen har förhindrat utredningen kastar en mörk skugga över övergångsregeringen i Kiev och därmed också över de västerländska regeringar som stött de nya härskarna i Kiev.
”
När en svensk major färdas med den ena sidans officerare i ett land som står på randen till ett inbördeskrig framställs det av vår utrikesminister och i medierna som om majoren skulle ha befunnit sig på ett observationsuppdrag av OSSE.
Detta trots att det redan på dagen för kidnappningen redogjordes av OSSE att denna militära övervakningsenhet inte var utsänd av OSSE och att detta inte var deras uppdrag. Dessa uppgifter gick ut i ett officiellt twittermeddelande från OSSE: https://twitter.com/OSCE/statuses/459747578297716736 och i österrikiska statliga ORF kunde man man på kvällen höra Claus Neukirch, vice ordförande för OSSE:s krishantering: http://tvthek.orf.at/program/ZIB-24/1225/ZIB-24/7837001/Gespraech-mit-Claus-Neukirch-von-der-OSZE/7837005
”Detta är inte vårt uppdrag och därför har vi inte heller gjort någon riskbedömning av uppdraget, helt enkelt för att vi inte är ansvariga för operationen.”
Det är till och med så att den svenska försvarsmakten från och med första dagen klargör för hur detta ”militära uppdrag” i Ukraina har uppkommit och hur det formellt åtnjöts legitimitet samt vem som ledde uppdraget samt på vems inbjudan uppdraget hade kommit till stånd:
”Teamet, bestående av åtta personer, är en militär verifikationsgrupp i enlighet med det så kallade Wiendokumentet. Teamet har tysk ledning och är inbjudet av Ukraina.”
http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/04/svensk-officer-i-bortforda-osse-teamet/
I meddelandet talas det visserligen om ett ”observationsteam” men aldrig om att detta är några OSSE-observatörer eller om att uppdraget skulle sortera under OSSE.
Vid den här tidpunkten kunde naturligtvis medierna ha ställt sig frågan om vad en svensk major gör i Ukraina omgiven av idel Natoofficerare på ett uppdrag som initierats av den självutnämnda regeringen Ukraina och leds av den tyska armén och dessutom i de östra delarna där den Ukrainska armén någon vecka tidigare försökt inleda militära angrepp på separatisterna i öst.
Senare har det visat sig att den tyske officerare som ledde den militära underättelseoperationen var samme man som några dagar tidigare hade varit med och utbildat de militära styrkor som skulle gå till angrepp på de proryska separtisterna i de östra delarna av landet. I en intervju med SPD:s Rainer Arnold, medlem av den tyska riksdagen och försvarsutskottet frågar intervjuaren Marcel Joppa:
-En av de tillfångatagna är den tyske översten Axel Schneider. För några dagar sedan var sysselsatt med att utbilda och inspektera de trupper som som skulle skickas för att slå ned upproret i öst. Hur kommer det sig att just den officeren utses till att inspektera de proryska separatisterna i Ukraina?
-Han har inget inspektionsuppdrag hos de proryska separatisterna. Han har ett inspektionsuppdrag för de stridande ukrainska trupperna, enligt Wiendokumentet.
Was-macht-die-Bundeswehr-im-Osten-der-Ukraine-0990
I den tyska riksdagen har ”militärinspektionsoperationen” dryftas som en möjlig spionoperation, vilket de proryska separtisterna också har kallat den för. Ledaren för vänsterpartiet i försvarsutskottet, Alexander S. Neu frågade sig: ”Varför är missionen i just i de östra delarna av Ukraina? Separtisternas spionanklagelser kan åtminstone inte lätt avfärdas” 2014_04_28/Was-macht-die-Bundeswehr-im-Osten-der-Ukraine-
I och med uppdragets tvivelaktighet och de farhågor som uppdraget väcker om att svenska arméns och landets utrikesminister och regering med detta uppdrag riskerar att dra in Sverige som allierad med Nato i en stormaktskonflikt och därmed riskerar landets neutralitet och alliansfrihet är det inte så konstigt att medierna i Sverige och Carl Bildt i vanlig växelverkan har trumpetat ut att detta skulle handla om ett legitimt ”OSSE-uppdrag” och konsekvent talat om tillfångatagna ”OSSE-observatörer” och detta trots att det från första dagen stod klart att detta inte var något OSSE-uppdrag.
Så frågorna kvarstår.
Vad gjorde den tyska armén i Ukraina?
Vilket uppdarg hade vår man i Ukraina?
Vill svenska regeringen äventyra landets neutralitets- och alliansfrihetspolitik?
Det senaste beslutet att öppna det svenska luftrummet för Natos stridsledningsflyg kan tala för att vi har en regering som just nu genom hemliga operationer och sitt agerande visar sitt förakt för den svenska folkviljans nej till Nato och driver en anslutningskampanj.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysk-ovning-mot-sverige-blev-en-vackarklocka_3479102.svd?sidan=6
Hur kan ett störtande med våld av en legitimt parlamentariskt vald regering genomförd av fascistgrupperingar, stödjas av EU, Nato och herr Bildt? http://www.theguardian.com/world/2010/feb/08/viktor-yanukovych-ukraine-president-election
Varför fungerar svensk media som en totalitär institution för spridandet av Carl Bildts och Natos syn på Ukrainafrågan?
Varför reagerar inte västerländsk media och EU på uppgifterna som talar för att våldsövertagandet av den ukrainska statsapparaten skedde genom att fascistiska stormtrupper bröt överenskommelsen om vapenvila med oppositionen och började beskjuta båda demonstranter och poliser med krypskyttar?
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2573923/Estonian-Foreign-Ministry-confirms-authenticity-leaked-phone-call-discussing-Kiev-snipers-shot-protesters-possibly-hired-Ukraines-new-leaders.html
http://www.di.se/#!/artiklar/2014/3/5/ukraina-vill-inte-utreda-krypskyttar/?flik=popularast
Palmemordet behöver lösas
Efter att Leif G.W. Perssons ”En Pilgrims död” hade sänts i tv 2012 fick debatten om Palmemordet nytt liv.
Idag på årsdagen av mordet länkar Retrogradera till intressanta artiklar som anknyter till mordet. Det är fortfarande viktigt att klara upp avsikten bakom mordet även om detta kan komma att innebära att en omvärdering av vårt förflutna som nation måste äga rum.
http://www.dn.se/debatt/hemlig-motstandsrorelse-kopplas-till-palmemordet/
http://landsförrädaren.se/epilog-till-landsforradaren/
http://schlaug.blogspot.se/2014/02/28-ar-sedan-olof-palme-mordades.html
Hade investerare förhandsinformation om de kommande attackerna?
Den av de amerikanska myndigheterna utgivna 11 septemberrapporten : 11 septemberrapporten: Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA. Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA, är utgiven i en auktoriserad översättning på Prisma 2005. I rapporten kan man läsa på sidan 166 med hänvisning till s.130 i den egna rapporten:
Noggranna undersökningar utförda av den myndighet som bland annat kontrollerar börsnoterade företags information, FBI och andra myndigheter har inte funnit bevis for att någon som kände till attackerna i förväg tjänat pengar på aktiehandel. s.130
Uttalandet är typisk för jargongen i Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA . Läsaren förmodas att lita på vad utredarna kommer fram till utan att kommissionen besvärar sig med att argumentera för sin sak eller lägga fram fakta för att det man påstår är sant. Det heter helt enkelt :”myndigheter har inte funnit bevis for att någon som kände till attackerna i förväg tjänat pengar på aktiehandel” och sedan anser sig utredarna att den ovanliga handeln med säljoptioner som förekom dagarna före 11 september är ur världen.
Den misstänkta handeln med säljoptioner var speciellt omfattande i just de två flygbolag vars plan kapades den 11 september, United Airlines och American Airlines. Liknande spekulation i fallande värden i andra flygbolag förekom inte. De officiella utredarna medger att det förekom ovanlig handel med säljoptioner i just de två flygbolag som förlorade fyra flygplan den 11 september men de kommer fram till en fantastisk slutsats. Eftersom handeln inte har kunnat knytas till al-Qaida så är den höjd över varje misstanke och har acceptabla förklaringar. I not 130 till kapitel 5 skriver man:
Påståenden om insiderhandel före den 11 september har fått stor publicitet och bygger i allmänhet på rapporter om ovanligt stor handel före den 11 september i företag vars aktier rasade efter attackerna. Det förekom faktiskt viss ovanlig handel, men i samtliga fall visade det sig finnas acceptabla förklaringar. Exempelvis sköt volymen säljoptioner -investeringar som betalar sig när priset på en aktie faller -i höjden i moderbolagen till United Airlines (6 september) och American Airlines (10 september ) -vilket ser utomordentligt misstänkt ut. Ytterligare undersökningar har emellertid visat att handeln inte hade någon koppling till den 11 september. En enskild, amerikabaserad investerare, utan någon som helst koppling till al-Qaida, köpte 95 procent av säljoptionerna i UAL den 6 september som en del av en köpstrategi som också omfattade köp av 115 000 aktier i American Airlines den 10 september. På liknade sätt spårades den skenbart tvivelaktiga handeln med American Airlines den 10 september till ett visst, USA-baserat nyhetsbrev om handel med optioner, som faxats till prenumeranterna söndagen den 9 september. Där rekommenderades denna handel.
Exemplen är typiska för de bevis som granskats i utredningen. Den som granskar dessa argument undrar väl följande?:
På vilka grunder framlade man den köpstrategi som också omfattade köp av 115 000 aktier i American Airlines den 10 september och de 95% av säljoptionerna i United Airlines: UAL?
Hur såg det nyhetsbrev som faxats till prenumeranterna söndagen den 9 september ut ? Det bifogas nämligen inte i utredningen.
Om man lyckas spåra en enskild amerikabaserad investerare utan koppling till al Qaida och denne är en helt normal investerare, hur kommer det då sig att denne investerare inte namnges? Och varför får läsarna av Den officiella slutrapporten om terroristattackerna i USA inte ta del av den helt oskyldiga information i fax och nyhetsbrev som den ovanliga handeln med säljoptioner påstås basera sig på? Ett namngivande av investeraren och en intervju med denne eller de som investerat samt det underlag som deras beslut var fattade på, hade enkelt kunnat bifogas utredningen. Det är väl ändå den typ av ansträngningar man förväntar sig av en nationell kommissionsutredning?
Den Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA är emellertid inte en utredning i vilken vi kan förvänta oss ärlighet och transparens. Det är en utredning av helt annan art. Det är en utredning för tro och för framläggande av ogrundade påståenden. Myndigheterna garanterar att allt gick till som myndigheterna påstått utan att framhålla några bärande argument.
Om vi analyserar argumentationen i passagen nedan:
Exemplen är typiska för de bevis som granskats i utredningen. SEC (som reglerar börsbolagens informationsspridning) och FBI ägnade enorma resurser åt att tillsammans med andra myndigheter och säkerhetsföretag utreda den här frågan, och fick till och med till stånd samarbete med många utländska regeringar. Utredarna har funnit, att det det som verkade misstänkt varje gång visat sig vara helt oskyldigt. Intervju med Joseph Cella (16 september 2003, 7 maj och 10-11 maj 2004) ; genomgång i FBI (15 augusti 2003);SEC-PM, avdelningen för kontroll till SEC:s ordförande och kommissionens ledamöter, ”Pre-September 11, 2001 Trading Review”, 14 maj 2002; intervjuer med KenBreen (23 april 2004 och Ed G. (3 februari 2004). 1)
Utredningen räknar upp ett antal myndigheter och myndighetspersoner som garanterar att allt gick rätt till och därmed får läsaren nöja sig. Den före detta ordförande för senatens kommitté för underrättelsefrågor, Bob Graham, har kommenterat rapportens speciella arbetssätt med ”att rapporten har gett oss slutsatserna men inte de fakta som ligger till grund för den”.
Faktaunderlaget för rapportens bärande slutsatser finns helt enkelt inte och den avhoppade kommissionsmedlemmen Max Clelland kallade rapporten strax innan publiceringen för en nationell skandal. 2)
De misstänkta insideraffärerna
Dagarna efter 11 september 2001 letar världens finansinspektioner efter misstänkta insideraffärer i anslutning till attackerna. I Sverige genomförs en undersökning av Finansinspektionen som prövar Stockholmsbörsens handel och kommer fram till att inga misstänkta affärer genomfördes där. 3) Men hur var det på de internationella börserna och i USA? Vi har sett hur Den nationella kommissionsrapporten i USA avfärdade saken tre år senare, 2004. Men hur gick tankegångarna strax efter 11 september? Finns det skäl för att hävda att den misstänkta insideraffärerna aldrig utreddes och helt enkelt tegs ihjäl? Jag har redan pekat på att jargongen i den nationella 11- septemberrapporten och oviljan att styrka sina påståenden med fakta eller giltiga resonemang.Det är en sak att skriva: ”det som verkade misstänkt varje gång visat sig vara helt oskyldigt.” och en annan sak att faktiskt presentera fakta och giltiga resonemang för det man påstår.
Bevisen begravdes och undersökningarna som rann ut i sanden
Tysklands centralbankschef sade på lördagen att det finns alltfler bevis för att människor som varit införstådda med att attackerna i New York och Washington , försökte profitera från tragedin genom att involvera sig i ”terroristisk insiderhandel på de europeiska aktie- och varumarknaderna.”4)
På ett finansminister- och centralbankschefsmöte i Liège veckolslutet 22-23 september delgav Tysklands centralbankschef Ernst Weltke sina slutsatser som då verkade uppenbara men som med tiden har fallit i glömska. Strax efter 11 september verkade det uppenbart för europeiska, amerikanska och finansinspektioner världen över att extremt ovanlig handel på världens börser pekade mot att handel med aktier och värdepapper hade genomförts med insiderinformation och förhandskännedom om de kommande attackerna i USA. Den tyske centralbankschefen yttrade vid den här tidpunkten att hans utredare hade funnit ”nästan obestridliga bevis för att insiderhandel” hade förekommit.5)
Information från mötet i Liège citerades förutom i Miami Herald också i The Telegraph den 23 september 2001. Och Fox News publicerar AP:s artikel: EU Searches for Suspicious Trading från den 22 september.6)
I AP-artikeln citeras Weltke där han säger att insiderhandeln förutom flygbolag även omfattar handel med olja och guld:
Om man tittar på fluktureringarna på marknaderna före och efter attackerna så ger det anledning att höja ett och annat ögonbryn. Men det är extremt svårt att verifiera att insiderhandel har ägt rum säger Weltke. Hursomhelst tror han att det i ett och annat fall kommer att gå att säkerställa den källa varifrån insiderhandeln har ägt rum.7)
Veckorna efter 11 september 2001 och en bit in på 2002 kommer uppgifter om den misstänkta omfattande insiderhandeln i samband med 11 september och rapporter om de undersökningar som har inletts hos finansinspektioner världen över att cirkulera i internationell press tills rapporteringarna mattas av och ersätts med hänvisningar till pågående utredningar hos FBI och SEC. Den 19 september 2003 förklarar en talesman för FBI vid namn Ed Cogswell att saken är utagerad. FBI har avslutat utredningen och har kommit fram till att det ”absolut inte finns några bevis” för att insiderhandel skulle ha ägt rum :
Någonstans därute finns hedgefonder eller individuella investerare som profiterade på 11- septemberattackerna men de hade ingen kännedom på förhand om katastroferna, sade en talesman för FBI på torsdagen. Talesmannen Ed Cogswell sade att FBI hade avslutat sin undersökning av optionshandelsmarknaden och aktiemarknaden som ägde rum dagarna innan attackerna.Han sade att utredningen hade visat att det ”absoult inte fanns några bevis” att någon skulle ha haft förkunskap om vad som skulle ske. 8)
Hade verkligen inte investerare förhandskunskap om de kommande attackerna ?
Mr Welteke, speaking during a break in the same meeting yesterday, said: ”There are ever clearer signs that there were activities on international financial markets that must have been carried out with the necessary expert knowledge.”9)
German central bank president Ernst Welteke said a study by his bank strongly points to ”terrorism insider trading” not only in shares of heavily affected industries such as airlines and insurancecompanies, but also in gold and oil.”If you look at movements in markets before and after the attack, it makes your brow furrow. But it is extremely difficult to really verify it,” Welteke said. Nevertheless, he said he believes that ”in one or the other case it will be possible to pinpoint the source.”10)
The president of Germany’s central bank said Saturday there was mounting evidence
that people connected to the attacks in New York and Washington sought to profit
from the tragedy by engaging in ”terrorism insider trading” on European stock
and commodity markets.Welteke’s announcement stunned the finance ministers and central bankers, who met in the eastern Belgian city of Liege this weekend to discuss plans to introduce the first notes and coins of the euro, Europe’s single currency, at the end of the year.11)
Insideraffärerna är en väsentliga del av den kritik som riktas mot den officiella berättelsen om att Al-qaida är ansvarigt för de attacker som ägde rum den 11 september 2001 i USA. Den skara människor som tvivlar på den officiella berättelsen har genom åren vuxit och har kommit att omfatta stora delar av världens befolkning.
Noter:
1)11 september-rapporten – Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA ; s. 476 not 130
2)Salon , The president ought to be ashamed, Sat ,Nov 22, 2003 01:22 AM http://www.salon.com/2003/11/22/cleland_2/
3)Affärsvärlden, ”Ingen insiderhandel före terrorattackerna ” Isaac Pineus Publicerad 27 september 2001 11:19
4)William Drozdiak, “‘Insider trading’ by terrorists is suspected in Europe”, Miami Herald, September 24, 2001, http://web.archive.org/web/20011109160700/www.miami.com/herald/special/news/worldtrade/digdocs/099922.htm
5)Ibid.
6)EU Searches for Suspicious Trading Published September 22, 2001Associated Press http://www.foxnews.com/story/0,2933,34910,00.html
7)Ibid.
8)No profiteering on terror attacks -FBI probe finds no proof of trading by parties with advance knowledge, Chicago Sun-Times , September 19, 2003 | David Roeder |
9)Bin Laden rigged oil and gold prices – bank chief, Daily telegraph 23 Sep 2001
10)EU Searches for Suspicious Trading Published September 22, 2001 Associated Press http://www.foxnews.com/story/0,2933,34910,00.html
11)Miami Herald September 24, 2001
http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/international_security_bt/535.php?lb=btis
http://rethink911.org/news/new-poll-finds-most-americans-open-to-alternative-911-theories/
http://www.focus.de/wissen/mensch/tid-27743/verdacht-verschwoerung-die-kruden-legenden-um-9-11_aid_840748.html
http://rt.com/op-edge/questioning-9-11-conspiracy-acceptable-708/
LÄST
Ola Tunander
Libyenkrigets geopolitik
”Tunander visar hur överdriven, snedvriden och förvriden mediernas rapportering var. Boken är ett försök att ge en mer balanserad bild av Libyenkriget 2011.”
Sverige kom i början av 2011 att medverka i ännu ett krig. Vi utförde 25% av spaningsflygningarna över Libyen. Det svenska folket slogs i att det deltog i en humanitär intervention när det snarare kom att dras in i ett kolonialkrig. Libyenkriget såldes in med en rad oerhörda lögner, den ena djärvare och mer cynisk än den andra. Den som intresserar sig för detta mörka och alldeles nyligen skrivna kapitel i västerländsk nutidshistoria har mycket att hämta i Ola Tunanders bok: Libyenkrigets Geopolitik – Humanitär intervention eller kolonialkrig?
Boken kan i mångt och mycket vara en deprimerande läsning men om vi skall undvika att låta oss luras igen av de ”nyhetsuppgifter” som planterades av ”rebeller” understödda av västerländska säkerhetstjänster i tjänstvilliga medier som t.ex. Aftonbladet och SVT och al-Jazeera är Tunanders bok just den typ av läsning som vi bör sysselsätta oss med. Det som sades om kriget och om Gaddafis Libyen under upptakten till kriget var helt enkelt inte sant. Det var lögner och en del så cyniska att man häpnar. På annat håll har dessa lögner ställts samman i en tio-i-topplista. Vill man ha en koncis faktastödd genomlysning av kolonialkriget som utkämpades under falsk humanitär flagg läser man Tunanders bok. Har man ont om tid läser man tio-i-topplistan. Så här i slutet av året kan man göra om listan till en egen: Jag lovar att inte låta lura mig igen – De tio dummaste sakerna jag har gått på hittills.
Retrograderas nyårslöfte är att bloggen kommer att fortsätta att skriva om det som ingen vill se, erkänna eller tala om. Vi tror på kommersiellt genombrott och en skjuts av sponsorer under det kommande året.
Gott nytt år, kära läsare!
Kriget mot terrorismen
Det talas om en värld i kaos och kamp, ett civilisationernas krig, en ondsint global islamistisk terrorism som hotar västvärlden. Ofta har den islamistiska terrorismen beskrivits som driven, inspirerad eller kopplad till al-Qaida. Efter att ha läst otaliga artiklar och dessutom gjort sökningar efter relevant litteratur om al-Qaida så har jag med tiden inte blivit klokare på vad organisationen är, hur organisationen har uppstått eller hur många medlemmar den har. Vad är det ”vi” menar med al-Qaida och med att en organisation är kopplad till al-Qaida? Finns till exempel al-Qaida idag? Och på vilket sätt fanns al-Qaida överhuvudtaget? Som en verklig organisation med definierbara medlemmar och med en agenda? Som ett paraplybegrepp myntat av västerländska säkerhetstjänster för att beskriva alla möjliga typer av muslimska hot mot västvärlden?
Utdöd eller aktiv?
För flera år sedan dök artiklar upp om att organisationen i princip var utdöd http://svenska.yle.fi/artikel/2008/05/30/cia-al-qaida-pa-vag-att-besegras Pentagon förklarade dock nyligen att ”kriget mot terrorismen” är mer levande än någonsin: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5538731. I forskningen kommer vi att ställa frågan om al-Qaida kan ses som en hyperreell konstruktion och om den i så fall, som sådan kan fylla en funktion? Därtill har vi blivit inspirerade av Jean Baudrillards text :”The Gulf War Didn’t Take Place” På vilket sätt har al-Qaida funnits ? Och på vilket sätt existerar kriget mot terrorismen? I Svenska Dagbladet har en journalist satt fingret på vårt undersökningsfokus:
Det viktiga för detta moderna krig (Gulfkriget, min anm.) var inte det direkta resultatet, utan uppvisningen. Medier och image var viktigare än fysisk skada (även om han aldrig förnekade existensen av det senare), och själva ”kriget” kanske helt enkelt inte hann äga rum eftersom så mycket energi sattes på att visa upp effektivitet och skapa legitimitet. Vi kan kanske se något liknande i det nya ”kriget mot terrorismen”. Det spelar mindre roll vad man slår mot, Irak eller al-Qaida, så länge man bevisar att det nog faktiskt finns en fiende att slå mot. Det är mindre viktigt att döma krigsfångar än att hålla dem fängslade, eftersom det senare också manifesterar detta nya krig. http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-teoretisk-brakstake-ur-led-med-tiden_1069771.svd
Varför är al-Qaida och kriget mot terrorismen ett sociologiskt forskningsområde ?
Den BBC-producerade dokumentären: ”The Power of nightmares” http://www.guardian.co.uk/media/2004/oct/15/broadcasting.bbc följer tesen att kriget mot terrorismen är en konstruktion av de neokonservativa i USA som ersättning för politiska visioner att presentera för medborgarna. Terrorhotet bli en myt som hävdar att det pågår ett krig mellan ondsinta terrorister och rättfärdiga västerländska regeringar. Detta avleder naturligtvis medborgarna kring frågor som ifrågasättandet av krigföring i andra länder och frågor om globalisering, egendomsfördelning och miljöfrågor. Politikernas roll reduceras alltmer till att lova säkerhet och kontroll.
Märkliga ”terrorist”-incidenter
Fredagen de 24 maj 2013. Brittiska M15 tränger sig in under sändning på BBC:s tv-hus i London och arresterar en vän och vittne till den påstådda ”macheteterroristen”. Den man som påstås ha dödat en försvarsanställd i Woolwich i ett terroristdåd. Vännen och vittnet säger att den påstådda terroristen har trakasserats och missbrukats av M 15 som enligt vännen skall ha motstått påstridiga värvningsförsök från den brittiska säkerhetstjänsten: http://www.guardian.co.uk/uk/2013/may/25/woolwich-suspect-kenya-torture Enligt The Guardian har reaktionerna på knivmordet lett till att minst 150 muslimer har skadats i attacker som upprörda antimuslimer genomfört i anslutningen till det som beskrevs som en terroristattack: http://www.guardian.co.uk/uk/2013/may/25/woolwich-murder-attacks-on-muslims Hur kan ett som det verkar, förvirrat knivdåd och mord på en försvarsanställd leda till att den brittiska regeringen sammankallar sin krisgrupp Cobra och utmålar det hela som ett angrepp på den brittiska staten? Camerons uttalande om en medveten terroristattack och de historier som cirkulerar i medierna stärker bilden av en redan etablerad föreställning om ett krig mellan islamistiska terrorister och den brittiska regeringen, och i förlängningen, ett krig mellan det brittiska samhället och islamistiska terrorister.
Säkerhetsstyrkor intar BBC under inspelning av Newsnight för att arrestera en vän och vittne till den påstådda terroristen. Detta är en dramatisk dramaturgi och hur skall den tydas? Om man från officiellt håll velat undvikit undvika att aktivera terrorhotet och istället beskrivit händelsen som ett vansinnesdåd så hade de civila attackerna på muslimer som följde i efterdyningarna av dådet kunnat undvikas. Men kanske är det just panikreaktionen som regeringen Cameron önskar eftersom den kan stärka den nationella samlingen kring regeringen och staten och de pågående militära insatserna i bl.a.. Afghanistan.
Varför just begränsa forskningen till al-Qaida och frågan om dess hyperreella existens ?
Det kan hävdas att al-Qaida och berättelserna om denna organisation och dess ledare Usama bin Laden ligger till grund för den starka berättelse om islamistisk terror som på senare år tycks återfödas i nya organisationer som sägs vara ”knutna till al-Qaida ”eller vara ”al-Qaida-liknande”. Dessa organisationer lånar på så sätt sin farliga laddning från de tidigare historierna om al-Qaida. Genom en spekulationsfri sociologisk forskning kring empirin och rationaliteten i de berättelser som finns tillgängliga kring begreppet al-Qaida kan vi försöka ringa in vad som fenomenet består av och hur det har uppkommit? Vilka som i samhället har dragit nytta av begreppet och hur det faktiskt i hög grad ändrat vår sociala vardagsverklighet med allt från rigorösa säkerhetsbestämmelser vid flygresor till ökade system för övervakning och kontroll.
Terrorishotet och det svenska samhället
FRA-lagen och ökade befogenheter för avlyssning är svårt att tänka sig om inte 11-september attackerna hade inträffat och om inte en organisation med namnet al-Qaida hade pekats ut som skyldiga för dessa. I och med att dessa frågor kring ”kriget mot terrorismen” har sådana allvarliga följder för det svenska samhället, i vårt sätt att se på trygghet och säkerhet, i våra relationer med den muslimska världen och i förhållande till de konflikter som Sverige på senare år blivit indraget i som Afghanistan- och Libyen-konflikten, så kan en sociologisk analys av vad man skulle kunna se som ursprunget till hotet från den muslimska terrorismen, urhotet, al- Qaida, kunna bidra till mer klarhet om vad slags fenomen som har fått styra vår omvärldsuppfattning i över ett decennium.
Forskningens fokus
På vilket sätt finns al-Qaida ? Hur skiljer vi verklig terrorism från hyperreell terrorism?
Frågor att besvara i forskningen
•När bildades al-Qaida ?
•Av vem eller vilka bildades al-Qaida ?
•Hur många medlemmar har och har al-Qaida haft ?
•Vad har al-Qaida för program?
•Vilka terrordåd har al-Qaida påståtts ligga bakom?
•Hur ser bevisningen ut kring dessa begångna dåd ut ?
•Hur många av fångarna på Guantanamo har påstås tillhöra al-Qaida och vilka tillhör eventuellt andra organisationer?
•Är al-Qaida verksamt idag ?
•Vad menas med att organisationer är kopplade till al-Qaida?
Syftet med forskningen
Syftet med forskningen är att analysera den sociala betydelse som organisationen eller snarare ”talet” eller diskursen om al-Qaida har haft på det svenska samhället i fråga om aktualisering av ökade säkerhetsarrangemang , utökad övervakning och skärpt terroristlagstiftning och ”militarisering” av samhället. Syftet är också att diskutera huruvida detta kan ses som ett rationellt hot ?
Hela den FN-operation som ägde rum i Afghanistan inleddes som bekant som ett svar på att den afghanska regeringen påstods att ge skydd åt den påstådda al-Qaida-ledaren, Usama bin Laden.
Några dagar efter de sk. Bostonbombningarna , dök denna artikel i DN upp där försvarsmaktens f.d. chefsjurist Stefan Ryding-Berg argumenterade för utökat samarbete mellan militär och polis: http://www.dn.se/debatt/nu-maste-polisen-acceptera-terrorovning-med-forsvaret
Denna artikel infördes dagarna efter Bostonbombningarna, vilket naturligtvis kan vara en slump men hela denna diskussion om ökad militarisering av samhället har följt som en reaktion på diskussionen om ökad beredskap mot terrorism, vilket också kan ledas tillbaka till talet om al-Qaida.
Frågeställningar
Kan vi skilja ”talet om al-Qaida ” diskursen kring al-Qaida från det empiriska objektet al-Qaida.?
Kan vi avgöra vad som är bättre och sämre framställningar av al-Qaida i förhållande till hur dessa beskrivningar korrelerar till verkligheten?
Hur skall vi tolka motsägelser i talet om al-Qaida ? Kan talet om al-Qaida och i förlängningen ”talet om den muslimska terrorismen” jämföras och förstås med tidigare begrepp och avhandlade fenomen i sociologisk forskning som ”demonisering”, ”den andre”, ”yttre fiende som enande kraft”, ”moralpanik”, kommunistskräck, eller jämföras med den diskursiva beskrivningarna av judar under 1930- och 1940-talen?
Kan vi fastställa vem eller vilka som som konstruerar talet om al-Qaida och ger det dess dominanta samhälleliga status?
Teoretiska utgångspunkter
Baudrillards teorier om hyperverklighet
Diskursanalytiska utgångspunkter kring fastställandet av sättet att tala om al-Qaida.
Metodval
Undersökning 1
I försöken att beskriva al-Qaida kommer till en början en sorts strikt empirisk undersökning av organisationen att äga rum. Här kommer forskaren försöka redogöra för organisationens uppkomst, dess historia och medlemmar och dess program ideologi och dess status idag. Man kan ställa en rad konkreta frågor till terroristforskare ute i världen: När bildades al-Qaida ? På vilket sätt blev bildandet känt för omvärlden och vad menar man med att al-Qaida bildades då? Vilken konkret händelse ägde rum vid bildandet? Vi ber alltså andra forskare att redogöra för deras empiri kring al-Qaida. Vidare kan här förfrågningar till andra som skulle kunna ge svar på detta gå ut. t.ex. det svenska försvaret. Svaren från olika forskare och andra sk. auktoritativa källor kan sedan jämföras och i analysen försöker forskaren förklara likheter och skillnader i beskrivningarna. Här kommer forskaren att efterlysa och försöka samla in så mycket empiri det går om al-Qaida. Vad denna empiri består av och hur vi kan veta att den korrelerar mot faktiska omständigheter. Forskaren försöker ju svara på frågeställningen om föreställningen om al-Qaida går att skilja från fenomenet al-Qaida. Om al-Qaida är ett hyperreellt begrepp eller inte?
Undersökning 2
Talet om al-Qaida analyseras utifrån ett diskursanalytiskt perspektiv. Oavsett om al-Qaida går att särskilja som å ena sidan ett reellt begrepp eller ett hyperreellt begrepp så kan vi alltid analysera fram diskurser om al-Qaida. Hur de är uppbyggda? Vilka som konstruerar dem, kan analyseras. Hur dessa diskurser i sin tur används i det svenska samhället och för vilka syften de används kan likaså analyseras.
Rekommenderad läsning:
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1322335&fileOId=1322336
retrogradera 